Det är torsdag och dags att blicka bakåt. Vi läser Signalhornet nummer 9 1983 och lär oss lite om träkarosser.
Så här skrev Egil Karlsson i Signalhornet nummer 9 1983 om hur man renoverar en bil med träkaross:
Lite synpunkter på karossvirke till gamla bilar
De flesta bilar av äldre årgång har karosser helt eller delvis i trä. Detta förorsakar i många fall problem för den som ska restaurera ett sådant fordon. Inte enbart att träet har ruttnat. Även lim som har använts har ej varit vattenfast. I vanliga fall har träet ramlat ur och till vissa delar försvunnit.
Följande ska handla om en AGA av 1922 års modell med karosseri av Lindner. AGA-fabriken startades av Gustav Dalén i Berlin när första världskriget var slut.
Bild nr 1 visar fyndskicket med en s k vintertopp. Bild nr 2: Här gäller det att para ihop de gamla träbitarna för att få ordning på de nya. Till all lycka så är denna kaross mycket välgjord med spant ihoptappade med bottenstock och sarg. Vanlig konstruktion är i andra fall infällning i sidan av bottenstocken. Vid rekonstruktion av karossvirket får man givetvis utgå ifrån fästhålen i ramen, så att allt blir återställt med rätta mått. Även om en bit skulle vara helt bortrutten, så ger sig måttet självt på så vis.
Valet av virke kan variera. Bästa lösningen är ask, rödbok, ek eller mahogny. Man bör dock se upp med svensk ek. Den kan vara svår att få fatt på i rakvuxet skick, så är den kanske kortfibrig och lättknäckt i klena bitar, som är lite vresigt vuxna. Med lite tur kan man få tag i ek som är ganska röd, och den typen brukar vara bra. Många olika utländska eksorter brukar kunna köpas. De är i allmänhet lite mera ”samarbetsvilliga” i en bilkaross än svensk ek. Ask är ett gott val, om man väljer trän som vuxit i skog och ej fått möjlighet att utveckla sig vresigt. Viktigt är att när man sågar itu en stock att försöka klyva bort märgen. Vid torkning kommer annars ofelbart s k märgsprickor, som spolierar många fina bitar. Rödbok är väl mest att se som ett vanligt tyskt karossvirke, men som också brukats i svenskbyggda karosser. Ett utmärkt material.
Gemensamt för val av virke till en kaross är att det ska hålla kvar en spik som slås i, att vara röttåligt. Att inte spricka så lätt och så ska det vara svikt i träet. En del ek är kanske inte så bra i sista fallet, men har med fördel brukats i lite grövre bottenstockar, där resten av karossen varit helt i plåt.
I handeln finns i dag många olika typer av vattenfast lim. En del sorter torkar snabbt och kan bara brukas på torrt virke. I vissa fall kan det vara fördel med limtyper som tål fuktigt virke. Alltså är det av vikt att välja rätt lim för det arbete som ska utföras.
För att klara av ett karossbygge bör man ha tillgång till en bra bandsåg. En plan- och rikthyvel är också bra. Men de flesta bitarna i en kaross har alltid någon sväng eller är skränkt, och då hjälper bara bandsåg och handarbete.
Bild nr 3 och 4 visar de nytillverkade träbitarna hoplimmade och på plats. De överkryssade bitarna utgör endast stöd, och togs bort senare. Slutlig justering av virket på utsidan återstår. Träet bör behandlas på något sätt. Cellulosalack, båtlack kan vara ett alternativ. Annars är olika typer av träoljor ett mycket bra sätt. Gärna med rötskydd. Undvik plastbaserade lacker. I många fall klarar sig virket bättre obehandlat, än att bruka sådant som inte går ihop med träet. Se alltid till att förtunna lacker och oljor vid grundning, så att det drar in i träet. I de fall där det ska vara plåtkarossens lack även på nån träbit, så får man välja rätt kombination på träbehandlingen.
En annan väg är också att betsa virket. Bild nr 5, 6 och 7 visar bakkorgen. Först trästommen med inpassad sufflettlåda. Så plåtskalet grundmålat. På bocken ligger också baksitsen upp-och-ner. Den har två förvaringsfack. Och så har de olika delarna kommit ihop. Plåten målad och träet oljebehandlat.
Bild nr 8 visar sufflettluckan med två 3-ledade gångjärn, vilket gör att den kan vikas framåt över ryggstödsdynan, fällas ner i sufflettlådan eller som lucka skruvas fast med två tumskruvar. Bild nr 9: Främre sittresaren är också försedd med två förvaringsfack. Durkplåten är aluminium spikad på trä.
Bild nr 10 och 11 visar karossen utslängd i snön. Lägg märke till bulan på höger torped. Karossen är ej symmetrisk. Detta på grund av växelsegmentet på höger sida. Bakskärmarna är infällda i karossidan. Vänster dörröppning till framsitsen och förarstol. Höger dörr går till baksätet.
Plåtjobbet är väl en sak för sig, och där finns i dag tillgång på fina svetsutrustningar som förenklar det hela. Ändock är det många gånger man får se lite lapp på lapp, popnit och glasfiber och plastic pudding. Kanske någon svetsexpert gör en liten artikel om diverse knep. I vart fall AGA-karossen är i original, hopsvetsad kant i kant och därmed har det inte blivit några fack för rosten.
Så tillbaka till AGA karossträ. Till denna 1922:a valdes ask och lite rödbok. Behandlingen blev bets och kokt linolja förtunnad med terpentin.
Om det blir en nästa gång kanske jag ska berätta om sufflettbågar och trälötshjul.
Vet du om den här bilen finns kvar? Hör av dig till oss på Classic motor i så fall! Det skulle vara intressant att veta mer om dess öde.