För polisens och taxis del var det förstås billigare Valiant som mest stod på programmet: Bilarna är ju i grunden desamma, lika bussiga och rejäla, men Vallen fick stå tillbaka gentemot kusinen Dart – som stod för flärd och var lite tuffare.
För den Plymouthfrälste som ville tvåla till grannen som åkte Dart fanns ju förstås också Plymouth Barracuda som mer direkt var inriktad på de med sportiga ambitioner.
Men för vardagsbilisterna stod valet snarare mellan ”Valle” och Dart. Instegsmodellen hos Plymouth, fyrdörrarsvagnen V100, bjöd raksexa på 2,79 liter och 115 hk medan den som köpte Dart automatiskt fick den stora sexan på 3,68 liter och 145 hk. Den motorn fick även de som köpte Plymouth Valiant Signet.
Lade man till pengar hos Darthandlaren var nästa steg en V8: 4,49 liter stor och 190 hk stark. Den motorn fanns både i fyrdörrarsbilen Custom och i tvådörrars hardtopen GT. Med den åttacylindriga motorn kom också servostyrning som standard. För den som verkligen ville dra ifrån vid rödljusen fanns dessutom en större åtta, i GTS-modellen. Med 5,6 liter och 275 hästar kunde man lätt visa svensson var skåpet skulle stå! Och vännerna i Valiant kunde bara drömma om V8 …
Hur man än vände och vred på motoralternativen så fick man som svensk köpare av både Plymouth och Dart växlingen skött åt sig: alla bilar levererades med automatlåda: ”Detaljer som tidigare betraktades som lyxutrustning är idag självklara hjälpmedel för att göra körningen både säkrare och enklare.”
Så jänkebilar de är så byggdes faktiskt både Valiant och Dart på europeisk mark, i holländska Rotterdam. I de svenska broschyrerna framhöll man det, tidigt i texterna. Kanske trodde man att svenskarna skulle lita mer på de europeiska bilarbetarnas kvalitetskänsla än på de amerikanska bilbyggarnas dito. ”Sveriges mest köpta amerikanare har blivit ’eurokanare’.” Det var budskapet i Valiantbroschyren.
Alla bilar i programmet hade 1969 servoassisterade skivbromsar fram och trummor bak. Intressant att notera är att utrustningen är densamma, från Vallen med lilla sexan upp till Dart GTS – med flåbuseåttan på 275 hästar …
Textförfattaren till Valiantbroschyren missade förstås inte att hänvisa till yrkesförare som valt Plymouth för att de var beroende av sin bil: ”Samma kvalitet får givetvis även Ni som privatbilist.” I Dodgebroschyren heter det att: ”Dart Custom är en bil som passar både privatbilisten med höga komfortkrav och företagaren …”
Båda bilarna importerades av ANA, alltså AB Nyköpings Automobilfabrik, som då ingick i Saabkoncernen. Någon risk för konkurrens mellan Valiant/Dart och Saab lär knappast ha förekommit: Biltyperna låg långt ifrån varandra och attraherade knappast samma typer av köpare.
Enklaste Valianten kostade 1969 26 600 kronor medan billigaste Darten gick lös på
28 600 kronor. För en V8-bil fick man betala 30 600 kronor och värstingen GTS kostade hela 35 100 kronor. För de pengarna fick man nästan två Saab 99, som gick på 18 383 kronor och den som tyckte att Saab 96 med V4 fortfarande var en helt okej bil klarade sig undan med 14 783 kronor.
Av: Björn Meyer
