Nejdå, det blev ingen dikeskörning för ”Rallybrudar”.
Även om det är nära några gånger.
De värsta sladdarna pareras tack vare skådespelarna som med gott humör tacklar den ibland flortunna handlingen.
Värmland i mitten av 1960-talet. Inflyttade Ulla Nilsson (Eva Röse) vill bli en rackare på att köra bil. Jobbet som veterinärassistent ger träningstillfällen. Tjursperman måste snabbt ut till väntande kvigor.
De värmländska männen kring henne är dock inte lika roade av hennes rallyplaner. Brudar ska stå vid spisen. Ja, det handlar alltså om en klassisk underdog som efter motgångar gör succé.
Ulla tar hjälp av motvilliga Birgitta (med svårartad frankofili och café au lait-törst) och väl spelad av Marie Robertson övertalas att bli kartläsare eftersom hon en gång var bra i orientering (sic).
Runt dessa svärmar ett gäng duktiga skådespelare, främst Maria Lundqvist som dubblerar som caféföreståndarinnan Eivor som på helgerna sjunger i ortens dansband Roffes med Eivor. Allra bäst är Maria när hon med små medel förmedlar Eivors bittra livserfarenheter.
I dansbandet ingår också Ullas fästman Kenta (Björn Bengtsson) och Roffe själv (Claes Malmberg) som båda jobbar i samma bilverkstad. Redaktör Melin (Janne ”Loffe” Karlsson) är en krumelur, dock en något nedtonad ”Loffe”.
Jo, men det är fartfyllt. Musiken dundrar på, bilarna brummar och spänningen stiger (nåja). Röse och Lundqvist drar största lasset även om Robertson också klarar sig galant. Herrarna trampar betydligt mera vatten.
Visst, det går att klanka på att språket och vissa meningsutbyten skriker 2000-tal istället för 1965 (och då klagar jag inte ens på att Cittran är för ny!). Rallyscenerna hade väl kunnat jobbats lite hårdare med.
Men – man har ändå roligt i biofåtöljen.
Det som skorrar är känslan av att det kunde gjorts ännu bättre. Tänker på ”Den bästa sommaren” med Kjell Bergqvists bittra begravningsentrepenör. Grundtonen i den filmen är sorglig men just därför blir det samtidigt vansinnigt roligt.
Hade Rallybrudars skapare på allvar tagit till vara konflikten manligt-kvinnligt och skippat lite ”hö-hö” så hade betyget blivit högre.
Men helgfilmsutbudet om fem år är definitivt räddat!
Av: Thomas Sjölund
