Hur många mopeder är för många? Jag kan inte påstå att vi behöver fler mopeder, men när vi erbjöds en Monark så kallad Stockholmare så kunde jag inte motstå frestelsen att åka och titta på den. Just denna modell saknade (notera preteritum) vi i samlingen som jag tillsammans med Mona trotts allt påbörjat i förhoppning om att den en dag ska bli en komplett samling av Crescent-mopeder. Monark-modeller efter sammanslagningen till MCB (Monark Crescent Bolagen) går nästan lika bra som Crescent. De allra flesta MCB-mopeder var identiska oavsett dekalen på tanken.
Stockholmaren fanns i kommunen och Mona jobbade kväll så det fick bli en mopedtur i kvällssolen. – Än mindre risk för impulsköp om jag åker utan släpvagn. Det här bådar gott för sparkassan, tänkte jag när jag knattrade iväg på Compacten i ett moln av vägdamm och blårök.
Efter någon kilometer small det till. En stor sten från den nyhyvlade vägen slog upp i kedjan, jag hann inte många meter till förrän det blev tvärstopp. Kedjan hade klivit av drevet.
Tyvärr hade en stor bit av lacken slagits bort då kedjan kilat fast, men det var inga skador på motorblocket och ytterkåpan som tur var. Jag som blivit van och lite bortskämd att Compacten bara går och går hade inte tagit med mig några extra verktyg, men så kom jag på att den faktiskt har originalverktygen kvar.
När jag stod på knä i diket kom jag ihåg att jag inte kollat kedjan i år, men det var så dags att komma på det nu.
Med kedjan på, slapp som en hängmatta, bar det iväg igen. Denna gång mer försiktigt. Tog mig några kilometer till och sen: rassel-rassel-pang! Ja happ, då var det dags för dikesmekning igen. Efter denna gång klev kedjan av igen efter bara några meters körning. En snäll farbror som hört oljudet kom ut och frågade om jag behövde skjuts någonstans, men jag var så nära nu att jag kunde styra mopeden till slutmålet. Nu skulle det allt sitta fint med en körduglig moped hem.
Väl framme hos Danne, ägaren av Stockholmaren, åkte Compacten upp på mc-lyften och Danne hade en ny kedja över som jag fick köpa. Den gamla var helt slut efter 5 års användning. Vi kunde böja den åt allehanda håll och det vittnar om hur mycket jag kört Compacten de senaste åren. Dags för en fullständig översyn med andra ord.
Fast nu var det ju en moped till salu jag kom för. Stockholmaren av modell 1273 från 1968 är i patinerat originalskick med typintyg och verktyg kvar. Efter en provtur kunde jag konstatera att motorn som är renoverad och gick precis så lugnt och fint som en Husqvarna Flinta ska göra. Det som hörs mest när du kör en Flinta är vinandet från transmissionen och knattret från en ljuddämpare som möjligen saknar insats.
Nu är jag inte ensam i familjen som har mopedintresse så ett mopedköp är oftast ett gemensamt beslut. En bild skickades per sms och svaret kom blixtsnabbt
Efter en kopp kaffe så beslöt jag mig för att köpa och köra hem nyförvärvet. Compacten får hämtas hem vid senare tillfälle.
Det var en fröjd att köra hem. Otroligt komfortabel moped och den går som en dröm på grusvägar om man jämför med Compactens små hjul och inte så ergonomiska sadel. Tyvärr så tappade jag bromsljusglaset på väg hem, men som tur är hade jag ett på lager.
Så hur många mopeder är egentligen för många? Det är nog upp till var och en, men hos oss finns det oftast plats för ”Bara en till…”
Josefine Andersson
