Annika körde egentligen italienskt, en Lancia, men när den 1990 började närma sig tio tusenmilastrecket fick hon höra från kollegor och vänner att Lancian knappast skulle palla med mycket mer, och att hon borde köpa ny bil. Genom jobbet som grafisk designer kände Annika en tryckare som ägde en 1982 års Baur-cab. Han fick höra talas om att Annika var på jakt efter ny bil och körde helt sonika BMW:n till hennes jobb och räckte över nycklarna. Annika var skeptisk. Hon tyckte inte att BMW var något för henne men satte sig ändå i och vred om startnyckeln.

- Jag blev tokkär! Jag föll för ljudet när motorn startade. Det var väl kanske dumt men jag skulle bara ha den.

Annikas BMW 323i Baur cabriolet stod alltid garagerad i närheten av hennes dåvarande lägenhet vid Tegnérlunden i Stockholm. Men den där kvällen 1996 när Annika inte använt bilen som planerat blev den kvar ute, parkerad efter gatan. En natt räckte för tjuvarna. Morgonen efter stod en helt annan bil där Annika parkerat sin pärla. Panik! Annika ringde polisen och sedan försäkringsbolaget som inte insåg vad det handlade om för bil. Och i vilket skick den var i. Tyvärr hade Annika dessutom besiktningsprotokoll och annan dokumentation i bilen när den blev stulen. BMW:n hade inte många tusen mil på mätaren trots att den då var 14 år gammal. Skicket var mycket fint och Annika älskade sin bil. Dagarna gick och Annikas förhoppningar om att återse bilen sjönk. Efter tio dagar ringde polisen och sa att de hittat bilen på Järvafältet i norra Storstockholm. Polisen hade ordnat med bärgning - till en bilskrot!

- Jag sa till försäkringsbolaget att jag ville ha en bil i motsvarande skick men de tyckte bara att det var en gammal bil som inte var värd mycket. I desperation åkte jag till BMW:s huvudkontor med bilder på min bil för att visa hur fin den var. Jag hoppades att de kunde hjälpa mig. Där blev jag hänvisad till Bosse Jonsson som var ordförande i BMW-klubben då. När han fick se min bil på skroten blev han eld och lågor.

Inträngd mellan stöld- och trafikskadade bruksbilar hukade Baurn i ett sorgligt skick.

- Första gången jag såg bilen var på skroten, jag såg att den var rostfri, vilket nästan är unikt för de bilarna. Man såg att busarna hade stulit saker men inte förstört så mycket. Jag tyckte att den där bilen måste räddas, säger Bosse Jonsson.

Annikas BMW hade blivit av med en mängd viktiga delar, bland annat stora delar av elsystemet, de främre strålkastarna och stora delar av inredningen och instrumentbrädan – med mera. Motorn var lossad från fästena men troligen hade tjuvarna blivit störda och därför inte hunnit lyfta ur den raka sexan. Glaset i bilen var krossat och lacken var repad.

- Men Baurdelarna var kvar. Hade de varit borta hade det inte gått att rädda bilen, säger Bosse.

Jakten på nya delar blev ändå det som var svårast i räddningsaktionen. Bosse och BMW-kompisen Ranald McLean jagade delar i Sverige och Tyskland och utnyttjade alla kontakter de hade. Trots att försäkringsbolaget till slut ställde upp med pengar, och förstod att bilen var viktig, så var budgeten relativt liten.

- Det blev en väldig palaver med försäkringsbolaget. Till slut fick de klart för sig att det handlade om att rädda ett historiskt dokument. Men det blev ett väldigt jagande av delar, budgeten medgav inte att vi bara gick till BMW med en lista på delar.

Bit för bit, vissa nya, andra begagnade men i perfekt skick monterades i bilen. Renoveringen tog hela den vintern för Bosse och Ranald. Som pricken över i kostades bilen på en riktigt bra lackering.

- Nästa säsong hade jag bilen tillbaka i bättre skick än någonsin. Bosse och hans kompis gjorde ett enormt jobb, säger Annika.

