Instruktionsböcker är inte bara bra att ha när man ska ställa tändning, byta olja och liknande. De har också en historia att berätta. När man bläddrar i dem kan man ofta se vilka bekymmer någon tidigare ägare haft.
Det kan vara kapitlet om växellådan, eller om framgaffeln – allt avslöjat med massor av oljiga fingeravtryck! Extra roligt blir det om man har den ursprungliga boken till sitt fordon – då kan man ju se vad som hänt genom åren. Men det kan ju bli för mycket av det goda. Vissa instruktionsböcker är så nersölade att man ibland inte kan läsa vad det står på vissa sidor. Vad göra?
Jo, i många fall kan man rengöra papperet så att text och bilder blir synliga igen. Man kan faktiskt tvätta rent sin bok om man bara är litet försiktig. Genomgående gäller dock den klassiska regeln: ”Men testa först på ett ställe som inte syns”. Papperets värsta fiende är faktiskt vanligt vatten. Har en bok blivit riktigt fuktig är det svårt att få bladen släta igen. Dessutom kan vatten leda till mögel och att häftklammerna i ryggen rostar och orsakar stora rostfläckar.
Om boken blivit nersölad med olja och fett finns det däremot hopp. Lösningsmedlen som löser oljor påverkar för det mesta inte själva papperet, utan när lösningsmedlet har dunstat är papperet lika slätt och fint som det var innan. Vi har provat fyra olika lösningsmedel: Ren bensin, aceton, lacknafta och rödsprit. Våra försökskaniner var i värsta tänkbara skick.
Böckerna hade legat i ett garage i decennier, och förmodligen ihop med någon läckande oljebehållare. Om man klämde hårt på dem sipprade det fram härsken olja! Men problemet var inte bara stanken och de hopklibbade sidorna – man såg ju rakt igenom det dränkta papperet. Det hade till följd att man så både fram- och baksidan samtidigt nu när oljan gjort papperet genomskinligt. Det såg sannerligen inte hoppfullt ut.
Innan vi kör igång ska vi ha en kort genomgång i grundläggande kemi. Om smutsen består av mineralolja och dito fett är lacknafta, ren bensin och aceton bra fettlösare. Inte sällan består fläckarna av schellack eller Permatex (packningsklister) och då är det rödsprit som gäller. Lera och liknande tas bort med vanligt vatten, men då får man räkna med skrynkligt papper efteråt.
Sedan har vi ju trycksvärtan att ta hänsyn till – det vore ju dumt att tvätta bort både text och bilder. Den svarta trycksvärtan är tåligast mot lösningsmedel, men så fort det blir ”färger”, alltså rött, grönt, blått blir det lite riskablare. Många tryckfärger är dessutom spritbaserade vilket gör att rödsprit endast bör användas där den verkligen behövs. Dessutom är rödsprit dålig på att lösa mineraloljor och fett.
Testa färgen genom att doppa en bomullstops i det aktuella lösningsmedlet. Rulla sedan försiktigt topsen över tryckfärgen så ser man snart om topsen blir färgad. Gnugga inte – då lossnar alltid färgen! Våra böcker hade bara färgade pärmar. Inuti var både text och bilder svartvita. Ett undantag var i DKW-boken där det fanns röd färg i rubriker och i linjer på sidornas överkant. Vi testade först med tops och kom fram till att lösningsmedlen vi skulle använda, lacknafta och ren bensin, inte löste rödfärgen.
Om fläckarna är begränsade till någon enstaka sida kan man begränsa sig till att bara rengöra den sidan. Då lägger man en plåt eller plastskiva under den sidan och fuktar den på ovansidan. På så sätt behöver man inte blöta ner hela boken. Men i vårt fall var alla sidor så nerkletade att det blev trådar mellan dem när man försökte bläddra.
Vi lade därför hela boken i ett tråg med lacknafta som på bild 2. Det kan se drastiskt ut, men både pappret och trycket tål denna behandling (i vårt fall). När man ska avlägsna fett som sugits i i ett material gäller det att först lösa och späda ut fettet med ett lösningsmedel. Vi knådade vår stackars bok genom att rulla ett svänghjul över den. Nu pumpades lacknaftan in och ut ur pappret och tog med sig oljan ut.
På bild 3 ser vi lacknaftan från första doppet – brun som svagt kaffe, typ. En sak man måste tänka på är att det här med fettlösning inte är något annat än – fettlösning! Om vi lät boken ligga kvar i tråget tills all lacknafta har dunstat skulle den vara lika oljig som tidigare. Oljan försvinner inte i tomma intet, utan späds bara ut av lösningsmedlet. Vi tog upp boken ur badet och pressade försiktigt ur all smutsig nafta genom att rulla en glasflaska över den mot ett hårt underlag. Sedan blev det ett nytt dopp i ren nafta med svänghjulsknådning och avslutande ”kavling” med flaskan. Efter tredje doppet såg naftan så pass ren ut att vi beslöt oss för att sluta.
Först kavlade vi ur naftan så gott det gick. Sedan bläddrade vi genom boken blad för blad och baddade bort all överflödig vätska med en papperstuss. Tussen byter man med jämna mellanrum då den blir mer och mer oljig. Även här gäller: gnugga inte, utan badda!
Nästa steg blir att pressa ur det sista av naftan. Vi tog vanligt torkpapper av den typen man har på rulle i garaget och klippte till passande ark som vi stoppade in mellan alla sidor i boken. Tjockleken på detta papper är runt 0,07 millimeter, men trots att det är så tunt gäller det att inte sticka in dem ända tills bokens mitt.
På bild 6 ser man att vi lämnat cirka 1 centimeter från mitten. Varför? Jo, vi ska snart sätta boken i press och om vi bygger på bokens tjocklek ända inifrån mitten finns det risk för att den spricker i ryggen när vi sätter den i press! Lägger man in 50 pappersark med en tjocklek på 0,07 millimeter blir boken helt plötsligt 50 x 0,07 = 3,5 millimeter tjockare. Så mycket kan man inte tänja ett papper, men om vi håller oss en bit ifrån mitten så kan hela bokryggen fjädra litet.
På bild 8 har vi satt boken i press med hjälp av tvingar och ett par plywoodskivor. Genom trycket pressas det sista av lacknaftan ut och sugs upp av torkpappret mellan varje blad. Presstiden kan hållas relativt kort – en timme räcker gott och väl. Vi kunde konstatera att lacknafta fungerade utmärkt, men att den rena bensinen dunstade snabbare och tog med sig mer fett.
Tyvärr så är den rena bensinen relativt dyr så vi tog bort det värsta med lacknaftan och avfettade sedan några flammiga blad med bensinen. Acetonet dunstade så fort att man knappt han torka bort det och visade sig även lösa vissa tryckfärger – inte bra. Resultatet blev att oljan blev kvar och acetonet försvann! Efter pressningen tar man ur alla arken med torkpapper och låter boken torka några dagar.
Låt den ligga stängd på en varm plats under torkningen. Papperet är ömtåligt när det är blött och man bör inte hålla på och bläddra i den även om det påskyndar torkningen. Vissa böcker har en så kallad limrygg där alla sidor är limmade mot pärmen. Om några sidor har lossnat är vanligt kontaktlim bra att limma tillbaka dem med eftersom det är elastiskt även efter att det torkat.
Av: Jim Lundberg
