Classic Motors historia

Två killar dök upp samtidigt på en gårdsplan i Kungsör. Båda var spekulanter på en utannonserad T-Ford Runabout 1925. Ett halvår efter detta hade Conny Hjalmarsson och Alf Jonsson startat veteranbilsorganet "Signalhornet"!

Conny Hjalmarsson skördar faktiskt fortfarande frukterna av detta möte eftersom han ännu idag driver samma civiltryckeri som började trycka Signalhornet.

– Jag bodde i Arboga och 1968 skulle jag åka till Kungsör och titta på en T-Ford till salu. Det var en ovanlig modell, en Runabout 1925. Den var körklar och priset satt till 5 000 kr. Från Eskilstuna, där han bodde då, kom Alf Jonsson i samma ärende som jag, berättar Conny och fortsätter:

– Vi kände ju inte varandra då utan det var slumpen som ordnade att vi kom till säljaren samtidigt. Alf och jag började prata och kom fram till att vi tyckte likadant, det saknades en tidning med veteranbilsannonser som kom ut regelbundet.

Vid den här tiden förekom veteranbilar sporadiskt i nybilstidningar, i dagspress och hos märkesklubbarna. I det senare fallet då märkesvis. Svenska Veteranbilklubben, Erik Löfbergs skötebarn, gav ut "Autoveteranen" med annonser men också den kom ut med ojämna mellanrum. De stora allmänna klubbarna som AHK och MHS gav förstås ut medlemstidningar.

– MHS-tidningen hade annonser, men med ett mycket komplicerat system. Det stod bara ett nummer, aldrig namn och adress eller telefon, efter objekten som var till salu. Meningen var att man skulle ringa MHS kansli och de kollade om man var medlem, sedan fick man uppge numret på annonsen och sedan fick man uppgifterna, förklarar Conny.

Klimatet för en tidning var bra. Det fanns fortfarande bilar som stod bakom lador, och de var i regel till salu för en billig peng, ibland till och med gratis. Många renoveringar av T- och A-Fordar sattes i gång vid slutet av 1960-talet. Veteranbilshobbyn spirade!

– Det allra första numret var ett provnummer som vi skickade ut i 100 exemplar till folk vi visste var flitiga annonsörer. 80 av dem svarade och sa "kör på", minns Conny.

"Tryckeriet" utrustades med en stencileringsmaskin, en enkel reprokamera och häftutrustning. Alf tog hand om annonserna och Conny stod för det lilla redaktionella som fanns samt skötte det maskinella.

– Jag var flygradarreparatör då och Alf var urmakare. Signalhornet gjorde vi på fritiden. Vi sneglade lite på en amerikansk tidning som hette "The Bulbhorn", som väl blir "bollhornet" i översättning så där fick väl vårt namn, berättar Conny.

Efterhand köpte de in bättre utrustning och Conny fick sidouppdrag från föreningar om att ordna deras trycksaker. Till slut blev han erbjuden att ta över Arboga skrivbyrå.

– Det blev ju mer och mer sedan jag skaffat en offsetpress. Ibland blev utgivningen av Signalhornet fördröjd och då var Hasse Carlsson på oss, "så får det inte gå till". Ja, till sist insåg Alf och jag att det var nog bäst att Hasse fick ta över, säger Conny.

Hasse hade annonserat ut en bil redan i det tredje numret av Signalhornet.

– Det är klart att ett annonsorgan för gammelbilsvänner tilltalade mig. Efter hand som tidningen utvecklades började jag att hjälpa till. Dels med reportage från träffar och marknader, dels med den lilla annonsförsäljning som förekom, berättar Hasse.

Hösten 1975 började det alltså att kärva lite i utgivningen och risken fanns att tidningen skulle läggas ned. Hasse fick erbjudande om att köpa Signalhornet för två tusen kronor av Alf och Conny.

– Prenumerantstocken låg på tusen personer då jag tog över. Alla fanns på kort som rymdes i en liten låda. Fast min fru Brith trodde att jag skämtade när jag sa att jag ville ta över tidningen, skrattar Hasse.

Det första nummer som Hasse var ansvarig för var 1/1976.

– Jag hade ju ingen utbildning, varken för att skriva eller fotografera. Många gånger blev det ju "hellre än bra". Men känslan för gamla fordon har det aldrig varit något fel på och så här i efterhand tycker jag nog att vi gjorde det hela bra, säger Hasse och fortsätter:

– Det var inte många som trodde på en tidning för hela hobbyn på den tiden. De vi konkurrerade med då var ju främst klubbtidningarna som inte kunde begripa varför deras medlemmar skulle vara intresserade av ett annat organ.

Vid övertagandet av Signalhornet jobbade Hasse som säljare på Uddeholm. Hemma i nybyggda villan rymdes redaktionen. Hela familjen var med i hanteringen, förutom Brith barnen Tommy och Christina som bland annat fick hjälpa till med att stoppa tidningarna i kuvert till prenumeranterna. Ute på träffar och marknader hjälpte de till med att sälja tidningar, t-tröjor, kepsar med mera medan Hasse sprang runt och fotograferade för att få material till nästa nummer.

– En milstolpe var ju 1979 när fick ut Signalhornet till lösnummerförsäljning i handeln. Jag minns när det ramlade in 50 000 kr från distributören för försäljningen av några nummer. Då började jag tro på tidningens framtid, berättar Hasse och inflikar:

– Vi tog aldrig några lån för att bygga upp tidningen. Alla satsningar gjordes med pengar som kom in. Trots att det gick bättre och bättre dröjde det till 1985 innan Hasse vågade hoppa av jobbet på Uddeholm. Och detta efter en barnledighet!

