Text: Björn Meyer Foto: Thomas Sjölund
Trots de ynka 1 734 milen (i skrivande stund) på mätaren, och lovorden i ingressen här intill, finns det faktiskt skavanker på Anders Anderssons Peugeot 304 kombi. Någon gång har det suttit takräcke på bilen och efter det finns det lite skav, en list har fått sig en snyting, i lacken på framskärmen finns några färgskiftningar och den andra har Anders fått lacka om eftersom tidigare ägaren tryckt till stötfångaren så att den klämt till skärmen. Man kan märka en liten skillnad i kulören men lackeraren gjorde ett bra jobb. Men bristerna gör inget, de rår inte på långa vägar på intrycket av att man kollar på en ny bil. För det är känslan.
Passningen på dörrarna, de fullständigt oslitna listerna och fejkträet i bagaget, stolstyget, den totala frånvaron av glapp i handtag och reglage – det här är nytt. Så här var det 1974 när bilen var ny. Eller okej då, så att vi inte överdriver: 1975. På sin höjd.
Men det finns ju renoverade bilar, tänker kanske du. Ja, det gör det. Men. Dels är det sällan de enkla, vanliga bruksbilarna får den omsorgen. De har sällan setts som intressanta på samma sätt som sportbilarna eller lyxbilarna – och de har inte haft det ekonomiska värdet som kunnat motivera en kostsam renovering. Men i ett bil- och kulturhistoriskt perspektiv är ju alla fordon intressanta och här får vi ett utsnitt ur vardagen för 30-40 år sedan. 304-serien sålde i nästan 1,2 miljoner exemplar men sannolikt värderades få särskilt högt av samtiden utan användes och slets. Inte minst en så bruksig variant som kombin.
Och dels, oavsett biltyp, så är det oerhört svårt att få en renoverad bil att kännas fabrikstillverkad, som att den rullat av bandet – en bland tiotusentals andra. Renoverade bilar kan vara alldeles utmärkta, kanske till och med ”för bra”, eller de kan vara slarviga, halvdana. Och allt däremellan.
Är det nu något fel med renoverade bilar? Eller slitna bilar? Nej, förstås inte. Men det är något extra med lågmilare i gott skick – de är tidsmaskiner i en hårt beskuren sektion av dåtiden. Sen passar inte alla som ägare av såna fordon, det är inget för den lättstressade; för varje start, för varje kilometer, för varje regnskur nöter man lite på unikiteten. Vissa tycker att det är jobbigt. Eller så väljer man att ta både bilhobbyn och tyngden av det historiska ansvaret lite mer nyanserat, det är ju faktiskt en bil. Byggd för att köras.
– Nej, jag har inte tänkt att den ska stå, jag har nog tänkt köra den, annars har jag inte någon glädje av den. Om jag åker 300-400 mil på sommaren så har den ändå inte gått särskilt långt på tio år, säger Anders.
Anders Andersson har vi träffat förut här i Classic Motor, hans Peugeot 403 gick att läsa om i nr 12/2012 – och det finns fler lejonprydda bilar i hans samling. Han är förstås medlem i Peugeotklubben, vilket skulle visa sig värdefullt.
– Det var barnbarnet till första ägaren som sålde bilen till mig. Hans son är med i Peugeotklubben och hade kollat med förre klubbordföranden om han var intresserad men det var han inte. Sen gick det väl några år men de hade inte tid att göra iordning den så istället för att den bara skulle stå så gjorde de ett nytt försök att sälja den.
Och då fick Anders chansen.
– Jag står ju nästan först i matrikeln och bor i Västerås, och säljaren bor i Köping så det var så det kom sig att de ringde till mig. Det var ju bara tur, säger han.
Sista besiktningen Anders känner till gjordes 1991 så 304:an hade stått mycket och länge. Slår man ut de 1 448 mil bilen hade gått när Anders köpte den på de 17 år mellan den var ny och sista besiktningen får man 85 mil per år. Gissningsvis körde förste ägaren mer i början än mot slutet, innan han gick bort.
– Men den hade stått torrt, visserligen i ett kallgarage men ändå bra. Det som var extra roligt är att han var snickare, liksom jag och hette Birger Andersson och jag heter ju Anders Andersson.
Peugeoten startade och gick på gamla stift och brytare men smuts i tanken gjorde att den kinkade lite. Sådana saker, liksom bromsar och slavcylindern till kopplingen har Anders fått fixa. Kopplingen byttes då bilen bara hade gått 1 000 mil har barnbarnet till första ägaren berättat för Anders.
– Han slirade väl på kopplingen, farbrorn. Förmodligen tog de ur motorn och hade bromsvätska eller nåt på fingrarna, säger Anders och visar på de små skiftningarna i lacken på ena framskärmen.
De, som tillsammans med de andra små naggen i kanten visar att det här var någons bil, någons vardag.
MODELLEN STÖRRE
Sommaren 1974 rullade Anders Anderssons Peugeot 304 ut på vägarna för första gången, i alla fall officiellt och med skyltar. Då hade 304-serien funnits på marknaden sedan hösten 1969 då den presenterades på Parissalongen i september. Men för att spåra dess ursprung får vi backa ytterligare några år i tiden – till 1965, närmare bestämt den 23 april.
