Fråga: Käre Jim, trevlige svarare, och bäste begripare på John Bensons maskinerier. Förra lördagen, var jag på barnkalas, då min sons yngste fyllde tre. De bor i spenaten, och man kan välja den gängse hårdtrafikerade, eller den gamla krokiga grusvägen på andra sidan ån.
En knapp mil vilket som, men då ett bland årets sista finväder rådde så njöt jag av att trafikera den krokiga på NV:n i bara T-shirten, som fladdrade muntert, och jag vinkade till alla nyfikna. Hemresan blev lite stressad, då fula mörka moln bredde ut sig i min hemriktning. Jag tackade snabbt för mig, och for samma väg tillbaka. Solen sken till en början, och resan var minst lika mysig som ditresan. Emellertid svartnade det snabbt, och temperaturen sjönk med oroväckande fart. Åh. Vill inte åka i regn…
Sista kilometrarna innan mitt samhälle, är asfalterade, så där fick maskinen gå för fullt spjäll. Alla 4,5 hästar släpptes i vild galopp, och Nyman och jag var säkert uppe i 80 knyck, då jag erfor en enorm knall nedåt motorn till. En hagelpuffra kan slänga sig i väggen, då det gäller ljudbangen. Inte såg jag ljussken heller, då jag var fokuserad på vägen, och dess krumma gupp, som omväxlade den plana ytan. Dock kändes smällen i byxbenen, och motorn dog i samma ögonblick.
-Shit, tänkte jag halvvägs, då jag befarade ett stopp plus regnskur, men jag släpppte gaspådraget till hälften, och strax började JB:n tända igen. Jag puttrade hem i rimlig fart utan baktändningar, och hann ändå hem tre minuter innan regnskuren. Glad att luftrenare/chokespjäll hängde kvar, och inte cirkulerar i en bana runt vår kära planet.
Man kan säga att man vaknar av en sådan smäll. Sedan började jag fundera på varför, och har dragit anekdoten för kollegor. En som mekat åt ”cross-son” hävdar överhettat tändstift, vilket är rimligt. Samma sak varnar man för i gamla instruktionsboken från NV 1949. Vid hård körning bör man välja hårdare… stift, fast de finns ju inte numer.
Ett annat annat alternativ, är läckande kolvringar. Sådant kan ju leda brinnande gaser baklänges. Annars är ju tvåtaktare utan reedventiler säkrade via kolvens geometri, så det alltid hålls stängt mellan explosion och insug. Detta har hänt en enda gång, så det är inget problem, men själva smällen var av kalibern att man bör tillkalla en haveri-någonting för att förklara. Idéer är välkomna. Inte bara Jims.
Vänligen
Björn Johansson
Svar: Det du råkade ut för var med största säkerhet den gamla klassikern ”loppa på stiftet” – eller kolbrygga som det kallas på fackspråk. Detta är en överbryggning mellan tändstiftets elektroder som kortsluter dessa. Loppan kan se ut som en loppa – alltså en liten rund kula mellan elektroderna, men kan även bestå av tunna ”trådar” mellan elektroderna.
När man kör hårt med dessa gamla motorer så är det inte ovanligt att man får en loppa på stiftet som ibland sitter kvar så att man får peta bort den, men som ibland ramlar bort efter bara några motorvarv. Hög temperatur på stiftet bidrar till detta och försök att hitta ett kallare (hårdare) tändstift. På Bosch-stiften innebär det en lägre siffra på värmetalet och på NGK-stiften ett högre värmetal. Det handlar alltså om siffran i tändstiftens beteckning.
Hittar du inte stift med högre värmetal – testa ett annat fabrikat.
Jim Lundberg