När BMW återuppstått firades den och Bosses och Ranalds arbetsinsats.

- Efter besiktningen bjöd Annika på en rejäl middag på restaurang i stan. Hon var glad, lycklig, ja allt, säger Bosse.

Trots bilens 22 år har vägmätaren inte slagit över på fem tusen mil. Under större delen av 1990-talet körde Annika den gamla Lancian (den hängde med till 1998!) som vinterbil och nu får en VW Polo sköta vardagstransporterna. BMW:n får oftast vila under täcke. Kanske lite för ofta. Annika har inte tid att köra pärlan så att den får den motion den behöver. Därför funderar hon på att sälja den. Troligen med en tår i ögat. Det går inte att ta miste på att Annika gillar sin Baur. Småskräpet på den löstagbara delen av taket får inte ligga kvar länge innan Annika pillar bort det. Under huven finns inte en smutsfläck. Allting är fräscht och ytbehandlingarna har inga spår av oxid. Skicket går igen inne i kupén och i bagageutrymmet. Det är lätt att tro att BMW:n är yngre än den egentligen är med tanke på formerna och det fina skicket. Annika har flera gånger råkat ut för att bli tagen för en bilist vilken som helst.

- När jag åkte Alexandra Gjestvang-rallyt vinkade till och med en funktionär bort mig från finbilsparkeringen, säger Annika och skrattar.

När man tar tag i ratten märks åren. BMW:n har inte servostyrning och kräver fast handlag från stillastående för att ändra riktning. Tungstyrdheten försvinner dock snabbt när bilen skjuter fart. Den 2,3 liter stora raka sexan har gott om kraft för bilen. Och sången Annika blev kär i finns kvar.

- Bilen är ”tät”, det finns en tyngd i den. Den ligger på vägen på ett obeskrivligt sätt. Och så är det ju kul att gasa på.

Bauer byggde

Karosserifirman Baur i Stuttgart startades 1910. Redan i slutet av 1930-talet började firman konvertera BMW-bilar till cabrioleter. Samarbetet löpte via bilar som BMW 700 och cabrioletversionen av BMW 1600. I början av 1970-talet höjdes lagstiftarröster, främst i USA men även i Tyskland, för ökad fordonssäkerhet. De groteskt stora stötfångarna många bilmodeller tvingades till för försäljning på den nordamerikanska marknaden är ett exempel på säkerhetstänkandet.

Baurs ”Top Cabrio” är ett annat exempel. Traditionella helt öppna cabrioleter dömdes ut och innan dagens öppna bilar med uppflygande störtbågar sett dagens ljus tog tillverkarna andra vägar. Baurs chefsdesigner, Hermann Wenzelburger, tänkte till och ritade en takkonstruktion som kombinerade nedfällbar sufflettdel med en löstagbar taklucka. Med öppen bil fanns då en del av taket kvar som en sorts störtbåge. Konceptet introducerades på 2002-modellen. BMW:s ledande män gillade bilen och bestämde sig för att låta Baur även bygga cabrioleten av 3-serien som avlöste 02-bilarna.

Baur har även byggt BMW:s best M1 (se Classic Motor 5/2004) och Porsches spektakulära 959. Komponenter till Audi Quattro har också tillverkats av företaget.

Sedan 1999 ingår Baur i tyska IVM Engineering Group. IVM är även de en del i den tyska bilmaskinen och har bland varit delaktiga i utvecklingen av Audi A8 och den förlängda versionen av Mercedes A-klass. 2002 visade IVM en förlängd och Baurcab-försedd Mercedes G-klass (”Geländewagen”).

För övrigt är det drygt 75 år sedan BMW byggde sina första bilar. Företaget hade då redan gjort sig ett namn inom flygmotorindustrin och som motorcykeltillverkare. Den första BMW:n var i stort en Dixi 3/15 som i sin tur var en licensbyggd Austin Seven.

Artikeln publicerades i Classic Motor nr 9 2004. För att kontrollera om tidningen finns till försäljning klicka HÄR.