En dag trillade det in ett vadderat kuvert. Ut trillar en cykelpump av äldre modell. I följebrevet berättar Håkan att han hade en Victoria Luxus en gång i tiden och hade kvar originalpumpen som han nu donerat till mig. Roligt! Den är lite bedagad, men det ska ju gå att fixa till. I ett huj stack jag till garaget för att se var pumpen ska sitta på min Luxus.

Vissa mopeder har pumpen på ramen, inklämd mellan två krokar. Andra har den på baksvingen med samma fästen. Men på en Luxus? Efter lite spanande hittade jag fästena - under pakethållaren! På vänster sida ska den sitta inklämd mellan två "pluppar".

Tack Håkan!

Häromdagen rullade jag ut min Amazon för en ny säsong. Den har gått som bruksbil tidigare år, men fått en lugnare (och vägsaltsfri) tillvaro de senaste åren. Men idag fick den känna på lite snö igen. Ett tag var nästan hela bilen californiavit, men då det var plusgrader ute smälte snön ganska fort på karossen och den körsbärsröda kulören tog snart över igen.

Jag hittade en Husqvarna och en NV Marin på en loppis.

Upplyft av att min gamla Victoria Luxus äntligen är körbar efter 45 års väntan var det dags för en nygammal kompis att väckas till liv - min Crescent Skoterett från cirka 1966. Den är hyfsat "ny" i stallet då jag köpte den som ett basket case 1998. Sen fick den tjänstgöra som bruksmoped till och från busshållplatsen varje vardag - året om.

Den svek mig bara en enda gång när jag skulle till arbetet en vintermorgon då termometern stod på 22 minusgrader. Egentligen var det inget fel på mopeden utan det var chokevajern som hade frusit (mopeden stod utomhus jämt) och när jag skulle choka gick det så tungt att vajern ploppade loss från nippeln inne i styret och att starta en moped utan choke i 22 minusgrader är inte lätt.

Efter flera års trogen tjänst åkte moppen in i logen och där har den stått i säkert tio år - tills nu. Sen fick jag ett ryck och rullade ut den dammiga mopeden alldeles nyligen. Lite snuffande i bensintanken avslöjade att den stått väldigt länge. Bensinen hade härsknat.

Men efter ett bensinbyte så small motorn igång efter några kickar! Då tändningen hade varit lite instabil innan mopeden ställdes undan så tänkte jag att det var dags för en uppgradering om nu mopeden skulle börja köras igen. Den blå originalspolen (Stefa Supermetic)  kördes i tändspoleprovaren och visade dåliga värden. Efter lite krafsande i bra-att-ha-lådan dök det upp en utanpåliggande Boschtändspole med tillhörande matarspole som monterades i ett nafs.

Passade även på att byta den långsamt läckande framslangen samt att montera en splitt ny hastighetsmätare med tillhörande vajer på hela 1500 mm! Nu skulle väl den gamla trotjänaren vara pålitlig och pigg igen! Idag bar det ut på en kombinerad provtur och glassinköpsrunda. Det är bra att bygga upp ett förtroendekapital och det görs endast genom att köra längre och längre resor tills fordonet bekänt färg.

Efter en dryg mil började motorn att hacka i en uppförsbacke. Hm... jag kör ju på reserven. Kan det vara bränslebrist? Soppan rinner ju bakåt i uppförsbackar och på denna farkost sitter bensinkranen framtill på tanken. Några hundra meter senare stannade motorn efter en del ryckande. Soppatorsk? Nä... Tumstocken visade att det var nästan 4 cm bensin kvar i den flatbottnade tanken. Ett tändstiftsbyte gjorde heller ingen skillnad. Motorn startade men gick bara några sekunder. Noterade på vägmätaren att moppen rullat 5 mil sen den väcktes ur sin mångåriga vila - ska den inte gå längre?

