Min gamla Nikon D70 har varit med sedan 2005. Den har hängt runt min hals i fartvinden vid motorcykelturer under många hundra mil. Inte bara under varma sommardagar, utan i regn, snö och temperaturer nedåt 25 minusgrader. Den har varit med mig uppe i lyktstolpar, utkikstorn, dubbeldäckade flyplan och i amfibieplan. Som om det inte vore nog har den tagit tusen och åter tusen bilder i mitt garage bland svetsloppor, slipdamm och olja. Den är den smutsigaste kamera jag sett och de kycklinggula bokstäverna med fabrikantens namn i kamerabandet är numera mörkbruna.
Bakstycket har spruckit så att man kunde se kretskorten i kameran. Detta lagades med lim och en tejpbit. För några år sedan, under ett vinterrally på motorcykel, trodde jag att kameran fått dödsstöten då jag tappade den i golvet när den var nedkyld till cirka 20 minusgrader. Objektivet gick av och kamerahuset sprack. Men efter limning av huset och zinklödning av en aluminiumskiva inne i objektivet var kameran fungerande igen.
Fast idag blev jag orolig. Senaste tiden jobbar jag stenhårt med supplement till Stora Tvåtaktsboken och kameran går varm i garaget. Under fotograferingen av motor nummer elva (en Express) blev det plötsligt mörkt i sökaren. Oj! Inte har väl gamla Bettan gett upp? Efter lite felsökning visade det sig att att objektivet kändes väldigt sladdrigt. Det var mina lödningar som brustit efter några år och nu föll objektivet bokstavligen i bitar. Ett enkelt objektiv från den gamla ”analogtiden” grävdes fram och nu fungerar Bettan igen!
Nästa år fyller hon tio år.
-Jim