"Shit, that was close”, var inledningsrepliken till Donald Orosco då jag mötte honom i depån under Monaco Grand Prix Historique i maj 1997. Don betraktade videoupptagningen från kameran i sin Scarab F1-racer från 1960.

Som vanligt hade han gett järnet under kvalificeringen och marginalen till räcket var i minsta laget för mig, en originalentusiast med dåliga nerver. Men nu var det inte någon novis som hanterade den krävande vagnen. Det hade jag redan observerat något år tidigare på Laguna Seca i Kalifornien, Dons hemmabana.

Där, under Monterey Historic Racing, var han ofta snäppet vassare än sina amerikanska kollegor. Mer lik engelsmännen i deras förhållande till historisk racing. Här i Monaco var flertalet konkurrenter engelska, och det kittlade förstås konkurrensinstinkten lite extra.

Don Orosco är känd inom historisk racing världen över. De senaste femton åren har han renoverat och kört såväl Lotus som två av de fantastiska Scarab Formel 1-bilarna i USA, på Goodwood och i Monaco. Den 63 år gamle köpcenterutvecklaren från Pebble Beach har en livslång bilpassion. I hans samling på över 30 bilar ingår såväl Ferrari 275 GTB/4, som gamla Lola, Lotus, Maserati och Scarab Formel 1-bilar. Och inte minst historiska hot rods.

– Jag fick min första trafikbot för streetracing i min 1929 Ford med 265 Chevy V8 medan jag gick på college. Hot rods var hobbyn för grabbar här i Kalifornien då jag var ung, så intresset ligger djupt i min uppväxt. I slutet på åttiotalet fick jag lust att spåra upp någon av de gamla projektbilarna från Hot rod magazine från början av femtiotalet, berättar han.

Don har funnit och restaurerat ett tiotal av historiens mest betydelsefulla roddar, med stor hjälp av svenske mekanikern Olle Eriksson. Olle har jobbat för Orosco i över tio år – mest med klassiska roddar och racebilar – men de senaste två åren har en massiv lastbil tagit all tid och alla resurser.

Men så är det inte heller vilken lastbil som helst: En Fiat Bartoletti biltransport, med plats för Oroscos två Scarab Formel 1-bilar och en sportbil. Stormrike Wollworth-arvingen Lance Reventlow använde den i Europa 1959 och 1960.

Lance blev tidigt exponerad för snabba bilar. Hans mor, Barbara Hutton, var en av världens rikaste kvinnor och pappan var den danska greven Reventlow, en i raden av Mrs Huttons sju äkta män. 1948, då Lance var tolv år, gifte sig modern på nytt – den här gången med Targa Florio-vinnaren prins Igor Troubetzkoy.

Tidigt under femtiotalet blev Lance vän med James Dean, och med tiden började han köra sportvagnslopp i Kalifornien.

Snart startade han en egen firma i Los Angeles – tillsammans med mekanikern Chuck Daigh började han konstruera sina egna Chevrolet V8-baserade sportbilar. De visade sig vara mycket konkurrenskraftiga och Lance bestämde sig för att bli den första amerikanska konstruktören som satsade på Formel 1 i Europa.

För att transportera bilarna mellan loppen behövdes en biltransport. Karosserifirman Bartoletti konstruerade specialtransporter för såväl Ferraris som Maseratis formel-team under hela femtiotalet. Oroscos 1956 års Fiat började sitt liv för Maserati, men efter säsongen 1957 drog sig fabriken ur Formel 1-satsningen. De avslutade på topp med Juan-Manuel Fangio som världsmästare, och i det sista loppet för säsongen på Monza deltog inte mindre än tretton Maserati 250F bland de många privatstallen. Fiaten ställdes undan och såldes senare till Lance Reventlow. Från att ha varit Maserati-röd lackades den i Scarab-teamets blåmetallicfärg och gjordes klar till den nya ägaren.

Lance plan var att ställa upp i Formel 1-tävlingar redan 1959, men racerbilarna blev klara först till Monaco Grand Prix i maj 1960. Lance körde själv en bil, medan Chuck Daigh körde den andra.

Ingen av de båda bilarna lyckades kvalificera sig till första loppet, och de två närmaste månaderna blev en mardröm för teamet. På Reims i början av juli rasade motorerna på bägge bilarna, och en frustrerad Reventlow drog tillbaka till USA. Scarabs Formel 1-äventyr blev en kort historia.

Kvar stod biltransporten utan uppdrag – ända tills en annan amerikan, Carroll Shelby, skulle utrusta Ferrari med sina Cobra Daytona Coupéer i sportvagns-VM 1964. Än en gång fick lastbilen en omlackering, men nu i Ford Princess Blue.

Dess första jobb för Shelby var att transportera de nya Daytona-bilarna från Italien till Le Mans. Den användes också av Shelbys engelska team lett av Alan Mann Racing till bland annat Spa, Nürburgring och Reims.

Nu var Ford naturligtvis inte särskilt nöjda med att ha en italiensk biltransport när de gick vidare med satsningen på GT40, så Fiaten såldes vidare till David Piper.

