Framtidsbil för 75 år sedan

Publicerad 2010-02-05 00:00

Rund, bullig och olik de flesta av sin samtida bilmodeller, framtidsbilen Volvo PV36 fyller 75 år.

PV36 är kanske mer känd som Carioca, och torde vara en av bilhistoriens mer kända bilar i relation till det låga antalet som byggdes.

Låt oss slå fast en gång för alla: Volvo PV36 är ingen kopia av Chrysler Airflow, som kom våren 1934. De har vissa gemensamma drag men skiljer sig åt betydligt. Då är likheterna mellan Volvos ÖV4 från 1927 och Hupmobile Touring från 1924 betydligt större.

Under Volvos första år som biltillverkare höll de sig till traditionella och ganska likartade modeller med sexcylindriga motorer i rejäla ramar, plåtklädda karosser på trästomme med separata skärmar och fotbrädor, utvändig bagagekoffert, upprättstående kylare och stora friliggande strålkastare.

Den fösta modell som avvek från detta var Volvo PV36, en bil som siktade på framtiden. Modellen var helt och hållet ett verk av Ivan Örnberg, en egensinnig och mångsidig ingenjör som kommit till Volvo 1931 från Hupp Motor Co i Detroit, tillverkare av bilmärket Hupmobile.

Utan inblandning av Volvos grundare, Assar Gabrielsson och Gustaf Larson, körde Örnberg projektet PV36 från start till mål. Nästan, i alla fall, för han avled hastigt redan på sensommaren 1936 då bilen bara var lite drygt ett år.

Runt 1930 började tankar och resonemang kring fordons strömlinjeform bli ganska vanliga och sysselsatte många ingenjörer. Det fanns gott om aerodynamiska bilprototyper, men ingen biltillverkare dristade sig till att ta steget fullt ut till serieproduktion förrän Hupmobile gjorde det och ungefär samtidigt även Chrysler.

PV36 fick Volvos första pressade stålkaross och den vilade på en separat ram med kort hjulbas vilket gav ett runt och lite knubbigt utseende åt karossen och som därför inte riktigt förmedlade den känsla av fart som var tanken med strömlinjeformen.

Under skalet hittade man individuell hjulupphängning, med separat fjädrade framhjul och kraftkällan var den då nya sexcylindriga EC-motorn på 3,6 liter och drygt 80 hk.

Modellen var också den första Volvo som fick bagagelucka, och reservhjulet var placerats på utsidan av luckan i en egen plåtbalja.

För att ytterligare förstärka känslan av att detta var en framtidsbil frångick man helt de tidigare logiska sifferserierna när modellen döptes till PV36 och tanken var att man kunde köpa en 1936:a redan 1935. Hade man tänkt ett steg längre så kanske man upptäckt att denna framtidstanke tyvärr ganska snart kunde vändas i motsatsen.

Vad kostade då att få framtidens Volvo? Första året stod det 8 500 kronor, vilket avskräckte de flesta kunder. I vanliga fall fick man en ny Volvo för mellan 5000 och 6000 kr. För samma pris som PV36 kunde man t ex köpa en amerikansk Packard 120 med rak åtta.

Försäljningen av PV36 gick därför mycket trögt och året därpå, 1936, hade priset sänkts åtskilligt för att locka kunder.

Totalt tillverkades 500 exemplar innan den modellen lades ner. Den sista PV3:an lämnade bandet 16 juni 1938, och det dröjde ända till september samma år innan den sista bilen såldes. Den köptes för övrig av Sveriges ambassadör i Iran.

Av de 500 bilarna finns det idag färre än 25 stycken kvar.