Roadmaster. Ett av de bästa modellnamnen någonsin. Fast kanske inte i svensk översättning. Vägens herre eller bemästrare låter långt ifrån lika coolt som Roadmaster.

Benämningen användes första gången 1936 och satt då på en bil som var ett svar på Buick-direktören Harlow H. Curtice utmaning till GM:s designchef Harley Earl om att bygga en Buick som Earl själv skulle vilja äga. Lite konstig utgångspunkt från Buick-chefens sida förresten. Hade han så dåligt förtroende för de egna produkterna att han utgick från att den färgstarke Earl inte skulle vilja ha en Buick om han inte fick designa den själv?

Det må vara hur det vill med den saken men namnet bestod och 1956 var Roadmaster Convertible det finaste Buick kunde erbjuda. Vi fick nys om ett otroligt fint exemplar och styrde kosan mot Gästrikland.

När vi kommer hem till Leif Holmberg står det snabbt klart att det är Buick som gäller. I trädgården står två från 1920-talet på luftning. Inga objekt i törnrosasömn utan fina exemplar. Utanför garaget står Roadmastern från 1956 och glänser i kvällssolen. Vi frågar hur det kom sig att det blev just Buick.

- En ren slump, min första entusiastbil var faktiskt en BMW, erkänner han.

Den tyska bilen blev aldrig någon favorit och redan 1967 köpte han sin första Buick.

- En sexcylindrig 1925:a från Jämtland som bara gått 2 500 mil.

Sen passade han också på att skaffa sig en 1924:a, sista årsmodellen som gick att få med fyrcylindrig motor.

28 år efter köpet av den första Buicken träffade Leif genom sitt jobb Mats Nordqvist och man kom att prata om bilar. Mats berättade att han hade en Buick Roadmaster Convertible stående som var till salu. Leif tyckte det skulle vara kul att se bilen och gjorde upp om en tid för visning.

- Jag gillade den och slog till direkt, berättar Leif som faktiskt hade helt andra renoveringsplaner, hemma i garaget hade han lagt fram grejerna för att börja med en Buick 1923.

När han tagit hem Roadmastern kom sönerna förbi och tittade in i garaget.

- Fast båda trodde att det var den andre som köpt bilen och inte jag, berättar Leif som inte ens pratat om att köpa 1950-talare innan.

- Men hade jag vetat hur mycket jobb det skulle bli är det tveksamt om jag köpt 1956:an.

Framförallt skulle det visa sig att Roadmaster Convertible 1956 är en svår modell att hitta delar till.

Leifs Buick såldes ny i USA. Förmodligen var den till trafik till i slutet av 1960-talet.

- Den registreringsskylt som satt på bilen när den kom till Sverige var från Idaho 1969 och förmodligen har bilen ställts av någon gång strax därefter.

Roadmastern kom att stå utomhus. I nästan 25 år. Det hade satt sina spår.

- Det fanns nästan ingenting kvar av suffletten eller inredningen och lacken var sönderbränd av solen.

Golvet var mycket dåligt men resten av karossen var förhållandevis hel. Någon parkeringsskada och små rostangrepp.

Redan från början av arbetet såg Leif till att ha bra litteratur till stöd.

- Utan böckerna hade det aldrig gått att få till det, säger han idag och fastställer att 1920-talarna är enklare att hålla på med.

- Och det är faktiskt lättare att få tag i delar till dem än till 1956:an.

Många delar köptes från USA efter korrespondens via fax och e-mail. Leif var tvungen att lita på säljarnas uppgifter och ibland blev det fel.

- Som med bokstäverna till bakluckan. Enligt beskrivning skulle de vara ”nästan i högsta concoursklass”. När jag fick hem dem var de så dåliga att jag nästan inte trodde att ytbehandlingsfirman skulle vilja ta emot dem, minns Leif något besviket.

Motorn var i jämförelsevis gott skick och Leif tror inte att den gått särskilt mycket.

- Fast oljan fick man skotta ut.

Topparna renoverades och alla lager byttes men motorn behövde inte borras och vevaxeln lämnades oslipad.

Leif gjorde hela renoveringen utom klädsel, lackering och ytbehandling själv. Med noggrannhet, tålamod och lite uppfinningsrikedom löste han problemen vartefter de uppkom. Till exempel tillverkade han ett eget pressverktyg för att få korrekt mönster på de nya dörrsidorna. När det inte gick att få tag i nya, eller ens bättre begagnade, lister så renoverade han de gamla. Underreden till sätena fanns inte heller utan byggdes upp av delar från andra bilar.

- Fast när jag var klar med det så dök det givetvis upp begagnade underreden...

Trots den långa och tidskrävande renoveringen tappade aldrig Leif gnistan. Tvärtom ökade han takten efter två år.

- Totalt sett var jag bara borta från arbetet med bilen under en och en halv månad på fyra år, berättar han och konstaterar:

- Man får stålsätta sig.

Man kan inte säga annat än att Leif var otroligt disciplinerad. Varje dag, vecka ut och vecka in, gjorde han några timmar på bilen.

- Men jag hade som regel att aldrig jobba längre än till 21.00 på kvällarna.

Sedan fotograferingstillfället har Leif fixat med detaljer som lyktsargerna.

- Egentligen skall bara insidan och en centimeterbred kant på utsidan vara kromat, resten skall vara lackerat i skärmarnas färg.

Rätt delar hittades på en skrot i USA och den här gången stämde beskrivningen om skicket ”mycket bra men inte högsta concoursklass”.

- Jag behövde inte ens kroma om dem, berättar Leif nöjt.

