Det hela började med att en bekant slängde åt mig två aluminiumbitar som var prydligt ihoplödda med ett lod av något slag. ”Kolla”, sade han, ”jag lödde med en bit zink!”

Han visade mig en branschtidning för typ svensk metallindustri. Det var ett temanummer om aluminiumlödning. Blädder, blädder – här stod det om olika lod och deras egenskaper, och där står det plötsligt ”100-procentiga zinklod”!

Jag är ingen metallurg, men är det 100 procent zink så är det bara zink och ingenting annat i metallbiten. Kunde man verkligen löda aluminium med vanligt zink? Och hur är det med flusset? Det här måste provas!

Jag tog vinkelslipen och karvade bort en bit av en gammal offeranod som jag använt i samband med avrostningsbad (se Classic Motor nummer 7-2003). Offeranoder används på båtar för att skydda övriga metaller, och zinket ”offrar” sig när korrosion uppstår på grund av vattnet som båten guppar i. Dessa anoder är oftast gjorda av ren zink.

Jag tog två aluminiumbitar och ställde upp dessa som ett ”T” och slog eld på gasolbrännaren. Den lilla bortkapade zinkremsan höll jag i en näbbtång. Efter en kort stunds uppvärmning tog jag och drog remsan utefter skarven, och har man sett – zinket flöt ut på samma sätt som andra flusslösa lod.

Sedan tog jag ett rostfritt tandläkarverktyg och drog dess spets i botten på fogen för att bryta aluminiumets oxidhinna (en tillspetsad rostfri cykeleker går lika bra). Resultatet ser vi på bild 2.

Zink smälter vid cirka 400 grader så man behöver inte värma så mycket att aluminiumet smälter, men man bör ändå vara försiktig med små detaljer då gasollågan blir ganska het. Jaha, fogen blev ju riktigt snygg, men håller den om man belastar den? Sagt och gjort – plåtbitarna klämdes i skruvstycket och sedan tog jag en polygrip och började böja plåten fram och tillbaka runt fogen. Hur det gick ser vi på bild 3 – plåten gick av men fogen höll!

För nästan tjugo år sedan (värst vad tiden går) visade jag hur man lagar en sprucken växellådskåpa i aluminium med ett aluminiumlod. Nu är det dags för en repris, fast nu ska jag löda med en offeranod! På bild 4 ser vi den trasiga växellådsgaveln – en tvåväxlad Albionlåda.

Den har två skador; ett ”öra” vid kopplingsarmens infästning är avslaget, och i överkant på gaveln är änden avbruten rakt igenom hålet för kopplingsvajerns justerskruv. Vi kastar oss över den senare skadan – vajerinfästningen. På bild 5 ser vi brottytan i närbild.

Så här kan vi inte ha det, utan all smuts och lösa metallbitar i själva ytan måste bort om lodet ska fästa. Därför filar vi av ytan tills den blir ren och fin som på bild 6. Vi kommer alltså att både löda och gjuta i samma moment och då behövs även en gjutform. Mallen till denna syns på bild 7, och är utklippt av en bit papp. Utifrån denna mall klipper vi till en motsvarande bit av rostfri plåt som har den fördelen att lodet inte fäster på denna metall.

Vi placerar gaveln på en eldfast tegelsten och börjar värma upp godset. Först ser man till att lodet verkligen ”väter” hela brottytan genom att stryka lodet mot den varma ytan. Sedan skrapar man med den rostfria pinnen så att oxiden bryts och lodet flyter ut över hela ytan som på bild 8.

När detta är klart kan man börja gjutningen. Mera zink tillförs tills formen är fylld upp till kanten under fortsatt uppvärmning med gasolbrännaren. Precis som vid betonggjutning kan det bli luftfickor i götet och därför passar man på att picka och peta litet i den smälta zinken så att all luft kommer upp till ytan.

Efter avsvalning tas formen bort och på bild 9 ser vi resultatet – nu ska den nygjutna änden putsas till och gängas för vajerspännaren. Det här var riktigt roligt! Att det skulle vara så enkelt att laga aluminium. Efter slipning ser gaveländen ut som på bild 10. Det enda som syns är en svag skillnad i färg hos de båda metallerna.

Zinket biter sig fast ordentligt och är dessutom starkare än aluminium, så denna lagning bör alltså vara starkare än originalet. Nästa test blir ett motorblock till en JB 128-motor där ett lagerläge spruckit på grund av slitna kickdrev som ”klättrat” upp på varandras kuggar och kilat isär axlarna.

När man löder lite större detaljer med en liten gasolbrännare kan man spara på värmen genom att klä in detaljen i mineralull. Då strålar inte värmen bort, och på köpet får man en långsam avkylning vilket rekommenderas vid aluminiumlödning.

När man löder på detta sätt utan fluss, kan man inte räkna med att lodet sugs in i sprickor av kapillärkraften som annars är brukligt, utan det är bättre att öppna upp sprickor och spalter så att man kan komma åt och bryta oxiden på alla ytor med sin lilla rostfria spets. På bild 11 ser vi skadan på lagerläget.

Vi filar upp den vertikala sprickan ordentligt så att den får formen av ett ”V”. Den runtomgående sprickan filas på liknande sätt, men här kan vi även utnyttja en närliggande detalj för att få upp styrkan på lagningen – en närliggande upphöjning där en annan axel ska sitta. Om man fyller upp tomrummet mellan dessa två hål får man en riktigt stark konstruktion där hålen tar stöd av varandra – mums!

Men först måste hålet för kullagret återställas till rätt mått – som det är nu skulle lagret ramla ut direkt. Vi tar därför en slangklämma och drar ihop hålet tills det får rätt mått. Därefter tas klämman bort. Man får tyvärr räkna med att man måste efterbearbeta hål vid lager efter en sådan här lagning. För att spara på värme lindar vi in blockhalvan i mineralull så att endast lödstället tittar fram.

Efter en stunds värmande tar vi en bit zink från den mer och mer sönderkapade offeranoden och stryker denna bit mot lagerläget. Jodå, den smälter fint och med den rostfria pinnen skrapas oxiden bort inne i v-fogarna och mellan de bägge hålen så att zinket sprids ut i ett jämnt lager. När zinken har fäst på alla ytor kan man lägga på mer. Om man sedan håller ner värmen kan man ”spackla” litet, vilket vi gjorde när vi fyllt upp utrymmet mellan hålen.

Man kan givetvis göra en gjutform av rostfri plåt även här, men vi nöjer oss med att spackla upp zinket. Det är noga med denna oxidbrytning som göres i början – slarva inte med skrapandet, för zinket kan ligga löst ovanpå ytan utan att för den skull sitta fast.

På bild 12 syns det färdiga resultatet. Dessutom hade vi sådan tur att lagret passade precis i hålet efter lite skrapning med en kniv!

Hur bra denna typ av lödning är jämfört med de färdiga loden som man kan köpa har jag ingen aning om, men jag har testat bägge och de uppträder likvärdigt både vid lödning och bearbetning. Möjligtvis känns ”köpeloden” lite hårdare vid borrning och gängning. Förmodligen innehåller dessa även andra metaller som förbättrar egenskaperna, men den rena zinken verkar fungera alldeles förträffligt.

Några korrosionsprov har jag dock inte hunnit med, fast på en växellåda eller i en motor ska det knappast bli några problem med korrosion.