Nästan klart! Fast när man startar upp gamla fordon kan det hända att det dyker upp små överraskningar i början. Det gjorde det även här. Hastighetsmätaren slutade räkna kilometer, förgasaren blev "snurrig", förnicklingsbadet visade sig fungera (igen!) och aluminumlister till framgaffeln dök plötsligt upp i farstun.

Ju mer jag pysslar med mina mopeder desto mer insnöad blir jag på två saker: hastighetsmätare och styrlås. Mätaren ger ju mig informationen om när det är dags för service och styrlåset - där är den mer en känsla. Att parkera sin 50 - 60 år gamla moppe, dra upp den på stödet och avslutningsvis ta fram nyckeln och låsa det inbyggda styrlåset. Det känns äkta på något vis - inte som att ha ett lås hängande på sidan om (som förmodligen är bättre ur stöldsynpunkt).

Ciao-låset passade perfekt! Det var bara att stoppa in och vrida runt så var gaffeln låst i en skarp vänstersväng. Men... Det gick lika bra att låsa låset utan att vrida om nyckeln! Det räckte med att bara trycka in det - utan att vrida på nyckeln. Som tur var upptäckte jag detta innan jag satt tillbaka det kromade locket. Vad hade hänt - allt såg ju så bra ut? Så här var det: jag valde att knacka in det gamla originallåset med ett dorn för att kunna återanvända det vilket jag gjort flera gånger på andra mopeder. Det som händer då är att den lilla tappen i låset klipps av och den är bara att byta ut då den oftast har en M3-gänga i låset.

Men skillnaden mot andra mopeder är att på denna Victoria ska låset bara skjutas in några millimeter för att det ska vara låst. Den fasade delen av tappen som ska in i styrstammens slits är bara 4 mm djup. Vad hade då hänt? Jo, i och med att rörelsen är så liten på detta lås så ligger spåren i ramen för den lilla tappen väldigt nära varandra och när jag klappade till låset så var det inte bara tappen som gick av - det gjorde även den tunna väggen mellan spåren...

Så var det då dags - att provköra mopeden jag haft sedan 1976, men aldrig startat. Nu var den ju startad, hängade i garagetaket, men den ystra motorn hade ju inte fått driva mopeden på vägen - bara knattrat lite glatt där den hängde i sina krokar.

Det fanns hopp för en lyckad premiärtur. Lite märkligt att plötsligt få köra ett fordon som man ägt så länge. Lita samma känsla som när jag fick igång morsans gamla Chevrolet Bel Air efter 45 års stillaståenden. Men vänta nu - 45 år? Det är ju lika länge som jag har haft denna Victoria! Om jag ska dra igång mina fordon i den takten kommer jag att ha passerat hundrastrecket (nu pratar vi inte kilometer i timmen) innan nästa fordon är klart.

Men det är lite skönt också - att kunna ta det lugnt och inte känna någon press över att det måste bli färdigt, och det fort. Victorian har ju snällt stått och väntat och jag har ju andra fordon att åka med.

Det drar ihop sig till start. För ovanlighetens skull har jag brutit mot mina principer och låtit den textilisolerade tändspolen, "Boschmumien" sitta kvar då den glatt gav gnista redan på arbetsbänken när man vred på svänghjulet för hand. Dessa spolar är tyvärr hygroskopiska (suger i sig fukt) och då mopeden stårr på en loge i över tio år så får man vara beredd på att tändspolen kan drabbas av inre överslag.

Men trots att starten är nära måste man hålla lite fokus på resten av mopeden. Risken finns alltid att man blir så ivrig över att få köra så kvarvarande fel blir kvar. Verktygslådan baktill är ett sådant exampel. Här inne hade fukten härjat och det var rätt rostigt.

Den stora sadelfjädern var definitivt av - men hur mycket saknades? En ny fjäder införkaffades och då visade det sig att det saknades ett helt varv. Choken ville jag ju fixa till innan mopeden hissades ner från sina krokar i garagetaket. Visst kan man köra utan choke, men en kall dag så kan den vara avgörande för en start och denna moped saknar dessutpom flödarknapp. Lika bra att fixa till choken också.

