Nästan klart! Fast när man startar upp gamla fordon kan det hända att det dyker upp små överraskningar i början. Det gjorde det även här. Hastighetsmätaren slutade räkna kilometer, förgasaren blev ”snurrig”, förnicklingsbadet visade sig fungera (igen!) och aluminumlister till framgaffeln dök plötsligt upp i farstun.
När jag (ännu en gång) tog isär mätaren ramlade det ut en pytteliten plastbit. Det visade sig vara en kugge från ett av kugghjulen som drar runt sifferhjulen som visar körsträckan. Men varför hade denna kugge gått av? Det visade sig att axeln där de små vita kugghjulen sitter hade rostat och då gick det så tungt att dra runt dessa kugghjul att en kugge brast. Detta märktes inte från början utan det var först när hjulen som visar kilometer skulle klicka fram som det visade sig. Men en defekt VDO-mätare från 1981 visade sig ha exakt likadana kugghjul och fick bli donator! Det skiljer 22 år mellan mätarna och mycket är ändrat – men inte dessa kugghjul.Puh…Så här ser det ut. Det lilla kugghjulet till höger har tappat en kugge, men kommer att bytas mot en 22 år yngre reservdel (kugghjulet till vänster). Här noterade jag också att varannan kugge på dessa drev är smal och varannan bred. Hm… det är ingen slump – men varför?Nu blev det lite jobbigt. Med den gamla summan av vägsträcka hade jag hunnit köra 6,8 mil och noga antecknat detta i min körjournal. Nu hade jag ju chansen att ställa vägmätaren på 6,8 mil och på så vis direkt kunna se hur långt jag kört efter renoveringen. Men… Nu så såg jag hur vägmätaren fungerar. Hjulen med siffror har små urtag för kuggarna som på vissa positioner sitter bredvid varandra (= bred kugge på kugghjulet) och på andra positioner finns det bara ett urtag på ena hjulet (=smal kugge). Det gäller alltså att fasa in alla kugghjul gentemot sifferhjulen. Här valde jag att nolla mätaren och montera alla dessa små kugghjul så att bred, respektive, smal kugge hamnar rätt i hjulen. Så måste de ju suttit från fabrik. Jag ville inte riskera att fel kugge kliver in i fel urtag – då tar det ju tvärstopp (igen). Men jag ville ju helst ha en mätare som visade den körda sträckan som ju var 6,8 mil. Därför hamnade mätaren i svarven där den då fick en provkörning på samma gång. Under tiden pysslade jag med annat. Med aningen förhöjd puls så klickade första kilometern in utan problem. Puh. Men skulle även tiotalet klicka in utan att det skulle komma små kuggar flygande? En stunds vänta och sen var det dags- Mätaren stod nu på 900 meter och 9 kilometer och det var dags för nästa sifferhjul att hoppa från ”0” till ”1”. Japp – det fungerade! Nu fick svarven snurra på tills vägmätaren stod på 6,8 mil.Ett annat lite problem var fiberbussningen i förgasarens klämfäste. Förgasaren ville gärna vrida sig på insugningsröret. Klämfästet var dock helt hopdraget på förgasaren vilket tyvärr är hyfsat vanligt. Man kan såga upp slitsen i fästet så att detta går att dra ihop lite till, men då jag sett åtskilliga förgasare på marknader ligga där med trasigt klämfäste vill jag inte ta den risken att spräcka originalförgasaren. Plan ”B” blev att dra ur fiberbussningen som jag tänkte slitsa upp och linda på med ett lager packningspapper och pressa tillbaka in i förgasaren. Men denna bussning ville inte ge sig frivilligt. Hur jag än gjorde så kom den bara ut lager för lager. Det vara som en sån där torkrulle på offentliga toaletter där man drar ut papperet från rullens mitt.Plan ”C”: En aluminiumbussning med ett lager packningspapper runt sig som förhoppningsvis ska isolera mot värme, ungefär som fiberbussningen. Men hur ska jag hindra förgasaren från att vrida sig?Så här fick det bli. Ett o-ringsspår svarvades i bussningen och en o-ring petades dit. Den låser ju inte förgasaren stenhårt, men ger tillräckligt med friktion för att förgasaren ska stå still.Nästa grej. Victorian har kupolmuttrar lite här och där. Inte av den vanliga sorten med en kulformad topp (DIN 1587) utan en mer kantig variant med svagt konvex topp (DIN 917). De senare går att köpa över disk hos en del järn- och industributiker, men jag valde att försöka snygga till de rostiga originalmuttrarna. Först blev det ett bad i fosforsyra (citronsyra funkar också) och sedan lite snabb putsning med roterande stålborste och en aning lumpskiva. Sen åkte de ner i mitt förnicklingsbad som egentligen borde slutat fungera för flera år sedan om man får tro Bäst-före. Jodå – det fungerar fortfarande!Så där! Muttrarna till vänster har fått sig ett lager nickel och muttrarna till höger visar hur det såg ut från början. Nu kan det varit så att dessa muttrar varit blankförzinkade från början, men nickel duger bra!De små kupolerna (M5) ska hålla fast sidokåporna vid bensintanken. Mycket tjusigare än låsmuttrarna som suttit där vid provkörningarna.Häromdagen när jag kom hem låg det två aluminiumlister i farstun. Det var min kompis Torsten som varit på besök. Han hade ett par lister över sedan han renoverade sin röd-vita Luxus. Det var nog det sista som behövdes på ”Vickan”. Efter en stunds slipande och polerande var listerna blanka och efter att jag tillverkat några nya fjäderclips satt de på framgaffeln. Nu är nog mopeden komplett. I och med detta avrundar jag ”Projekt Victoria Luxus”. Nu ska jag ut och åka istället!
