Med färskt körkort 1952 köpte Juno Falck en VW typ 1.

- Fast först var jag tvungen att köpa ett kontrakt på att få köpa en bil, berättar Juno om bilbristen i början av 1950-talet.

Nästa bil blev ytterligare en bubbla, en 1954:a med helsynkroniserad växellåda. Sedan blev det Mercedes-Benz, 190 och 219 innan familjen Falck 1956 köpte en röd Porsche 356 A.

Den röda Porschen byttes in mot en 356 B precis när modellen var ny.

- Det kom en blå och en grå till Sverige och vi köpte den blå, minns Juno.

I och med att modellen var ny väckte bilen en viss uppståndelse. Gretel minns ett besök i Uppsala.

- Folksamlingen runt bilen var så tät att vi fick armbåga oss fram, säger hon och skrattar.

Makarna tyckte att Porschen var snygg men tyvärr hade de fått ett måndagsexemplar. Bilen drog mycket olja och gick aldrig bra, trots upprepade påstötningar hos importören.

- De hade en leveransansvarig som lite överlägset försökte antyda att vanligt folk inte förstod sig på att köra Porsche, berättar Juno.

På hösten 1960 lyckades Falcks till slut få byta in bilen hos Gjestvagns som omgående sålde den till en flygkapten. Efter någon vecka ringde denne upp Juno och undrade om herr Falck visste vad det var för fel på bilen. Den gick dåligt och piloten hade bara lyckats få upp den i 100 km/tim.

- Jaså, går den så bra nu, blev Junos svar.

Den lilla tyska bilen ersattes av en liten italienare. På garageuppfarten parkerades en Alfa Romeo 1300 B av 1960 års modell.

- En härlig bil som det aldrig var några problem med, säger Juno men minns en gång när det höll på att gå illa.

Han kom i god fart på motorvägen när en framförvarande bilist vinglade till så att Juno blev tvungen till att göra en mycket hastig undanmanöver.

- Krängningshämmaren sprack! Men tack vare den otroliga väghållningen höll sig bilen på vägen och allt slutade lyckligt.

Efter något år var det dock dags för en ny bil och Falcks hittade en Alfa Romeo 2600 Sprint som varit demobil hos en återförsäljare till Gjestvagns. Bilen hade 900 mil på mätaren men skyddsplasten satt kvar på sätena och var mycket snygg med grå lack och blå interiör.

Hur kom det sig att ni bytte bil så ofta?

- När jag ledsnade på klockorna på jobbet blev det en omväxling att byta bil, berättar Juno.

Familjen Falck hade också nästan alltid två bilar, oftast fick små Fiat-modeller komplettera de mer sportiga fordonen.

Att åka med bilarna till service och verkstad föll oftast på Gretels lott och hon väckte nästan alltid en viss uppmärksamhet.

- På den tiden var det inte vanligt att det kom kvinnor till verkstan och när jag dessutom körde Porsche eller Alfa blev uppståndelsen ännu större, berättar Gretel.

I slutet av 1960-talet köpte Juno och Gretel en lägenhet i semesterorten Rosa Marina mellan Bari och Brindisi i Italien. Första resan ner skedde på våren 1969.

- Vi visste inte riktigt vad vi köpt så när vi kom fram på kvällen vågade vi inte köra ända upp till det helt nybyggda huset utan avvaktade några kilometer bort, berättar Gretel.

Allt visade sig dock vara ok och Falcks fick många trevliga vistelser i Italien. Givetvis tog man Alfan till Rosa Marina. Resan tog cirka tre dagar i anspråk och Gretel körde transportsträckorna så att Juno slapp anstränga ögonen som var nog trötta efter att ha tittat på små urverksdetaljer hela dagarna.

- 130-140 km/tim är lämplig marschfart, då går den som bäst, säger Gretel men erkänner att hon haft upp bilen i 180 på tyska Autobahn.

I Rosa Marina ställdes alltid Alfan på parkeringen utanför lägenhetskomplexet. Nästan alltid utan problem.

- Den enda incidenten var att det lokala ungdomsgänget en gång snodde bensin till sina mopeder genom att skruva ur bottenpluggen i tanken, berättar Juno.

- Snopet, särskilt eftersom det var sista kvällen innan hemresan och jag precis hade varit och tankat.

Förutom resorna till lägenheten i Italien styrdes kosan även till Frankrike.