Nu är jag ingen bling-människa utan mer av "Chrome won't get you home", men ska det sitta lite blanka saker här och var på Victorian så ska de tillbaka. Det ska vara fyra aluminiumlister samt en kromad båge fram och bak. Listerna sitter med tre fjäderclips vardera och krombågarna sitter med totalt sex stycken kromade "krokar" med en plastplupp närmast plåten. De senare hade hårdnat och spruckit efter 62 år i tjänst, men numera finns det ju 3D-printers!

Nu har jag bestämt mig - mopeden ska inte lackeras om. Däremot ska jag lackera om några detaljer som ska vara kalsongblå; styret (mörkblått), handtaget över förgasaren (grått), plastskölden framför tanken (vit), luckan till verktygslådan (mörkblå) samt de två små kåporna som sitter på var sida om motorn (mörkblå). Så den kalsongblå färgen ska jag låta färghandlaren bryta till. Samt den gräddvita kulören till skärmarna då särskilt framskärmen har mer än lovligt många rostfläckar som behöver snyggas till. På några ställen har även lacken släppt där jag riktat de bucklor som fanns.

I övrigt ska jag mest göra en annan sak - putsa! Det är ibland rätt otroligt hur man kan förvandla ett "vrak" till någonting ganska tjusigt bara genom att putsa och polera. Ta alla dessa rostprickar som syns på lackeringen. Den största delen av dessa prickar och fläckar är rostvatten som läckt ut ur en pytteliten por i lacken. Börjar man putsa på en sådan lack så krymper dessa fläckar rejält och det som blir kvar är den lilla poren.

Vi testar väl på Victorian!

Nu har turen kommit till några viktiga reglage - gas och broms. Victorian har vajerbroms till bakbromsen vilket är lite ovanligt. Det är nog bara Puch som har samma koncept - vad jag vet. Annars brukar mopedrna har ett stag från pedalerna till bakbromsen.

Motorn till Victorian har legat på en egen hylla och väntat...och väntat. När jag köpte denna moped var en en bekant som kom med en trimcylinder i aluminium som jag fick köpa. Den cylindern har suttit på sedan dess, men nu när motorn skulle gås igenom ville jag köra med originalcylindern på 0,8 ystra härstkrafter. Men var kan den vara? Den har inte suttit på motorn de senaste 45 åren.

 Jodå - på en hylla i närheten av där motorn stått låg en gjutjärnscylinder till en Victoria - men var det originalcylindern? En snabb titt visade att så var fallet för det stod "Jim" ingraverat på den översta kylflänsen. Det är nämligen så här: när min E-Type blev stulen 1977 blev jag förbannad och stack till Polisen och lånade en gravyrpenna. Sen märkte jag upp varenda moppedel jag hade med mitt namn. Skulle jag bli av med mera saker skulle jag kunna visa att de är mina!

Motorn visade sig vara i bra skick och det som byttes vara bara lager och packboxar. nu skulle den bara hängas in i ramen vilket inte var det lättaste. Fästena i ramen är bra mycket bredare än fästena på motorn och dessutom är ramen inte symmetrisk. Detta har man löst med distansrör - sju stycken för att vara exakt. För att röra till det ytterligare så har dessa hylsor fyra olika längder...

För att göra en lång historia kort: Några hylsor ska sitta mellan ram och motor för att fylla upp utrymmet och resten av hylsorna ska sitta utanpå ramen för att två små kåpor ska hamna rätt. Genom allt dess ska sedan tre pinnskruvar passera genom alltihop. Till detta kommer nio muttrar och nio brickor som grädde på moser. Det känns som att någon på Victoriafabriken hade en svåger som tillverkade skruvar och muttrar.

Den gamla sadeln var i uselt skick. Gummit var torrt och hade spruckit rakt av på undersidan. Då denna sadel inte har någon stoppning så ramlar man rakt ner på metallstommen (aj!) om gummit brister. Även stommen behövde lite riktning då den var lite stukad här och där.

