Ni kanske kommer ihåg Jimmy från vårt reportage för några år sedan? Då visade han och pappa Tommy upp sina tuffa Kadetter (Classic Motor nr 3/2006). Men redan då stod Rekord Sprint Coupén på väntelistan för renovering.

– Den var väl inte så farligt dålig, men det tog väl slut på en gastub i alla fall, säger Jimmy.

Det fanns alltså lite rost och den silvergrå lacken var rejält nedmattad.

– Men det var ändå en komplett bil, med alla Sprintdetaljerna kvar och originalmotorn i. Den har jag bara slipat ventiler och bytt packningar på. Bilen har gått antingen 10 000 eller 20 000 mil, säljaren sa tio men jag tror tjugo, en tidigare ägare hade för sig att mätaren hade gått runt en gång när han ägde den.

Sprinten var i så pass bra skick att Jimmy kunde köra den hem från Eslöv till Huddinge – fast värmen funkade inte. Och det var inte sommar...

Men vad är då en Sprint?

Nya Rekorden, ofta kallad C-modellen, visades upp för pressen i augusti 1966. Karossen var omisskännligt USA-inspirerad med svängiga former i den så kallade Coca-Colaformgivningens anda. Opels nya bil fanns som två- och fyradörrarssedaner, som herrgårdsvagn (Caravan på Opelspråk) och som Coupé. Köparna kunde lägga till pengar för att få en de Luxe-version och på motorsidan fanns tre fyrcylindriga maskiner (1500, 1700, 1900) i olika versioner och en sexcylindrig motor på 2,2 liter. Den minsta motorn lär dock knappast ha sålts i Sverige och svenska köpare som ville ha sexa fick så gott som undantagslöst ta steget upp till Commodore, även om några få Rekord-sexor faktiskt såldes.

Effekterna varierade från 58 hk via 60, 75, 90, 95 till 106 hästar. Okej, så sexan med 106 var maffigast? Nej, det är lätt att tro det – men det är här Sprint kommer in i bilden, lite senare än de andra modellerna. För häftigaste maskinen i Rekorduppställningen var faktiskt en fyra. Med topp från en 1700:a försedd med ventiler från 1900:an fick man upp kompressionen samtidigt som man behöll andningen. Den behövdes för att hinna med de två Weber 40-förgasarna.

– Den är ingen racer, även fast den heter Sprint. Men den är förmodligen framtagen för rallykörning, säger Jimmy.

För trots sin storlek gick den bra i rallyskogen under några år, med Lillebror Nasenius som kanske mest kända svenska namnet. Han hämtade bland annat hem SM-tecken i Rekord. Sedan fick ju även den betydligt lättare Kadetten 1900-motorn och då var Rekordens glansdagar över.

Men trots att Sprint var vassast och kom i tuffa coupéutförandet så sålde den inget vidare. Enligt Jimmy byggdes inte fler än cirka 11 000 bilar totalt åren 1967-1971. I Sverige lyckades handlarna inte kränga iväg fler än ungefär 430 bilar. Förklaringen ligger som så ofta i plånboken: 1968 kostade en Rekord Sprint 20 278 kronor. För en tusenlapp mer fick man en Commodore-sedan och för ytterligare en femhundring fick man en coupé. Och Commodorens två och en halvliterssexa gav 115 hästar och hade bättre vrid och alltså bättre körbarhet till vardagsåkandet.

– Sprinten har ingen vidare ork, den vill ha varv, säger Jimmy, som dessutom provat på att dra husvagn med Sprinten.

– Jag förstår inte hur farfar orkade, han körde ju jämt med släp, han hade firma.

Men Jimmys farfar Erik var en av de som köpte Rekord Sprint – och faktiskt inte bara en utan två.

– Ja, den första han köpte blev krockskadad och han ville väl inte ha en lagad bil utan beställde en ny.

Den första Sprinten var, liksom Jimmys, en sextioåtta fast specialbeställd i gult. Annars var Sprintfärgerna rö eller silver. Farfars andra Sprint var en sextionia och även den i en udda färg för modellen: vit. Den körde han över 30 000 mil med och behöll den ända tills han gick bort på åttiotalet.

– Den bilen övningskörde jag i och farsan har den fortfarande kvar.

Det är inte att undra på att Jimmy själv ville ha en egen Rekord Sprint. Och med fru och tre små barn blir det också helt ogörligt att åka till sommarens träffar i en liten Kadett coupé.

Opel ville gärna foga samman bilens praktiska värde med känslan av sport: ”Rekord Sprint är som gjord för folk som av praktiska skäl måste ha en familjebil men egentligen drömmer om en ren sportbil." Citatet är hämtat ur en försäljningsbroschyr.

– Det är ju trevliga bilar, ganska välbalanserade – trots sin storlek och form som en kloss, säger Jimmy.

Dåtidens biltestare var inne på samma linje. I Stora bilboken från 1968 står det: ”För en bruks- och familjebil är vägegenskaperna mycket bra med behaglig fjädring, som ger måttlig kurvkrängning. På dålig väg visar bakhjulen god väghållning och kommer i studsning endast vid hög kurvfart på dålig väg";

– Och så är det ju ränderna och lackeringen, det gör ju halva bilen, menar Jimmy.

För några år sedan kollade Jimmy och pappa Tommy med bilregistret och då fanns ett tjugotal Sprint kvar i deras lista. Men hur många av dem som fortfarande har kvar den speciella utrustningen är ju en annan femma. Jimmy har stött på Sprintbilar som bara sett ut som gamla muggiga Rekorder – utan godiset.

För Sprint hade, utöver de Luxe-utrustningen, de tidigare nämnda Weberförgasarna, sidostripes, Sprintemblem, extraljus, träratt, varvräknare, extra instrument och ett avgassystem med dubbla kromade utsläpp. Tätstegad låda fanns som tillval till Sprinten. Fälgarna var fembultade och formgivna som på Commodore GS men lackade i silver eller silver och svart beroende på årsmodell. Däcken hade röd rand.

– Jag har lite fel däck på, det är för låg profil nu. Och däck med röda ränder är svårt, eller nästintill omöjligt att få tag på nu i den här dimensionen. De som finns är till amerikanska bilar och då blir de för breda.

I stort sett fick Sprinten även Commodorens framvagn och bakaxeln är en specialvariant, en korsning mellan Rekord och Commodore kan man säga.

Jimmy menar att han har renoverat Rekorden till fint bruksskick. Bitvis ligger nog skicket lite över det och delvis handlar det om välhållna gamla bitar som fått puts och uppfräschning. Men nu då? Lägger sig en Opelman att vila? Nej, förstås inte.

– Jag är lite sugen på att bygga en till Rekord Sprint, för att köra historiskt rally med – men i en annan färg isåfall, förmodligen den gula. Den var ju nästan Opels standardfärg på rallybilarna.

Fast bli inte förvånade om det istället blir ett rallybygge på första generationens Ascona.

– Kanske en sån, du vet, med breddade skärmar – för en sån motor har jag ju här och...

Ja, vi får nog återkomma – till Jimmy Opel.