Men Martin var inte förste ägare, det var en Mercedes-kännare. Rudolf Wieske, född 1925, var anställd som specialist på Mercedes-fabriken i Hannover. I början på 1970-talet flyttade han till Gävle för att jobba hos stadens Mercedes-försäljare. I Sverige rådde det brist på bra tekniker medan det i dåvarande Västtyskland var överskott på arbetskraft.
– 1976 bar det dock av till Saudarabien där jag blev kvar i fem år. Därefter blev det en flytt till Bagdad, Iraks huvudstad, Där blev jag kvar i fyra, har Rudolf Wieske berättat för bilens nuvarande ägare Martin Söderlund.
När Rudolf återvände till Sverige 1985 hade hans M-B 230 från 1979 gett upp, närmare bestämt var det kopplingen som lagt av efter flera års inaktivitet.
I samma veva körde Mercedes en kampanj om att det gick att köpa en ny Mercedes för under 100 000 kronor! Motsvarande ungefär 204 000 kronor i dagens penningvärde. Vid den här tiden drev Rudolf bilverkstad i Alunda.
– Min gamla bil hade inte servostyrning, så det är klart att jag var sugen. Så blev det också, min var en av de allra sista bilarna som såldes i Sverige. Och jag fick åka och köpa den i Norrtälje för att få en röd. Den enda färg jag kunde tänka mig, fortsatte Rudolf som lever idag och gläds över att bilen hamnat i Classic Motor.
Hans fina Merca blev dock sparsamt använd, en ny affär byggdes bara 200 meter från bostaden. Och, ja, det var den sträckan som bilen motionerades under nästan 20 år. Typ 20 mil i månaden. 2005 sålde så Rudolf sin bil, med cirka 5 000 mil på mätaren. Istället köpte han sig en trehjulig elbil för att ta sig till och från affären.
Idag är det Martin Söderlund i Örnsköldsvik som äger Mercan. Han har haft både Volvo P1800 och 164 i garaget. Samt ett gott öga till Mercedes W123-modell:
– Min farbror hade en sådan när jag var liten. Minns mycket väl när man följde med honom och fiskade, det gjorde intryck. Så lite span har jag haft, berättar Martin som i januari hittade bilen i reportaget till salu. I Timrå, cirka 14 mil från Örnsköldsvik.
”Unik bil” och ”ej vinterkörd” var säljargumenten som fick honom att tända till.
– Bilden i annonsen var dålig, men när säljaren berättade om bilen sa jag till min sambo ”Sara, ska vi inte åka till Ikea”, skrattar Martin. Ja, Ikea ligger mellan Timrå och Sundsvall. Fast Sara undrade genast vad Martin hade i kikaren…
Priset var satt till ”ge mig ett bud så får vi se”. Säljaren hade alltså köpt bilen 2005 av Rudolf Wieske, och planen var att ha en av varje karosstyp av W123, sedan, coupé och stationsvagn. Livet hade dock andra planer så Martins bud antogs. Nu med mätaren på 8 000 mil.
– Det är klart att den var betydligt dyrare än en ordinär W123. Man ser ju dem då och då men i det här skicket. När jag besiktigade den var all personal runt min bil, någon ställde frågan hur länge jag renoverat den, berättar Martin och fortsätter:
– Hos Mercedes-handlaren i stan skulle jag bara ha hjälp med något mindre, chefen där frågade om jag kunde stanna en stund extra, och så kallade han ut all personal. Och det fanns ju de som hade jobbat med på åttiotalet, berättar Martin.
– Det enda jag har gjort var att byta däck. Det var som nytt inne i hjulhusen. Det som är lite tråkigt möjligtvis är att serviceboken varken är ifylld eller öppnad. Instruktionsboken är också orörd. Kanske för att Rudolf kunde Mercedes och servade själv. Annars är det väl så att jag inte hittat saker som är sämre än jag trodde utan snarare tvärtom!
Dags för en provtur inför fotograferingen. Skicket inne i bilen är som sagt löjligt, upptäcker att jag blir full i skratt. Det är något med överlevare/lågmilare i extremt fint skick som gör en på osedvanligt gott humör.
Dörrljudet? Jodå, distinkt. Liksom allt annat när jag kör ut från gården; pedaler, styrning, blinkersreglage…
– Jag har en bruksbil från 2011 men den här är faktiskt tystare. Känslan av ny från fabrik går ju inte att renovera fram. Har man en gång hängt av en dörr och satt tillbaka den så märks det, säger Martin utan höja rösten när vi åker ner till hamnen i Örnsköldsvik.
Oj, nu gäller det att jag inte kör över kajkanten. Det vore synd på innehåll och bil.
– Det enda negativa är väl att min treåring Alfred inte ens får sitta i bilen. Inte en chans, skrattar Martin.