Funktionen på sadeln är rätt intressant. Man justerar sadelns efter förarens vikt genom att vrida på en liten spårskruv vilken tiltar fjädrarna åt två håll: närmare gångjärnet = lätt förare eller längre från gångjärnet = tyngre förare.

Stötdämparna är inte hydrauliska på Victorian utan bara fettsmorda. Men här hade samtliga blivit stumma. Så det blir inte bara att polera upp glansen, utan de här måste tas isär och servas rejält. Och när vi ändå håller på ska framskärmen få sig en omgång med svetsen i bakre skärmslutet - samt en rostskyddande grundfärg.

Jag minns inte om jag någonsin haft originalstyret på min Victoria. På bilden från 1976 sitter det ett aphängarstyre monterat på den stackars mopeden. Det styre som sitter på nu är ett originalstyre, men av en äldre årsmodell. Vad jag vet så skiljer sig detta från det korrekta styret enbart på en punkt - kulören.

Äldre Victoriamopeder var mörkblå medan en Luxus från 1959 är ljusblå (kalsongblå för er som gjort lumpen), eller röd. Det kan vara en sak till som skiljer sig åt och det är ljusomkopplaren mitt på styret som även är dödare. Men jag har bägge varianterna på omkopplare så det ska nog lösa sig!

En sak som är lite märklig på nuvarande styret är det lilla handtaget på vänster sida som skulle kunna vara till pysventilen. Fast då sitter det på fel sida av styret. På de tysksålda mopederna var detta en ringklocka. Från det lilla handtaget gick det en kort vajer in i styret och till en ringklocka, typ sådan man har på trampcyklar. Fast då satt det inte två kromade täcklock som på exportmopederna, utan två rätt höga och kromade "burkar" på styret som var ringklockor. Mitt styre har alltså det lilla handtaget för ringklockan, men inga ringklockor.

I Sverige var det inte tillåtet med en ringklocka av cykelmodell ("Pling-pling") utan här skulle det vara en fast och genomträngande ton så de Victoriamopeder som kom hit via importören hade täcklock av den typ som syns på dessa bilder och så satt det en elektrisk tuta fastskruvad på det övre, högra, stötdämparfästet.

Hastighetsmätaren verkar fungera. Därför ska den få chansen att få visa hastigheten igen. Men visaren är bortbruten och glaset i äkta plast är krossat. Det måste vi fixa!

Hastighetsmätaren var en sorglig syn på Victorian. Glaset krossat, fullt med damm och som lök på laxen - visaren saknas. Bara att kasta? Nja, vi ska testa lite innan det görs något förhastat. Med fingertoppen kunde jag konstatera att axeln till visaren rörde sig lätt och när man snurrade på den medsols gick den tillbaka utan att hacka eller rycka. Nästa test blev att skruva dit en hastighetsmätarvajer på mätaren för att få något att kunna snurra på med fingrarna.

Det gick tungt att dra runt mätaren med fingrarna, trots en ny och spikrak vajer. Men vänta lite - rörde sig inte visaraxeln sig lite? Smörjmedel har ju en tendens att stelna till efter ett antal decennier så det måste vi åtgärda först. Nu är inte en hastighetsmätare något man kastar ner i en burk med lösningsmedel. Men själva vajerfästet i botten, där axeln kärvade, kan man doppa i lacknafta vilket gjordes.

Först ett kort dopp - sedan lite vridande på axeln. Detta upprepades ett antal gånger och sen gick mätaren hyfsat lätt igen. Hade den här mätaren monterats utan att tvätta ur det stelnade smörjmedlet så hade både drivningen och vajern fått jobba onödigt hårt. Nu testades med vajern igen och nu gick det lätt att snurra på vajern - och ta mig tusan - visarens axel rörde sig! Den här mätaren ska få en chans att jobba igen.

