Revolutionerande fälgar

År 1906 kördes den första tävlingen på Le Mans. Det var ett Grand Prix och man körde tolv varv på den drygt 64 miles långa banan så totalen blev ungefär 123 mil. Tävlingen pågick i två dagar och bilarna låstes in över natten för att starta dagen därpå med samma tidsskillnad som vid avslutet dag ett. De snabbaste bilarna toppade omkring 160 kilometer per timme och hade motorer på mer än 18 liter eftersom enda begränsningen var att bilarna inte fick väga mer än 1 000 kilo. Vann gjorde en liten Renault med Francois Szisz som förare efter 12 timmars körning och 19 däcksbyten.

Det innebar att Szisz i snitt fick punka var fyrtionde minut. Ett av skälen till att Szisz vann var att hans bil var utrustad med Michelins nya system för utbytbara fälgar. Istället för att skära bort det gamla däcket, kränga på ett nytt, montera en slang och sedan pumpa den behövde hans mekaniker vid varje punktering bara lossa fälgbanans åtta bultar och montera en ny fälgbana där det redan satt en färdigpumpad slang och nytt däck. Tidsskillnaden vid varje punktering var så stor att Renault vann trots att det var en mindre och långsammare bil. De större bilarna kunde inte använda systemet eftersom det vägde mer än traditionella hjul och innebar att man passerade viktgränsen.

Att förenkla och snabba upp däcksbyten gjorde att John Pugh, ägare till Rudge-Whitworth Ltd. ungefär samtidigt konstruerade ett liknande system men med centrumkoppling, där hjulet alltså hålls fast med en enda stor centrummutter. Till skillnad från Michelins system krävdes här ett särskilt nav som bultades fast på bilen och som sedan det kompletta hjulet monterades på.

Konstruktionen byggde på att en inre kona på fälgens insida centrerade på motsvarande kona på navet och att muttern som håller fast hjulet centrerar det i ytterkanten på en utvändig kona. Kraften vid acceleration och inbromsning överförs sedan dels via friktionen i de båda konorna men också via splines i navets centrum. Eftersom hjulen på bilens vänstersida hålls fast med en högergängad mutter och högersidans hjul med en vänstergängad mutter blir konstruktionen dessutom självåtdragande vilket kan kännas tryggt eftersom hjulet bara hålls fast med en enda mutter.

Pughs konstruktion letade sig snart ut på tävlingsbanorna och redan vid 1908-års Tourist Trophy använde 21 av 35 tävlande Rudge-Whitworth hjul. Från 1910-talet och framåt var konstruktionen i stort sett standard på alla Grand Prix bilar och när Carlo Borrani började tillverka den på licens blev den standard på alla Ferraris tävlingsbilar en lång bit in på sextiotalet. Idag är det i stort bara Morgan som fortfarande använder lösningen som standard på flera av sina modeller.

Av: Jan Andersson

Revolutionerande fälgar Revolutionerande fälgar Revolutionerande fälgar

Revolutionerande fälgar

Rulla till toppen