- I Cannes räddade Gretel bilens kofångare, berättar Juno.

Det var en fransman som tänkte ”stånga” sig in i en alldeles för trång parkeringsficka framför Alfan. Gretel som såg vad som höll på att hända satte resolut ett ben emellan och fransmannen fick söka sig en annan parkering.

Sedan inköpet har Juno skött nästan all service själv.

- Det var bara de första åren som vi lämnade in den på verkstad, berättar han.

Under resorna till Italien passade man på att köpa delar och ibland kunde det bli äventyrligt att leta reda på verkstäderna.

- När vi skulle in i Milano för att köpa ljuddämpare och brytare blev vi tvungna till några hisnande femfilsbyten i den täta trafiken. Men det gick bra, berättar Gretel.

Ljuddämparen monterades sedan under ett friluftsmekarpass på en parkeringsplats utanför Lugano i Schweiz.

Makarna Falck var mycket nöjda med sin Alfa och dess utmärkta långfärdsegenskaper men 1973 tog det roliga slut. Helt plötsligt vägrade försäkringsbolaget att försäkra bilen.

- De motiverade med att den helsvetsade karossen skulle bli för dyr att laga vid en eventuell olycka, berättar Juno.

Alfan ställdes av. Men Juno såg till att hålla liv i bilen under uppställningstiden. 1983 kom entusiastförsäkringen och Alfan togs i trafik igen. Sedan dess används den på somrarna, ofta till bilträffar, Alfa-klubben har Falcks varit med i sedan mitten av 1960-talet.

- Fast ibland har klubben haft lite för mycket fokus på tävling för vår del. 2600 är ingen bil att tävla med, tycker Juno.

Samma erfarenhet gjorde den italienska polisen som köpte in 2600 men upptäckte att den var för tung för att hinna ifatt de italienska tjuvarna.

2600-serien, med den interna beteckningen 106, presenterades på Geneve-salongen i mars 1962. Serien ersatte 2000-modellerna och var en naturlig fortsättning på de ”stora” efterkrigsmodellerna från Alfa Romeo som börjat med 6C2500 och fortsatt med 1900.

Serie 106 tillverkades huvudsakligen i tre karossvarianter, fyrdörrars sedanmodellen Berlina, tvådörrars coupen Sprint och den öppna Spider.

Alla tre hade samma raka aluminiumsexa på 2 584 cc med dubbla överliggande kamaxlar och sjulagrad vevaxel. I Berlina-utförande gav den 130 hk men med högre kompression tog man ut 145 hk i Sprint och Spider. Chassimässigt baserades 106-serien på föregångarna och även designen har sin grund i 2000-serien.

Alfa Romeo 2000 Sprint var en Bertone-design från slutet av 1950-talet och hade varit den första av Giorgetto Guigiaros designer som nådde produktion. Den var också den första Alfa-modellen med fyra strålkastare. Till 2600-modellen ändrades i stort sett bara fronten som fick ett luftintag i motorhuvens framkant.

Trots att bilen designats av Bertone och bär den firmans märken byggdes Sprinten av karosserifirman OSI. 6 999 stycken hanns med mellan 1962 och 1966 vilket gör den till den vanligaste 2600-modellen.

Alfa Romeo 2600 Sprint var ingen billig bil när det begav sig. Idag är den öppna Spidern mest eftertraktad men efterfrågan ökar på den bekväma långfärds-Sprinten. Men Falcks bil är inte till salu.

- Med jämna mellanrum är det någon som hör av sig. En envis man vill att vi skall säga till om vi säljer men några sådana planer finns inte, säger Juno och Gretel som förmodligen har Sveriges enda orörda 2600 Sprint i oklanderligt skick.

Korta fakta

• 2600 var med europeiska mått mätt en välutrustad långfärdsvagn. Elektriska fönsterhissar, separat defrosterfläkt för bakrutan, vindrutetorkare med två hastigheter och varningslampor i dörrsidorna.
• Enligt uppgift ägde även John Lennon en 2600 Sprint!
• Det byggdes 2092 Berlina, 6999 Sprint och 2255 Spiders. Dessutom byggde Zagato 105 stycken Sprint Zagato och OSI producerade 54 stycken De Luxe Berlina.

Artikeln publicerades i Classic Motor nr 2 2002. För att kontrollera om tidningen finns till försäljning klicka HÄR .