Även om Victorian är en väldigt stadig moped med sin pressade plåtram är skärmarna desto tunnare. Något som bland annat märktes på låsanordningen för centralstödet som var på vippen att gå förlorad. Den hängde bokstavligen i en skör tråd.

Vissa delar har dock införskaffats under åren även om ingenting har hänt. Ett stöd har legat och väntat på att bli monterat på denna moped, men även detta behövde lite fix för att fungera som det ska.

Originalframdäcket såg bra ut på Victorian. Visserligen var den vita sidan mer gulaktig än vit, men det kan ju gå att fräscha upp med en nagelborste och handdiskmedel - eller rödsprit om det är riktigt illa. Jag brukar inte vilja köra runt på däck som fyllt 50 år eller mer men det vore ju lite trevligt, rent nostalgiskt, att kunna använda originaldäcken som satt på när jag köpte mopeden 1976.

Fast en närmare titt på bakhjulet visade att det hade långa sprickor i skuldran - och mellan nabbarna i slitbanan. Hm... Continentaldäcken med vita sidor tillverkas ju fortfarande. Skulle jag bara köpa ett enda nytt däck och återanvända det gamla framdäcket? Nä, så blev det inte. Dels hittade jag små sprickor mellan nabbarna även i detta däck, dels gick den vita sidan inte att få vit igen - inte ens med rödsprit och nagelborste.

Att köra runt med två omaka däck (ett vitt och ett gulaktigt) kändes inte bra. Och när som helst kunde ju det gamla däcket spricka - precis som det jämngamla bakdäcket. Nostalgi i all ära - men funktion får gå före. Två flång nya Continentaldäck, kompletta med slangar och fälgband beställdes. Fint ska det bli!

Baklampan verkar vara komplett, men under allt damm syns lite skador i kanten runt glaset. Lite försiktigt knackande, en lumptrissa och lite allmänt pyssel bör räcka för att få "rött sken bakåt".

Då tar vi hand om denna också!

Nu gäller det att få ordning på framlyset. Den kromade sargen gick hyfsat lätt att rikta och jag fick tag på ett begagnat lyktglas som användes som "mall"  så att sargen fick rätt form. Rostfäckarna på sargen försvann nästan helt efter en dust med lumptrissan. Okej - nu har jag ett lyktglas och en riktad och blank sarg. Nu måste reflektorn fixas till. Här ska förnicklas!

Häng med!

PS - mer och utförligare information om förnickling får du i artikeln Så förnicklar du hemma här på hemsidan

Victoria Luxus har en ryckutjämnare i baknavet som ska jämna ut de ryck i drivlinan som uppstår när en en kolvmotor levererar kraften på sitt stötvisa sätt. I del 3 tog vi upp hur ryckutjämnaren arbetar och varför den finns. En fiffig grej med denna konstruktion är att om man måste ta bort bakhjulet så sitter kedjan, drevet och ryckutjämnaren kvar i baksvingen - precis som på en Zündapp KS 50.

Nu ska vi fixa till ryckutjämnaren på denna moped!

Ibland måste man tänka utanför boxen. Ett sådant tillfälle är när man ska ekra upp gamla hjul. Här blir det en salig blandning av fabrikat som ska passas ihop. Jag hade ju en hyfsat fin fälg från en Monark- eller Crescentmoped (eller något annat fabrikat?). Men den har rätt diameter och bredd - det duger för mig. Jo, den har även 36 hål för ekrarna - precis som Victorian. Och nästan alla svenska mopeder och motorcyklar. Engelska hojar kan däremot ha 40 ekrar i hjulen.

En sak som kan gå fel är att längden på ekrarna inte stämmer. Här finns det lite att spela på men det ser inte så bra ut om ekern är så kort att gängorna syns. Den kan även vara så lång att den sticker ut ur ekernippeln så den kan punktera slangen. Fast i det senare fallet kan man slipa ner änden med ett slipstift så den ligger jäms med nippeln. Efter detta bör man grada av den med en roterande stålborste så änden inte skadar fälgbandet vilket är allt som skyddar slangen.

