Reportage: En NV hittar hem

Det är en kväll i april 2006 och jag bläddrar bland annonserna i Classic Motor. Plötsligt fastnar blicken på en annons – en NV med JB-motor från 1950. Nu råkar flickvännen ha en sådan, och jag visar henne annonsen och säger: ”Kolla – en likadan som din!”

Svaret kom snabbt: ”Köp den så har vi varsin.” Hoppsan, och jag som inte var i köpartagen!

Fast å andra sidan – det är ju kul att komma åkande på två likadana, låt vara att hennes är svart och denna är röd. Sagt och gjort, jag ringer upp säljaren som heter Roger och bor i Luleå. Han berättar att en annan person har ringt på annonsen och ska komma och titta på hojen, men om det inte blir affär skulle jag vara nästa på tur. Nu började jag faktiskt bli väldigt sugen på NV:n och när jag ringer upp Roger efter några dagar får jag höra att det inte blev någon affär och att hojen var min!

Han berättar att han köpt den för cirka tio år sedan av en kvinnlig arbetskamrat som hade ärvt den efter sin bror. Affären gjordes upp och den norrlandsregistrerade NV:n kom ner till Uppland med Bussgods. De gamla registreringspapperna följde med och berättade att NV:n bara haft en tidigare ägare – en Lars-Bertil Höök boende på Storgatan 35 i Luleå.

Jag kastade mig omgående över hojen som fick en grundlig motorrenovering samt nya däck. Roger hade vid något tillfälle lackerat om den i en något ljusare kulör än original, men det gjorde inte så mycket – jag ville ju ut och köra! En udda detalj var att den var utrustad med en stor skjutssadel samt en jättelik pakethållare bakom den ordinarie pakethållaren. Registreringsbesiktningen gick bra.

Det enda gnället var på frambromsen där bromshandtaget tog i huset till gashandtaget vid full inbromsning. Besiktningsmannen tog fram en skruvmejsel och ändrade lite på gashandtagets position samtidigt som han mumlade ”Typiskt H-D-killar att inte ha koll på bromsarna”

Nu har undertecknad aldrig ägt en H-D, men ville samtidigt inte dra i gång någon debatt under pågående besiktning. Hojen gick igenom och jag var nöjd med det!

Nästa steg blev att leta efter förra ägaren, herr Höök från Luleå. Jag hade väl inga förhoppningar på att hitta honom – arbetskamraten hade ju ärvt hojen, och efter en del sökningar på Luleå med omnejd gav jag upp. Han fanns inte kvar – i alla fall inte i Norrland.

Nu skriver vi 2008 och chefredaktör Thomas och jag åker upp till Luleå för att delta i Polarrallyt – jag på NV:n och Thomas på sin Vespa GS 150. Jag råkar veta att Thomas arbetat i Luleå och jag ber honom därför att visa mig vägen till Storgatan 35. Jag tyckte det skulle vara kul att ta en bild på hojen utanför sin gamla adress.

NV:n parkeras utanför porten till huset och Thomas knäpper några bilder. Sedan åker vi vidare till starten av rallyt nere vid hamnen. Vid ett av stoppen på rallyt kommer Thomas fram till mig och frågar ”Var det inte Höök han hette, förra ägaren till din hoj?”.

Det visade sig att Thomas stått och pratat med några herrar och en av dem kände en Höök som visade sig vara brodern till Lars-Bertil, och då kommer det roliga. Vi får höra att Lars-Bertil lever i allra högsta grad och att han numera bor – i Uppsala!

Nu började det bli riktigt snurrigt. Jag är med hojen i Norrland och då är ägaren i Uppland – men det skulle bli än värre.

När jag kommit hem från Polarrallyt ringer jag upp Lars-Bertil och berättar mitt ärende, att jag har hans gamla motorcykel, en NV från Nymans Verkstäder i Uppsala. Då kommer nästa roliga grej – Lars-Bertil berättar att han sedan några år bor granne med Nymans gamla lokaler – han kan se fabriken där hans NV tillverkades genom fönstret! Nu kände jag att cirkeln måste slutas och vi bestämmer att jag ska åka och hälsa på Lars-Bertil, givetvis i sadeln på hans gamla hoj.

