Men det finns stunder då humöret sätts på svåra prov. En sak som kan vara ytterst irriterande är när man ska sätta ihop objektet och inser att man glömt bort hur delarna suttit. Fälgarna ska randas, hjulens ska ekras, växellådan ska monteras. Men hur satt delarna nu igen? Det är vid dessa tillfällen man önskar att man fotograferat litet mer…
Dessutom är det extra roligt att titta på bilderna när renoveringen är klar och man ser hur objektet såg ut från början. Vi börjar med att spana in kameran. Här använder vi en vanlig kompaktmodell med en upplösning på 3,2 megapixel. Digitalt så det förslår, men det går givetvis att använda en vanlig kamera med film till detta. Den digitala har dock ett par fördelar jämfört med den analoga, alltså en med film. Dels kan man kosta på sig att ta väldigt många bilder, dels kan man ställa om kameran för olika typer av belysning med funktionen vitbalans (white balance). Det senare är en stor fördel eftersom man då kan använda sig av befintligt ljus istället för kamerans inbyggda blixt. Blixtljuset tenderar att ge hårda skuggor, samt överexponering av detaljer i förgrunden. Tack vare vitbalansfunktionen där man ”talar om” för kameran vilken typ av lampor man använder, exempelvis lysrör, blir bilderna oftast riktigt bra. Eftersom vi inte kommer att använda blixten blir slutartiderna relativt långa, och vi måste därför använda ett stativ till kameran.
Nu kan man börja med att ta helbilder från olika håll. När man vill framhäva något på en bild är det bra om man kan undvika en ”rörig” bakgrund. Ställ hojen mot en enfärgad vägg, eller häng upp ett tygstycke som bakgrund. Ställ in kamerans vitbalans efter den belysning du har. Stäng av den inbyggda blixten och sätt igång! Snurra hojen ett varv och ta flera bilder varvet runt. Ju fler fotovinklar, desto större chans att man får med precis den detalj som man sedan undrar över vid monteringen. När man fotograferat i ”helfigur” är det dags att gå in på detaljerna. Dekaler, randningar och lackerade fält är sådant som måste dokumenteras noggrant om man ska få till ett äkta originalutförande.
Många bensintankar har ett lackerat fält på sidorna. Detta kopierar man av genom att lägga smörpapper över som sedan ritar av konturerna på. Denna mall kommer till användning när det nya fältet så småningom ska lackeras. Men det gäller att veta var på tanken som fältet ska sitta! Fram med kameran och måttbandet igen. På bild 2 har vi hakat fast stålmåttbandet i tanktunnelns kant. Bilden talar sitt tydliga språk; 110 millimeter till fältets underkant. Okej, då vet vi höjden – då tar vi längdmåttet. På bild 3 har vi återigen hakat fast måttbandet i tunnelkanten, och kan avläsa att fältet sitter 104 millimeter från denna måttpunkt. I princip räcker det med dessa två mätningar, X och Y, för att hamna rätt, men ta gärna fler bilder på andra ställen. Det är nu du har chansen att dokumentera – när lacken är bortslipad har liksom tåget gått. Samma sak gäller för randningar. Håll måttbandet mot ytan så ser du direkt hur breda ränderna ska vara, samt deras placering på fälgen.
På den rent mekaniska sidan har kameran också sin givna plats. Hjulekrar är ett utmärkt exempel. Mången svordom skulle ha undvikits om bara kameran tagits fram innan hjulet plockades ner i småbitar. På bild 5 ser vi en sektion av hjulet där man ser ekrarnas infästning och vinklar i bägge ändar, alltså vid navet och fälgen. Vid den här typen av fotografering kan dock kameran spela en ett spratt. När en kamera mäter hur ljus bilden är blir det ofta en genomsnittlig mätning. En smal eker utgör en väldigt liten del av hela bilden och därför kommer kameran att mäta ljuset mest på bakgrunden som utgör den största ytan av bilden. Resultatet blir att ekrarna kan se ut som svarta streck mot en ljus bakgrund. En sådan bild är inte till någon större hjälp när hjulet ska byggas upp igen. Det gäller ju bland annat att se vilken eker som ligger bakom eller framför en annan eker. Här gäller det att lura kameran, och lösningen heter överexponering. Nästan alla kameror har den möjligheten. I kamerans meny brukar det stå ”EV compensation”. Vill man ha en ljusare bild ställer man in på ett ”plusvärde”, ofta upp till två steg eller mera. Prova dig fram. På bild 5 är bilden överexponerad två bländarsteg.
En viktig sak är ram- och motornummer. Med ett tydligt foto ser man inte bara siffer- och bokstavskombinationen, utan även hur siffrorna och bokstäverna ser ut! Ramnumret är ju fordonens motsvarighet till våra personnummer. Tyvärr händer det att mindre seriösa personer, som saknar registreringshandlingar till sitt renoveringsobjekt, skaffar fram kopior på registreringshandlingar till ett annat fordon. Sedan slår de in ett nytt ramnummer och registrerar sin hoj utifrån handlingarna som egentligen avser en annan hoj. Har du otur så är det handlingarna till din hoj! Det vore ju en rejäl kalldusch att få höra att den hoj som man just renoverat redan rullar på vägarna sedan länge – med förfalskat ramnummer. En skarp bild på ditt ramnummer innan slipning och blästring kanske kan vara tungan på vågen rent bevismässigt. Om inte, så är det bra att själv veta hur en så viktig sak som ramnumret ser ut. När man fotograferar nedsänkta siffror och bokstäver kan man använda ”släpljus”, det vill säga ljus som kommer in från sidan. Då brukar siffrorna framträda bättre genom skuggorna som uppstår av släpljuset.
Elkablar är givna ”fotomodeller” vid en renovering. Ta närbilder i alla ändar så blir inkopplingen desto enklare när det är dags.
Ibland vill man dokumentera riktigt små detaljer. Många kameror har idag en så kallad ”makro- inställning” som gör att man kan ta hyfsade närbilder. Men det är inte alltid som denna funktion räcker till för att komma tillräckligt nära. Då får man lura kameran igen. Ett hederligt gammalt förstoringsglas kan hjälpa dessa elektroniska underverk på traven. Håll förstoringsglaset mellan linsen och motivet som på bild 10. Man får testa med att hålla glaset på olika avstånd från lins och motiv. På bild 11 ser vi resultatet. Kondensatorn är rejält förstorad med riktigt skaplig bildkvalitet.
Av: Jim Lundberg