En annan grej som kan fela är om ekerns korta ände - alltså mellan böjen och skallen - är för kort. Då kan det bli problematiskt om ytterekrarna inte går att vika in mot fälgens hål. På Zündapp KS 50 är det olika längder på böjarna av den anledningen. Är det lite som behövs för att pricka hålet i fälgen kan man ofta böja till ekern så den hittar rätt utan att ligga i spänn. Sådant kan annars leda till ekerbrott i framtiden när man kör.

Då ekrar vi!

Då var det dags för bromsarna. Dessa såg ut att vara i bra skick, men vi får väl se hur mycket friktion det är kvar i 62 år gamla belägg. Fast vi ska ge dem en chans! Om det visar sig att de blivit hala så får det bli nya belägg på backarna. Här ska man även kolla slitaget på själva bromsmekanismen och då inte bara på excentern som tvingar isär backarna när man bromsar, utan även hålet i skölden för excenterns axel. Är det glappt här kan det smälla och knäppa varje gång man bromsar.

Det börjar även dra ihop sig till att bygga upp hjulen igen. En bättre begagnad fälg hade jag liggande och en ny är beställd - till en Puch Florida! Även ekrar är på ingång - till en DKW. Victorians samtliga ekrar ska vara 210 mm långa och 2,6 mm tjocka nere vid böjen. DKW-ekrarna är 211 mm långa vilket bör fungera.

Det vet vi i del 5!

PS: Ambitionen är att lägga ut dessa avsnitt på tisdagar, torsdagar och söndagar med reservation för att det kan dyka upp förhinder på grund av sena leveranser av delar eller liknande. Fast det finns nog alltid något att visa upp - framgång eller bakslag.

Nu har turen kommit till hjulnaven. De rostiga ekrarna och fälgarna är demonterade och nya dito är på väg till min brevlåda. Naven av aluminium är rejält oxiderade och så kan vi inte ha det! Dessutom måste både hjulager och bromsar kontrolleras och få lite service. I framnavet finns dessutom en hastighetsmätardrivning som förhoppningsvis fungerar. Tidigare har jag fullkomligt struntat i hastighetsmätaren på mina mopeder. De gör ju bara drygt 30 km/t så jag lär ju inte åka på några fortkörningsböter. Därför har jag inte brytt mig om att få igång någon mätare.

Men efter att ha renoverat några mopeder har jag ändrat åsikt. Vägmätaren! Den är ju jättebra! Om man har helrenoverat en moped så är det ju bra att veta hur långt man kör. Dels är det ju de klassiska 50 milen av inkörning om man bytt alla lager samt borrat om cylindern, dels finns det ju ett smörjschema i instruktionsboken som man bör följa. Byte av växelådsolja, smörjning av kedjan och allt vad det kan vara. Därför ska självklart hastighetsmätaren fungera på denna moped!

Victorians nav är av aluminium och har en ingjuten bromstrumma av stål. Bakhjulet har dessutom en ryckutjämnare liknande den som sitter på Zündapp KS 50. Sex gummiklädda tappar i baknavet och lika många hål i ryckutjämnaren där även bakdrevet sitter. Vad gör då en ryckutjämnare? Så här är det: en kolvmotor ger ju sin kraft stötvis. En gång per vevaxelvarv tänder en mopedmotor och då kommer en kraftpuls per varv som en kortvarig stöt när den tänder.

När kolven har nått ner till avgasporten är det roliga över. Då går trycket ur - bokstavligen. Sen är det bara svängmassan som levererar lite lagrad kraft från explosionen som skedde tidigare i det övre dödläget. För att minska vibrationer och öka livslängd på kedja och kugghjul har man då denna ryckutjämnare där gummibitarna, som överför motorns kraft till bakhjulet också dämpar, utjämnar, det stötiga, ryckiga, kraftflödet från motorn.

Detta om detta - nu kikar vi på naven!

