Ur arkivet: Kort om Caracciola

Omslaget på Classic motor nummer 7 2024 fick oss att tänka på omslaget till Signalhornet nummer 1 1981.

I det numret berättade Kaj Rye (?) om sitt möte med den legendariske racerföraren Rudolf Caracciola. Vi återger hans historia nedan.

Har du något liknande att berätta? Skriv till oss!

Här är han? Vem? Ingen mer – ingen mindre än Rudolf Caracciola.

30-talets störste racerförare (han rattar bilen på omslaget)

Första gången hans namn kom på löpsedlarna var i juli 1926 då han segrade i det första tyska Grand Prix som överhuvudtaget kan nämnas som Grand Prix. Den första, men förvisso inte den sista gången. Nej, en racerförarkarriär hade börjat.

Han var onekligen 30-talets bäste förar5e med inte mindre än 20 Grand Prix-segrar, nio fler än konkurrenten Nuvolari. En lugn, säker förare med smeknamnet Regenmeister, Bergenmeister.

Första – och tyvärr enda – gången jag träffade honom var i Malmö i samband med en utställning av Mercedes i Förenade Bils lokaler. Där demonstrerade han personligen Mercedes racerbil. Då han lade märke till att jag trots min ungdom (jag hade inte fyllt 15 år) var mycket intresserad av motorsport visade han mig en del extrafinesser. Ratten var speciellt konstruerad, bilen hade störtbåge, hjulen kunde bytas snabbt med mera.

Meningen med besöket i Malmö var att Rudolf Caracciola och en annan förare skulle se om Saxtorpbanan kunde användas för biltävlingar. Tyvärr gick det inte, banan var för smal och inbjöd inte till högre hastigheter.

Han var verkligen en förare i en klass för sig. Har du lust att i tankarna åka med när han kör? O.K. tag plats, nu drar han på. Hur fort åker vi – det kan du aldrig gissa – betänk att detta är på 30-talet före andra världskriget. Jo du, vi kommer upp i över 300 km/tim på vanlig väg ingen speciellt utstakad fartsträcka. Det du, det var inga dåliga grejer.

Det var dock inte den högsta fart han kommit upp i – alltså över 300 km/tim. Nej, vid ett speciellt tillfälle då Rosemeyer och Caracciola skulle försöka sätta ett absolut hastighetsrekord för 3-litersvagnar på autostradan mellan Frankfurt och Darmstadt kom han upp i inte mindre än 435 km/tim på vanlig körbana. Vid det tillfället förolyckades tyvärr Rosemeyer. Sådant händer tråkigt nog inom motorsporten.

Det var dock inte enbart för fortåkandets egen skull man körde Grand Prix-tävlingar. Nej, det fanns en mening med det hela. På racerbilarna provades nya idéer om uppfinningar innan man tog upp dom i produktionen för vanliga standardbilar.

Kaj
Han som tecknade och skrev.

Rulla till toppen