Vid börjar med de mekaniska kablarna. Höljet består ju av en tätlindad spiral med en tvinnad vajer på insidan. En smått genial konstruktion när det gäller att överföra krafter och rörelser på ett flexibelt sätt. Fast även den bästa vajer har sina gränser när det gäller böjning. Ju mer man böjer en vajer, desto tyngre går den. En tvåhjuling har minst en ledad del där vajarna böjs, nämligen vid styrhuvudet. Sedan kan man även lägga till fram- och bakfjädring på ”modernare” maskiner. En sak som kan vara rent livsfarlig ser vi på bild 1. Här har vi fixerat handbromsvajern med ett buntband precis vid gummibälgen på framgaffeln. Visst kan det se prydligt ut när man fäster vajrarna mot olika ramdelar med tejp och buntband, men även en så flexibel detalj som en vajer behöver lite svängrum. På bild 2 ser vi resten av vajern som slutar nere vid framhjulets bromssköld. Så här långt ser allting bra ut. Vajern är rak och fin, och ligger dessutom lite slimmad efter gaffelbenet – tjusigt!
Men vad händer när man bromsar? Jo, gaffeln trycks ihop och blir kortare, men vajern kan inte bli kortare utan tvingas ut i en båge. Detta är helt normalt, men eftersom vi klamrat vår vajer så tätt inpå gaffelns rörliga ände tvingas vajern ut i en skarp böj som på bild 3. Nu händer två saker samtidigt: genom den skarpa böjen löper nu vajern trögt i sitt hölje. Samtidigt blir höljet längre eftersom det består av en lindad stålspiral, där varven nu tvingas isär på grund av böjningen. Resultatet blir att frambromsen låser sig! Det blir en kedjereaktion – ju hårdare man bromsar desto mer böjs vajern. Överdriv inte klamrandet av vajrar, för i vissa fall måste de kunna röra sig fritt och i vida böjar.
Förutom handbromsvajern finns det vajrar för bland annat gas, koppling, växel och dekompressionsventil (”pys”), fast dessa vajrar passerar istället en annan ledad del – styrhuvudet. Även här böjs vajrarna och därför måste de få en fri del som är så pass lång att böjarna blir mjuka. Oftast drar man in vajrarna i tunneln under tanken där de ligger skyddade, och där risken att de hakar i något (buskar, stolpar, eller kompisens hoj) är minimerad. En lurig sak är dock framgaffelns styrstopp vilket brukar bestå av en klack eller liknande som gaffeln stoppas mot i ändlägena, det vill säga vid maximalt styrutslag. Här får man se upp så att man inte klämmer sönder vajrarna. Testa alltid vajerdragningen genom att vrida styret fullt åt bägge hållen och tryck ihop gaffeln för att kontrollera handbromsvajerns funktion innan det bär iväg ut i trafiken. Ibland händer det att man måste lägga vajern i en stor slinga för att vajerns utgång ur till exempel gashandtaget, pekar i en helt annan riktning än dit vajern ska. Gashandtaget är en klassiker. Här pekar utgången för vajern ofta rakt ner i marken. För att undvika en stor böj på vajern kan man ordna detta med en liten och fast böj som på bild 5. Dessa böjar består av ett rör som finns med olika vinklar mellan in- och utgången. Dessutom är de ofta försedda med en justering för vajern.
Sedan har turen kommit till elkablarna. Även dessa utsätts för böjningar vilket kan leda till att de så småningom går av. Dessutom kan felaktigt dragna elkablar bli så slitna att själva koppartråden till slut jordar mot ramen, och vips, så har vi en kortslutning. Elkablar bör därför dras inuti en kabelslang, även om det handlar om en ensam kabel. Fast ibland är det tvärtom – ett stort antal elkablar ska in i en kabelslang. Kopparkablar är ju ganska mjuka, och det brukar snart ta stopp om man försöker skjuta in ett antal kablar i en slang. Då är det bättre att göra som en elektriker – man använder en dragtråd. När man drar i kablarna i slangen ligger dessa rakt och fint till skillnad mot när man försöker trycka i dem. Dragtråden, som kan bestå av en tunn ståltråd, viras runt de av skalade kabeländarna som på bild 8. Här gäller det att se till att ingenting spretar ut och hakar tag i slangens insida. Man bör också se till att kablarna ligger snyggt intill varandra när de går in i slangen, så att det inte blir en tjock ”fläta” av kablar som kanske inte ens får plats i slangen. Om det ändå skulle gå trögt får man minska friktionen genom att smörja. Här ska man dock inte använda vanlig olja eftersom den kan lösa upp både slangen och kabelisoleringen. Våra vänner elektrikerna har ett ”snällt” smörjmedel som de använder vid kabeldragning i rör. Vaselin går också bra då det inte gärna angriper plast och gummi. Även vanligt handdiskmedel, utspätt med lite vatten, fungerar bra, men man bör blåsa ur slangen med tryckluft efteråt. Annars kan det rinna in vatten i exempelvis generatorer eller strömbrytare.
Vid klamringen av vajrar och sladdar kan man använda eltejp, men vanliga buntband (bild 10) är ofta att föredra. Dessa går lätta att lossa och lämnar inte kvar något kladdigt klister. Dessutom tål tejpen inte olja, utan förvandlas snart till något slemmigt kladd. Buntband finns i flera färger vilket gör att de går att kamouflera lite bättre på ramen. Möjligtvis bör man undvika de vita banden då frånvaron av pigment gör att plastmaterialet bryts ner av solljuset. I detta avseende är de svarta definitivt bäst. På bild 11 ser vi ett praktiskt monteringsverktyg för buntband. Man stoppar in buntbandets ”svans” i verktyget. När man pressar in avtryckaren spänns buntbandet, och när man pressat lite till klipper den av överskottet. Ett suveränt verktyg i trånga utrymmen som under bensintankar och liknande.
Av: Jim Lundberg
