Faktum är att det bara behövs några plast- eller glaskärl, en strömkälla och så en förnicklingssats, förstås. Den senare hittar man hos Conny H Import i Arboga, tel. 0589-105 15. Vi har provat den stora satsen som kostar cirka 900 kronor. I satsen ingår, förutom instruktioner, en dunk med nickelsyra samt fyra stycken nickelanoder. Det vi ska göra är alltså elektrolytisk förnickling av metalldetaljer. Nickel används för övrigt som ”grundfärg” vid förkromning. Fram till slutet av 1920-talet var förnickling den vanligaste ytbehandlingen på fordon. Därefter upptäckte man att man kunde täcka nickellagret med ett tunt kromskikt. Kromet gav en ”vitare” yta och ett bättre skydd mot korrosion. En förnicklad yta är något gulaktig i färgen och ger (beroende på skiktets tjocklek) ett något sämre rostskydd utan ett avslutande kromskikt.

Vi börjar dock med det viktigaste – underarbetet! Det är lätt att tro att själva förnicklingen ger glansen, men så enkelt är det tyvärr inte. Vill du ha en spegelblank yta efter förnicklingen måste ytan först vara – spegelblank! Nickelskiktet är ganska tunt och fyller långt ifrån lika bra som exempelvis en lackfärg. En matt yta blir efter förnicklingen bara obetydligt blankare. Poleringen av ytan gör man i fler steg. Är ytan riktigt grov börjar man med att slipa den med våtslippapper och lacknafta. Byt efterhand till finare papper och avsluta med 1000- eller 1200-papper. Sedan polerar vi ytan med hjälp av en lumptrissa och polermedel. Polervax eller Autosol fungerar utmärkt. Om man vill ha verklig toppfinish på ytan använder man polervaxer med finare och finare korn, men då gäller att använda en lumptrissa för varje kornstorlek! Att bara smeta på finare och finare vax på samma lumptrissa ger inte något bra slutresultat eftersom trissan fortfarande innehåller grövre korn sedan tidigare. En lumptrissa per kornstorlek och rengörning däremellan är det som gäller.

På bild 1 har vi våtslipat vårt handtag och börjat polera med lumptrissan. Efter avslutad polering ska då handtaget få sig ett ”dopp” i förnicklingsbadet. Eftersom det handlar om elektrolys kommer handtaget att anslutas till en strömkälla med en kabel. Här får man dock vara lite uppfinningsrik. Själva anslutningen till kabeln måste göra på ett ställe som inte syns eftersom det inte kan bli förnicklat i själva anslutningspunkten. På bild 2 har vi klämt fast kabeln inne i handtaget med en liten plastkork, men man kan också använda en metallfjäder eller liknande. Men först måste handtaget rengöras noga med avfettning eller rödsprit. Minsta fettfläck eller fingeravtryck kommer att hindra nicklet från att fästa. Använd gärna handskar.

Helst ska handtaget sedan hänga fritt i badet, men man kan lägga det på botten av baljan om det står på kant som på bild 3. Här syns också de fyra nickelanoderna som även de ska ner i badet och anslutas till strömkällans andra pol. Som strömkälla används ett tolvvolts batteri eller en batteriladdare. Observera att det måste vara likström eftersom detaljen ska anslutas till minuspol och nickelanoderna till pluspol. Sedan måste man kunna begränsa strömstyrkan (ampere) genom badet. Strömstyrkan står i proportion till ytans storlek på det som ska förnicklas. Ju större yta, desto högre ström och omvänt. Om strömstyrkan är för stor blir ytan dålig eller förstörd! Som tumregel gäller att det inte får ”koka” eller bubbla i badet, utan endast en svag gasbildning är tillåten. Idealet är lång tid och svag ström. I instruktionerna rekommenderas att man använder olika stora glödlampor som strömbegränsare, men vi använde ett reglerbart motstånd (400 ohm, 1,2 ampere) i kombination med en mätare som visar strömmen. På så vis kan man finlira lite mer med strömmen. Ett nätaggregat med variabel spänning är annars utmärkt till förnickling!

Badet bör hålla en temperatur på cirka 30 grader för bästa resultat. Detta kan ordnas med en doppvärmare för akvarier. Tiden för behandlingen anges till ”minst en halvtimme” och man får väl prova sig fram. Ju längre tid i badet, desto tjockare nickelskikt. Vi ställde in strömmen på 0,2 ampere (200mA), och lät processen pågå i en timme. Resultatet efter avsköljning syns på bild 6 – en högblank yta med en varm färgton. Tjusigt!

En bieffekt av detta blir att man snart börjar se sig om efter fler saker att förnickla. En vettig uppgift för förnicklingsbadet är reflektorer till strålkastare, förutsatt att de inte är för rostangripna. På bild 7 har vi en reflektor av fabrikat Stensholm som knappast gör skäl för namnet reflektor längre. Dessa är i original försilvrade. Visst man kan försilvra om den, men en av ingredienserna vid försilvring är cyanid, och då blir det lite problem, liksom...

Men nickel fungerar också. Man får ett något gulare ljus jämfört med försilvringen, men ljusstyrkan blir densamma förutsatt att det berömda underarbetet är bra! På denna reflektor låg silverskiktet på en lackerad yta vilken först måste avlägsnas försiktigt. Under denna lack var en betydligt ”råare” yta, och det blev till att slipa metallen ordentligt med våtslippapper enligt bild 8. Efter denna slipning blev det mycket arbete med lumptrissa och polervax innan ytan blev riktigt blank.

Efter noggrann avfettning hamnade vår reflektor i badet med ljusöppningen uppåt. Här hängde vi istället upp nickelanoderna så att dessa hamnade ungefär i reflektorns fokus (bild 11). Vi ställde sedan in motståndet på en ström av 0,5 ampere (500 mA) och lät processen pågå i nästan två timmar. Resultatet syns på bild 12. Reflektorn blev riktigt blank, men tyvärr syntes några retliga sliprepor fortfarande på ett par ställen. Dessa gör väl ingen större skada, men visar hur noga det är med poleringen. Den medföljande nickelsyran har en hållbarhet av cirka två år och lämnas sedan till en återvinningsstation. Vill man vara riktigt noga bör ytan först förkoppras vilket man också kan göra hemma – vi återkommer om detta framöver! Man borde också kunna låta en ytbehandlingsfirma förkroma ens nickelskikt, men tyvärr kan det vara så att de vill göra hela jobbet – ring och kolla med någon firma i så fall.