Väl framme hos Lars-Bertil bjuder han på en fika och berättar saker om den gamla NV:n som får mig att baxna.

– Brorsan och jag bodde inneboende hos en gammal dam på Lidingö 1950. En dag åkte vi till en cykelhandlare i närheten av Stureplan och köpte varsin ny NV – bägge var precis likadana. På hemvägen var vi riktigt stolta där vi kom åkande på våra nya maskiner, men det gick snart över. En gammal dam skulle gå över vägen och vi saktade in för att släppa fram henne. Precis när vi ska till att stanna ropar hon ”Kör bara – ni dammar ändå bara ner”. Där fick vi vad vi tålde, skrattar Lars-Bertil.

Efter en tid flyttade han tillbaka till Luleå och tog givetvis med sig sin NV. Dessa små hojar på runt 125-150 kubik var populära bruksmaskiner under femtiotalet, men det visade sig att just denna lilla maskin var betydligt mer berest än man någonsin kunde ana.

– Jag hade sökt till Chalmers men inte kommit in, så då sökte jag mig utomlands och kom in på en skola i Karlsruhe i södra Tyskland, berättar han.

Nu är det väl lätt att tro att hojen skulle bli kvar i Sverige – men icke. Den skulle med till Tyskland!

– Jag körde inte NV:n från Luleå, utan tog den på tåget ner till Malmö. Men därifrån körde jag resten av vägen. På vägen genom Danmark gick den väldigt sakta av någon anledning, och när jag kommer puttrande ser jag en skylt i en tobakshandlares fönster där det står: ”Lars-Bertil ring hem”.

Jag trodde det knappt var sant, men jag stannade och ringde hem till brorsan som ivrigt berättade att de hade hört av sig från Chalmers och meddelat att jag kommit in på kursen. Det var ju roligt, men har man tagit f-n i båten får man ro honom i land, så jag fortsatte tills Karlsruhe, berättar Lars-Bertil.

När undertecknad började köra på NV:n kunde jag konstatera att bromsbanden, särskilt bak, var rejält slitna. Det fanns givetvis en förklaring på det också.

– När jag köpte den beställde jag en skjutssadel samt en stor pakethållare. Tanken var att hustrun skulle få åka med. När jag studerade i Karlsruhe kom hon ner och hälsade på och då passade vi på att se oss omkring. Vi hade en jättestor väska som vi spände fast på den extra pakethållaren. Sedan satte sig frugan i sadeln och vi åkte till schweiziska alperna. Där var det backar må du tro!

Jag kunde för min inre syn se dessa två personer och en jätteväska komma tuffande genom alperna på en liten NV. Tilläggas bör att den bara har två växlar! Nu vet jag varför den har skjutssadel, jättestor pakethållare – och slitna bromsar. Tänk vad roligt det är att träffa första ägaren och få svar på allt sådant här! Jag frågade Lars-Bertil hur bromsarna klarade av alla backar.

– Jo, det gick rätt bra, men det var lite problem med handbromsen ett tag. Det var visst handtaget som tog i gashandtaget på något vis …

En tur till Paris hann det också bli – givetvis med hustrun på ”bönpallen”. Och när Lars-Bertil avslutat sina studier i Karlsruhe körde han hela vägen hem till Luleå på NV:n, även nu med hustrun i sadeln.

– Det var en lång resa med två personer på en så liten motorcykel. När vi kommit i höjd med Göteborg hade vi kört 100 mil och jag tänkte ”nu är det bara 100 mil till att köra – sedan är vi hemma!”, säger han och ler åt minnet.

Så småningom hamnade NV:n hos Lars-Bertils syster och svåger där den blev stående i många år. En dag 1995 ville systerns arbetskamrat ha en gammal hoj att skruva med och…

Ja, resten är ju, som man brukar säga, historia!

Av: Text & foto: Jim Lundberg Foto: Thomas Sjölund

Reportage: En NV hittar hem Reportage: En NV hittar hem Reportage: En NV hittar hem

Reportage: En NV hittar hem Reportage: En NV hittar hem Reportage: En NV hittar hem Reportage: En NV hittar hem Reportage: En NV hittar hem

Rulla till toppen