En Mercedes påverkas inte av modets växlingar – det är bland det första man får läsa när man viker upp det tjocka försättsbladet till 1969 års Mercedes-Benz 230-broschyr. Och en inte alltför vågad gissning är att de flesta läsarna som hade plockat åt sig foldern hos sin Mercedeshandlare höll med om det.

Nycker, prål, smink och bjällror var – och är – inget för Mercedesfolket.

Det man istället ville framhäva var tekniken, prestandan och säkerheten – allt förpackat i en elegant, tystlåtet sober och konservativ förpackning. Långsiktighet, grundlighet och ansvar är ord som också dyker upp tidigt i Mercedesskriften. Och som sannolikt gick – och går – hem hos köparna.

Men man ska inte missta vår sextionia för att bara vara ett moderniserat designuttryck för gammal teknik: nej, det låg något i reklamskribentens ord om tekniken. Mercedes så kallade kompakt-modell som hade lanserats till 1968 års början var en del i ett generationsskifte hos Mercedes där just kompakten var den modell som helt hade skakat av sig gårdagens Mercedesmanér.

Efter kriget fanns det alltid teknikarv kvar mellan modellerna men W114/115, som bilarna fick heta internt, hade ett helt igenom nykonstruerat chassie. W114 var bilarna med de sexcylindriga motorerna medan W115 signalerade fyr- eller femcylindrigt – Mercedes första femcylindriga dieselmotor kom just i kompaktserien.

Det tyska företaget övergav pendelaxeln från fenbilarna, trots alla förbättringar Mercedesingenjörerna gjort på det konceptet, men företaget släppte inte taget om den individuella bakvagnsupphängningen, istället kom de med en ny lösning med en treledad bärarm för var sida som var fäst i en kraftig v-formad balk.

Fjädring och stötdämpning sköttes med skruvfjädrar respektive hydrauliska teleskopstötdämpare. Fram litade man på dubbla länkarmar, skruvfjädrar, teleskopdämpare och krängningshämmare.

Resultatet blev gott med behaglig gång och ett stabilare uppträdande från bakvagnen, det tidigare stundtals lite oroliga uppträdandet då det varit halt och spårigt förbättrades.

Motoralternativen var många, här på bilderna ser vi 230-modellen med sexa på 120hk (senare kom även en fyrcylindrig 230-modell) men instegsmodellen var 200 som med bensinmotor gav 95 hk. Minsta dieselmotorn i 200 D gav 55 hk. Sedan kunde man välja bensinmotorer upp till 180 hk (i 280 E med dubbla överliggande kamaxlar som kom 1972) och dieselmotor upp till 88 hk.

Oavsett om man valde en kvick autobahnsmiskarsexa eller en snåljåp till oljebrännare så var manuell fyrväxlad låda standard, men den som ville ha automat kunde naturligtvis beställa en sådan. För att blidka alla Mercedesägare som vant sig vid rattspak gick det att beställa sin bil antingen med golv- eller rattspak. Man ska inte skynda för fort med nymodigheterna ...

I broschyrerna närmast skryter Mercedes oblygt med den goda kvaliteten och såhär fyrtio år i efterhand kan man inte annat än ge företaget rätt: kompaktbilarna var rejält slitstarka. Den modellen och efterföljaren (W123) var så tilltagna och satt ihop så väl att många ägare tyckte att de helt kunde strunta i underhållet.

Och bilarna tålde år efter år av misshandel men till slut tar tiden ut sin rätt. Fortfarande kan man se rostiga, trötta Mercedesbilar från sjuttiotalet gå i brukstrafik.

Och alla taxiförare som sedan bull-Mercans tid vant sig vid att blicka ut mot en stjärna kunde lugnt byta upp sig till en tryggt tickande dieselkompakt. Att i ur och skur knuffa runt i stadstrafiken och längs landsvägarna var inget problem, snarare tvärtom. Inte minst för att Mercedes även lade kraft på den aktiva säkerheten med krockzoner, tvåkretsbromssystem med skivor runt om och en snäll kupéinredning.

Men smakar det så kostar det, eller? För en Mercedes 230 fick man 1969 betala

26 950 kronor, med eventuella tillägg på 945 kronor för styrservo och 1 810 kronor för automatlåda. En redig storsvensk: Volvo 164 kostade samma år 25 230 kronor, med

1 260 kronor i påslag för automat. Visserligen var Volvon lite starkare men Mercan kanske inte var så farligt dyr ändå ...