Hemma hos Göran Eriksson utanför Hudiksvall stötte vi på en härlig liten skapelse – en Tempo Hanseat från 1950. Den hade gått för Hanssons Blommor i Hudiksvall, ett företag som visserligen hade tio långtradare som levererade över hela landet, med även hade plats för en liten packåsna som kunde ta en tur in till busstationen för att hämta varor.
Det var i slutet av sjuttiotalet som Göran hittade den hos den lokala blomsterhandlaren. Taket var inhoppat, cylindrarna vattenfyllda, skåpet var trasigt och bar spår av yxhugg. Hjulen var avskruvade och låg slängda ute i gräset.
– Jag fick den gratis, berättar Göran. Han som ägde den kunde inte för sin värld begripa vad jag skulle med den till.
Men snart satte han igång och började renovera. Taket knackades ut och bara att knacka loss cylindrarna som fastnat tog över två timmar. Skåpet var dessvärre i för dåligt skick, så istället fick det bli öppet flak.
Sist, men inte minst, lackerades den av en lokal gubbe.
– Han kunde lacka tunt och billigt han, minns Göran och skrattar gott.
1985 var renoveringen så gott som klar. Något som länge förbryllade honom var att Hanseaten ömsom gick på två cylindrar, men lika ofta på bara en.
– Jag åkte faktiskt genom Finland på bara en cylinder. Men till slut hittade vi felet: Kondensatorn. Så fort jag fått dit en ny – det är en sådan där bricka med två stycken på – så blev det en helt ny bil!
Och nog är Tempo Hanseat en udda skapelse. Det var 1938, när tyska Vidal & Sohn Tempo-Werke släppte föregångaren Tempo A400, som den karakteristiska formen – med en smal spetsig nos och motorn monterad rakt ovanför framhjulet – kom till.
När andra världskriget drog igång var Vidal & Sohn också en av de få fabriker som hade tillstånd att fortsätta tillverka sina egna trehjulingar, om än i mycket liten skala.
Efterföljaren Tempo Hanseat började byggas 1949. Precis som Tempo A400 hade den motorn monterad rakt ovanför framhjulet och kraften överfördes via en kedja. Motor, koppling, växellåda – allt följde med hjulet när hjulet svängde.
Till en början ärvde Hanseat även föregångarens 12,5 hästkrafter starka tvåcylindriga tvåtaktare med tre växlar från ILO på 400 kubik, det är förresten en sådan som sitter i Göran Erikssons exemplar, men den byttes senare mot en 15-hästars Heinkelmotor.
Vidal & Sohn var dock inte ensam om att bygga trehjuliga lastbilar. Största konkurrenten var Goliath, men även tillverkare som Borgward, Framo, O.D, och Trio hade lätta trehjuliga fordon på sin meny.
Lastkapaciteten i Hanseaten låg på 800 kilo och man kunde få dem både som pickup eller van. Inte sällan specialanpassades Hanseaten efter ägarens egna önskemål – för tusen mark extra kunde man till exempel få en hyttpåbyggnad i korvkioskstil.
Tempo Hanseatens prestanda var kanske inte hisnande, den accelerade från 0-50 km/tim på strax under 30 sekunder och motorljudet liknades vid ”en svärm av vilda bin”. Men som en gammal ägare uttryckte det:
”…ljudet från en Hanseat kunde höras på flera kilometers avstånd och befann du dig i dess närhet var ljudet öronskärande, ärligt talat så kan jag efter 57 år fortfarande höra det, men ändå så älskade vi den.”
Trots att man tack vare den förhållandevis långa hjulbasen kunde färdas hyfsat stabilt i farter upp mot 56 km/tim (med last!) så var det knappast körupplevelsen som lockade dess köpare, utan snarare ekonomin. Enligt den tidens reklambroschyrer kunde Hanseaten rulla 12-13 kilometer per liter bensin, samtidigt som de klarade att ta en förhållandevis stor last. Det här var alltså det perfekta fordonet för företagaren som höll hårt i sina slantar.
Men det var inte bara i Tyskland som Hanseaten blev populär. Vidal & Sohn hade även ett nära samarbete med indiska Bajaj. I Indien blev den billiga Hanseaten mycket uppskattad. Bajaj importerade chassin och förutom klassiska pickuper och skåpmodeller byggde de även trehjuliga ”autorickshaws”, alltså lätta transportfordon med passagerarsäten på flaket som fungerade som en slags taxi.
Den tyska tillverkningen av Tempo hanseat för Europamarknaden avslutades 1956, men man fortsatte i ytterligare några år att leverera till huvudsakligen Indien. 1958 sattes en Hanseat-fabrik upp i en förort till Mumbai (tidigare känd som Bombay), och 1962 flyttades hela produktionen till en indisk fabrik.
Vissa förbättringar har gjorts genom årens lopp – 1978 byttes exempelvis Heinkel-motorn ut mot en Lombardini encylindrig dieselmotor – men konstruktionen har ändå i stort sett varit sig lik sedan fyrtiotalet. Först så sent som år 2000 (!) upphörde även den indiska produktionen av Bajaj Tempo Hanseat, och den ersattes året därpå av nya trehjuliga modellen Minidor.
Och vad hände med Vidal & Sohn? Efter en rad hopslagningar blev de slutligen uppköpta av Daimler Benz – numera DaimlerChrysler.
Specifikation Tempo Hanseat 1950Motor: ILO tvåcylindrig tvåtaktsmotor, 400 cc, vattenkyld. Senare bytt mot Heinkel-motor. Effekt: ILO: 14 hk, senare Heinkel: 15 hk.Fjädring: Dubbla spiralfjädrar på vardera bakhjulet, oberoende hjulupphängning.Övrigt: Lastförmåga 800 kg
Av: Text: Markus Nordin Bild: Thomas Sjöund