Då lanserade nämligen Peugeot modellen 204. Den franska tillverkarens nya, lilla familjebil hade mjuka former och korta överhäng, men tack vare den tvärställda motorn, med växellådan under sig, fanns ändå plats för en ovanligt rymlig kupé. Till skillnad från storebror 404, med långa, raka linjer och Amerikainfluerade fenor, var 204 lite grodögt godmodig i fronten och närmast ursäktande där bak. Det fanns inte en skrytig centimeter på den fyra meter långa karossen. Den vänliga framtoningen gick hem: 204 sålde i fantastiska 1,6 miljoner exemplar fram till 1976.
I september 1968 debuterade så 404:s efterträdare, konsekvent döpt till 504, en vagn väl värd att skryta om – och den dubbades även till Årets bil 1969. Men inte heller fanns det mycket skrytigt i 504:s framtoning, möjligen lyxigt i de återhållet eleganta linjerna.
Kort efter 204:s entré vinkade gamla 403 adjö. Det man knappast trodde vid sextiotalets mitt var väl att 404 skulle tillverkas ända in på det följande decenniets mitt, men så skulle det bli. Peugeot hade alltså 204, 404 och 504 mot slutet av sextiotalet – en liten (men inte pytte) och två stora. Den här ”analysen” gjorde även Peugeots ledning och såg att det borde finnas utrymme att öka kundkretsen genom att erbjuda fler modeller. Men att ta fram nya bilmodeller kostar stora pengar. Istället bestämde man sig för att utgå från det man redan hade: 204:s rymliga kupé och tvärställda motor.
Det man fokuserade på var utseendet, att få den nya modellen att se mer modern ut, mer elegant. Facit för formgivningen hade man redan, i nya 504 som hade fått många positiva omdömen för sina linjer. Nya 304 ärvde mycket av storebrors främre design, inte identiskt och nedskalat, men känslan och likheterna finns där: I de lätt snedögda, men i stort rektangulära, strålkastarna, i grillribborna och i huvens profil och pressningar.
Bak däremot skiljer sig lillebror och storebror. 304:s bakdel är mycket rakare och fick inget av 504:s distinkta knäck på bakluckan. Inte heller förde man över den stora bilens karaktäristiska baklyktor. Det man däremot gjorde var att förlänga 304:s bakdel med knappt 15 centimeter, jämfört med 204. För att verkligen motivera den nya bilens existens räckte det inte med samma innerutrymmen och enbart omstyling, man behövde erbjuda något mer för pengarna. Och det fick köparna i form av ett avsevärt större bagageutrymme. Förutom det fick man även en något större motor på 65 hk istället för 204:s 55 hk. Trots att nya 304 lade på sig lite i vikt (cirka 40 kilo) förbättrades prestandan ganska rejält tack vare den kraftigare motorn. 0-100-tiderna sjönk från strax över 20 sekunder till kring 16 sekunder och toppfarten steg från knappa 140 knyck till 150 km/tim.
Några helt säkra nypriser på de båda bilarna från lanseringsåret 1969 (304 presenterades i september 1969) har vi inte men en jämförelse mellan sedanmodellen av 204 och 304 år 1971 visar att den större vagnen var cirka 7,5 procent dyrare: 17 600 kronor mot 16 400 kronor för lillebror. I dagens penningvärde skulle en 204 kosta cirka 115 500 kronor och en 304 cirka 124 000 kronor. Inte så mycket upp för starkare motor, rymligare bagage och moderna linjer, även om det mesta av den nya modellens mekanik var samma som på den äldre modellen.
De båda modellerna levde under många år sida vid sida med varandra men att det var en generationsväxling blev tydligt när 304 cabriolet och coupé trängde ut företrädarna i 204-serien. De vagnarna fick dock aldrig den längre bakdelen, liksom inte heller kombin av 304. Att laståsnan i modellserien inte fick det extra utrymmet framstår som märkligt men troligen bedömde Peugeot att det skulle vara för dyrt att ta fram en helt nya kombibakdel. Jämför man de båda kombibilarna ser man snart att de är identiska bak, inte en list är flyttad.
Efterhand kunde den som ville ha mer effekt välja ”S”-varianten. Då fick man en hårdare trimmad variant av 1,3-litersmotorn och tio hästar extra, upp till 75 hk alltså. I ”S” fick man även mer utrustning, som varvräknare, sollucka, metalliclack och andra färger. Dessutom flyttade växelspaken ned på golvet, för lite sportigare körstil. De första bilarna som gick att köpa med S-tillägget var cabben och coupén. De blev också de första bilarna att strykas ur modellprogrammet, redan 1972 och 1973.
Under åren fram till 1980 då 304 helt gick ur tiden (kombin överlevde längst, sedanen lades ned 1979) gjordes smärre förändringar. Bland annat fick bakljusen annan design och 1977 infördes en skåpversion av kombin (fourgonette) eftersom 204, där en sådan modell fanns, ju lades ned 1976.
Efterträdaren till såväl 204 och 304 gjorde debut i november 1977 och fick heta 305.
(Artikeln först publicerad i Classic Motor nr 12-2014)