Piper var en av Ferraris viktigaste kunder och tävlade med GTO, 250LM och prototypmodellerna P3/4, lackade i en särpräglad grönfärg. Flera av Pipers bilar användes också i Steve McQueens film ”Le Mans” och i depån syns Fiat-lastbilen i flera olika scener, lackerad både i Gulf-färger och Ferrarirött.

Efter en tids tjänst hos grävmaskinsproducenten JCB så såldes den 1975 till en samlare i USA som redan ägde två av Daytona Cobra-bilarna. Han parkerade den i Arizona-öknen, och där blev den stående i närmare 30 år. Trots att många Cobra-samlare och entusiaster ville ta hand om den allt mer slitna biltransporten så vägrade han att sälja.

– Det var på Goodwood Revival 2006 som jag började snacka med Dick Skipworth som har Ecurie Ecosse-biltransporten. Han pratade om att han skulle få komma över till USA och hämta den gamla transportern, så jag tog kontakt med Carroll Shelby tisdagen efter. Han gav mig numret till ägaren och innan veckan var slut så hade jag fått köpa Fiaten, säger Orosco.

Orosco tog biltransporten till sin anläggning och under några månader utvärderade man hur renoveringen bäst skulle gå till. Orosco hade hoppats på att kunna renovera den i Italien, men efter att ha kollat upp de italienska förhållandena blev det bestämt att arbetet skulle göras i USA.

Först flyttades fordonet till en firma som var specialister på skolbussar, men de levde inte upp till Oroscos förväntningar. Istället återstod bara en lösning: Att ta hem kolossen och starta renoveringen i en stor hall vid sidan om den egna verkstaden.

2007 gick Olle Eriksson och kollegorna loss på sitt största projekt någonsin. Med ett år till den planerade visningen på Pebble Beach startade en kapplöpning med tiden.

Det visade sig snabbt att fordonet inte var byggt på samma sätt på båda sidorna, något som gjorde jobbet mer komplicerat. Hela karossen var byggd av Bartoletti i Forli i Italien – med mycket fint hantverk – men många delar saknades, så Olles kunskaper i att forma karossdelar kom väl till pass.

– Olle kan bygga en hel bil av papper, skryter Orosco, som menar att den svenske specialisten är en av världens bästa karossbyggare. Många av detaljerna, som grillen, fick byggas upp helt utifrån gamla foton.

Den mekaniska delen var ganska enkel, Fiat-motorn byttes ut mot en Leyland-motor i bra skick och transmissionen fick en genomgång. Däremot krävdes mycket arbete med karossen, uppkörningsramperna och hissmekanismen. Under arbetets gång var ständigt nya experter inblandade för att bidra med sitt kunnande om teknik, interiör, träarbete och lackering.

Don själv jobbade med att skaffa fram delar och grejor till projektet, samt administration.

De speciella framrutorna var en särskilt krävande uppgift. Den ena var sprucken och den andra saknades. Olle fick bygga mallar i aluminium, som i sin tur användes för att producera nya rutor.

– Den ena passade perfekt, medan den andra var lite för stor, så vi måste slipa av lite för att få plats till listerna, berättar Olle, och tillägger att han var lite nervös när de skulle passas in.

Då vi besökte verkstaden en vecka innan den planerade visningen jobbade inte mindre än sju man i skift med lackering, detaljering och montering. Den ursprungliga kalkylen på 8 000 timmar hade passerats för länge sedan, men det hade inte sänkt Dons entusiasm för att få projektet färdigt.

Förutom att få biltransporten klar och skruva ihop en av Scarab-bilarna, skulle Don dessutom tävla på Laguna Seca med Graham Hills 1958 Lotus 15, ställa ut en 1932 Ford-hot rod i Carmel Concours och ha tre bilar på auktion samma helg.

Teamet leddes av Brad Hand och Olle. Receptet för att hinna få allt färdigt i tid var enkelt: En månad med otroligt mycket jobb och lite sömn.

Under den stora helgen i Monterey i Kalifornien i augusti möts de finaste klassikerna i världen från tillverkare som Delahaye, Bugatti, Ferrari och Duesenberg. Det här året var det emellertid en Fiat-biltransport som stal showen.

Premiärvisningen hölls vid Laguna Seca-banan där Monterey Historic Racing skulle avgöras. Hela ekipaget, med racingbilar på flaket, rullade in i depån och väckte genast stor uppmärksamhet. På natten till söndagen kördes den ner och parkerades istället på planen framför The Lodge på Pebble Beach. Tyngden gjorde att den måste stå stilla hela dagen – den kunde inte köras över rampen som de andra bilarna. Men det hindrade den inte från att bli det hetaste objektet bland utställarna på Pebble Beach Concours.

Nu drömmer Orosco om en tur till Europa med hela ekipaget:

– Jag kan tydligt se framför mig Bobby Rahal och Danny Sullivan bakom ratten i Scarab-bilarna med biltransporten i depån, både på Goodwood Revival och Monaco Historic GP.