– De trodde nog att jag skulle komma tillbaka med svansen mellan benen &

Året före, 1984, hade utgivningen ökats från sex till tolv nummer per år. Visserligen med ett dubbelnummer över jul och nyår.

– Det var av semesterskäl. Jag jobbade ju hela sommaren och var tidvis borta mycket från familjen. Istället tog vi oss en långresa på vintern. Vi var i Florida, Nya Zeeland, Malaysia med flera ställen. Ja, ibland jobbade jag lite på de ställena också, säger Hasse.

1985 höll hela veteranvärlden på att rämna – Veteranmagasinet Signalhornet bytte namn till Classic Motor Signalhornet. Classic Motor var störst på förstasidan medan Signalhornet blev betydligt mindre.

– Ja, anställda ute i butikerna hade svårt med namnet, många trodde att det var någon slags religiös tidning, som "Vakttornet". Jag ville att det klart skulle framgå att det handlade om gamla fordon. Sen var det väl inte fel att tuffa till namnet? Och det gav ju resultat, försäljningen gick upp 20 procent direkt, förklarar Hasse och fortsätter:

– Sen blev det ju ett himla liv på de gamla läsarna och därför fick ju Signalhornet hänga med ett tag till.

Upplagan fortsatte uppåt och 1988 kom nästa milstolpe, redaktionslokalen bredvid villan byggdes. Med plats för Hasse, Brith, en layoutare och en redaktionssekreterare. Med framgångarna följde större ansvar. Ju mer tidningen växte ju mer blev det att göra. Några år in på 1990-talet började det bli för mycket för Hasse. Sonen Tommy hade gått in som layoutare några år men sedan slutat.

– Ett tag kändes det som om jag jobbade dygnet runt. Inte bara med att skriva och fotografera utan även med packa tidningar, pärmar, kepsar, ja, allt folk beställde. Annonsbilder skulle skickas tillbaka, ja, det blev långa kvällar och ibland nätter, berättar han.

1993 tog företaget Titeldata i Stockholm över prenumerationsservice och Hasse kom i kontakt med Mats Lindström, dåvarande ägare till förlaget Bröderna Lindströms AB.

– Vissa problem gjorde att pressen ökade, till följd av detta fick jag högt blodtryck. Jag slängde ur mig till Mats; "Vill du köpa min tidning?", och han svarade "Ja, hur mycket vill du ha betalt?". Ja, till sist kom vi överens och 1994 tog de över driften av tidningen, minns Hasse.

Robert Peterson gick in som ansvarig utgivare medan Hasse kvarstod som chefredaktör i ett år.

– På ett vis var det bästa tiden, jag fick åka runt på reportage och på träffar men slapp ansvaret, förklarar Hasse.

Efter den tiden blev han "friherre". Började skriva på boken "90 bilar på 40 år" och deltog i veteranlivet utan förpliktelser. För alla som läste tidningen på hans tid är det ingen nyhet att hjärtat klappar för USA.

– Jo, och speciellt Florida. Har alltid gillat solen, värmen och bilarna där. Vi fick tag i ett hus där som vi var i under de långa vintrarna här i Sverige. Men vi behöll basen här på Långgården. När så huset i Florida visade sig kräva mycket underhåll blev det till slut för mycket med två hus. Men jag åker fortfarande gärna över dit över vintern, säger Hasse.

>>Var det någon gång under tiden som chefredaktör för Signalhornet/Classic Motor som du funderade på att ge upp?

– Hm, ja, det var nära en gång. 1984 tror jag det var. En läsare hade skickat tillbaka ett nummer och markerat med rödpenna det han tyckte var fel i tidningen. Det var ganska mycket, men det löste sig eftersom läsaren blev inhyrd som textgranskare. Det var Lars P Hedner i Lund och han har ni ju kvar som medarbetare i tidningen, ler Hasse och fortsätter:

– Jim Lundberg kom med på ungefär samma sätt. Han ringde och efterlyste fler tekniska tips i tidningen, "jamen ingen skriver ju såna" sa jag. "Det kan jag göra sa Jim", och på den vägen är det.

>>Vad ser du för skillnader i hobbyn jämfört med 1970- och 1980-talen jämfört med idag?

– Ja, då åkte man runt i en Amazon och letade 1930-talsdelar. Idag åker man runt i en ny bilar och letar Amazon-delar &

– Nej, men idag är veteranhobbyn mer splittrad. Det vi ratade på vår tid har ju blivit intressant idag. Men det är väl bara naturligt. Idag är det så mycket mer ni på tidningen måste skriva om för att läsarna ska vara nöjda.

Skrivaren av dessa rader blev chefredaktör 1999 och hade då läst tidningen i tio år. För mig har det varit självklart att intressera mig för 1960-talsfordon. I en gammal Signalhornet skrev Hasse en gång lite förvånat "det var till och med 50-talsbilar med".

>>Kommer du ihåg det?

– Ha, ha. Nej, men det var ju så vi såg på det hela. 1930-talsbilar, och helst tidigare, var det som intresserade oss.

Fotnot: Apropå T-Forden i början av artikeln så blev det varken Conny eller Alf som köpte den.