Till 1956 såldes Buick med hjälp av påståendet att bilarna hade ”sweep-ahead styling”. Liksom Roadmaster-namnet är det svårt att översätta begreppet till svenska men man kan tänka sig att reklamfolket menade att Buicks styling skulle svepa med betraktaren till framtiden, ut i omkörningsfilen och förbi konkurrenterna.

Detta skulle ske med hjälp av fyra modellserier. Special och Century var de enklare där Century hade ett övertag som något dyrare och kraftfullare. Special och Century delade grundkaross, GM:s B-body, med Oldsmobile.

De två lyxigare modellserierna hette Super och Roadmaster med Super som den något enklare. Grundkarossen delades med Cadillac och känns bäst igen på den rakt upprättstående A-stolpen till skillnad mot Special och Century som har framåtlutande A-stolpe.

Roadmastern har ett kromat ”bombsikte” på varje framskärm för att markera att detta var den exklusivaste modellen. Ytterligare en utseendemässig skillnad mot de enklare modellerna var att kromspjutet på sidorna inte når ända längst ner framför bakre hjulhusöppningen. Den nedåtgående böjen slutar, och knycken över bakhjulet börjar, istället halvvägs upp på främre delen av bakre hjulhusöppningen.

De dubbla kromlinjerna på bakluckan är också en typisk Roadmaster-detalj och för den som ändå är osäker i sin identifiering av modellen står beteckningen med tydliga bokstäver på bakluckan. Serien såldes under devisen ”Custom built by Buick” och som top-of-the-line var Roadmaster-modellerna tämligen välutrustade. Servostyrning och Dynaflow automatlåda var standard liksom eldrivning av en mängd utrustningsdetaljer som fönster och säten. Det mesta av extrautrustningen till de enklare modellerna var faktiskt standard på Roadmastern. Två av de få tillvalen var en självsökande radio, Selectronic, och elantann. Leifs bil har båda.

Roadmaster Convertible, modell 76C, var med ett grundpris på 3 704 dollar Buicks dyraste modell 1956, 53 procent dyrare än den billigaste Specialen.

Liksom fyra femtedelar av alla bilar som såldes i USA detta år har även Roadmastern V8. 1956 var första året General Motors använde samma motormodell i alla Buicks, en femlagrad V8 på 322 kubiktum (cirka 5,3 liter). Trimningsgraden skiljde dock något och i Roadmastern ökade effekten till 255 hk. I försäljningsbroschyren talas bland annat om de fantastiska ”New Double ”Y” Exhaust Manifolds” som uppgavs öka effekten genom att varje cylinder befrias från sina avgaser genom ett (i alla fall en bit) separat rör. Andra nyheter på motorn var nydesignade förbränningsrum och den högsta kompressionen dittills i en Buick, 9,5:1.

Inredningsvarianterna var många och färgerna fantasifulla. Leifs Roadmasters färgkombination förkortas 5KH där femman står för grön sufflett, K för Glacier Green och H för Laurel Green Metallic.

- Någon uppgift om sufflettfärgens numrering har jag inte hittat någonstans men det jag fått fram på egen hand är att 1 betyder svart, 2 ljusbrun, 3 vit, 4 blå och 5 grön, berättar Leif.

Buick Roadmaster från 1956 är en ovanlig bil i vårt land.

- Vad jag vet är min den enda i Sverige, säger Leif.

- Det skall tydligen finnas en Super Convertible också men jag vet inte var i landet

Den omfattande renoveringen har inte avskräckt. Och val av märke är inte svårt.

- Om jag skall göra någon till bil blir det en Buick, säger Leif.

- Men jag har två Super X liggande så kanske blir det en motorcykel nästa gång.

Korta fakta

• Dubbla avgasutsläpp, eller som det kallades i försäljningsmaterialet ”Dual Exhaust Power Kit” var standard på Roadmaster-serien men extrautrustning på de enklare modellerna.
• Dynaflow automaten monterades i 96,7 procent av alla Buicks detta år.
• Totalt tillverkades det 6,3 miljoner bilar i USA modellåret 1956. Under kalenderåret såldes det 572 024 stycken nya Buicks vilket placerade märket som nummer tre i statistiken.
• Alla 1956:orna från Buick uppgavs klara 177 km/tim i toppfart.
• Nytt för 1956 var också att alla modeller hade helt urtagna, runda, bakre hjulhusöppningar.

Teknisk specifikation

Buick Roadmaster Convertible 1956

Motor

V8

Slagvolym 5 278 kubikcentimeter

Toppventiler

Kamaxlar, antal och placering

Borrning/slaglängd i mm

Bränslesystem (förgasare/insprutning)

Effekt i hk vid antal varv/minut

Vridmoment i newtonmeter vid varv/minut

Kraftöverföring

Typ av växellåda

Fram/bakhjulsdrift

Utväxling

Chassi & kaross

Typ av kaross/chassikombination (exempelvis: cabriolet med självbärande kaross av stål eller u-balksram med kaross av aluminium på trästomme)

Antal passagerare (inklusive föraren)

Hjulupphängning fram

Hjulupphängning bak

Bromsar

Typ av bromsar och eventuell servoassistans

Mått & vikt

Längd i mm bredd i mm

höjd i mm tjänstevikt i kilo

Prestanda

0-100 km/tim i sekunder

Toppfart åtminstone 177 km/tim

Antal tillverkade

4 354 stycken Roadmaster Convertible

Artikeln publicerades i Classic Motor nr 5 2002. För att kontrollera om tidningen finns till försäljning klicka HÄR .