Det var 1965 som ”Projekt 117” startade hos franska Renault. Efter lanseringen av Renault 16 behövdes en mindre bil som ersättare till Renault 10. Motorn var en uppborrad version av den i R8/10 och på 1 289 cc vilket gav 54 hk. Motorn driver på framhjulen och är placerad framför framhjulen och med växellådan bakom sig vilket gör att modellen fick golvväxel.
Modellen debuterade 1969 som sedan i två utföranden, L och TL. L var sniken och hade hel soffa fram. TL lyxades till med separata justerbara stolar, armstöd i dörrsidorna, lampor i bagage och handskfack samt elslingor i bakfönstret.
Redan 1969 tillverkades den på licens i Rumänien som Dacia 1300, där tidigare R8:an byggts som Dacia 1110.
Med Gordini-bilar i stallet sedan tidigare kom så även R12 i ett sådant utförande. Den 1 565 cc stora motorn från R16 TS uppgraderades och lämnade till sist cirka 113 hk. Ventilerade skivbromsar fram och vanliga bak Toppfarten blev 185 km/tim och man kunde få den i vilka färg man ville så länge man valde blå med vita fartränder. Byggdes fram till 1975.
1970 kom också stationsvagnen, eller break som grodätarna säger.
1972 kom R12 TS med samma volym men med dubbla Weber-förgasare plockade man ur cirka 60 hk vilket ökade toppfarten från 140 till 150 km/tim. Året efter gick den att få som automat, R12 TR.
I oktober 1975 presenterades i hemlandet fas II av R12:an. Ny front, nya stötfångare, större baklysen, ny instrumentering och fyrekrad ratt för att nämna en del.
1980 var det slut för R12, i Väst-Europa. I Argentina och Turkiet fortsatte produktionen, samt i Rumänien som Dacia 1300. Inte förrän 1999 rullade den sista R12:an av bandet i Turkiet. R12 räknas in i kategorin världsbilar eftersom den byggdes och såldes över alla världens kontinenter. Som Renault 12 byggdes den över 2 800 000 exemplar, antalet Dacia oräknat &
Av: Thomas Sjölund