Idag var jag in till "byn" för att hämta ekrar och fälgbana till "Projekt Victoria Luxus". På samma gång var det planerat att köpa torrfoder till en hungrig hund. I all iver över att få de efterlängtade delarna till mopeden så glömdes hundmaten helt bort.

Nåja, vi har vår lokala hundmatsförsäljare på några få kilometers avstånd så detta var ett utmärkt tillfälle att testa årets vintermoped, en Kreidler K50 från 1954, på våra moddiga vägar. Kreidlern har hyfsat grovnabbade däck, monterade av förra ägaren, och nu skulle de testas i skarpt läge.

Jodå, däcken fungerade på underlaget som bestod av ett antal centimeter lös och packad snö. Några oväntade sladdar blev det då vägen var hyfsat spårig vilket är lite läskigt när man möter bilar. Nåja, vad gör man inte för människans bästa vän. Dessutom är det barnsligt roligt att köra moped - oavsett årstid!

Jim Lundberg

Vi börjar med hjulen. Fälgarna är rejält rostiga och skulle bara duga till att blästra och lackera. Men jag vill ha krom! Ur gömmorna plockades det fram ett 19-tumshjul med samma bredd på fälgen som Victoriafälgarna. En sak mindre att köpa! Det här ska ju bli en lite enklare renovering där lite slitage och skavanker kommer att accepteras. Sen får vi ju se var man ska lägga ribban när alla delar är genomgångna.

Vill passa på att förklara en sak när det gäller gamla mopeddäck. Victoria Luxus ska ju ha däck med dimensionen 23 tum och här pratar jag om 19 tum. Hur går det ihop? Jo, från början så angav man ytterdiametern på mopeddäck - precis som på äldre trampcyklar. Sen gick man över till att göra lika som på motorcyklar och istället ange innerdiametern på däcket. Det innebär att ett gammalt 23-tumsdäck (gamla sättet att mäta) är identiskt med dagens 19-tumsdäck (nya sättet att mäta).

Denna gång ska vi plocka ner hjulen och det kräver lite koll om man ska få ihop hjulen senare när de nya delarna har anlänt. Fota och mäta måste man göra. I skrivande stund är nya ekrar till bägge hjulen beställda samt en ny fälg som egentligen är avsedd till Puch Florida, men som borde passa på Victorian.

I tidningen Classic Motor pågår just nu artikelserien "Projekt Zündapp KS 50" där vi renoverar en Zündapp från 1970. Men det finns en moped till som behöver omvårdnad och det är en Victoria Luxus från 1959. Vi kommer därför att lägga ut arbetet med denna moped här på hemsidan med ambitionen att det ska bli ett par "rapporter" i veckan.

Målet: Att reparera mopeden och snygga till den så mycket det går utan att för den skull renovera den till nyskick.

Vi börjar med en presentation av mopeden ifråga. Den är av tyska fabrikatet Victoria och modellen heter Luxus. Den är tillverkad 1959 och har en tvåväxlad motor med beteckningen MS 51 - även kallad "långa motorn".

Undertecknad köpte denna moped 1976 och planen var då att bygga om den till en dragracingmoped (!). Av någon anledning blev det inte så. En trimcylinder av aluminium var det enda som införskaffades. Sedan hamnade den stackars mopeden i ett källarförråd där det inträffade åtskilliga inbrott under åren och det enda som samtliga tjuvar lämnade kvar var - mopeden.

På 1990-talet hamnade mopeden i en avskalad form i ett skyltfönster hos företaget Sifvert Skruv på Kungsholmen i Stockholm. Några år senare togs den hem till undertecknad där den stod under ett täcke på en loge i drygt tio år. Men nu är det äntligen dags! Under de 45 år jag har ägt den har den aldrig blivit startad.

Det ska vi ändra på - ännu en moped ska ut på våra vägar.

Häng med!

 Jim Lundberg, Classic Motor

I Classic Motor kan ni läsa om redaktionens egna fordon.

I Classic Motor kan ni läsa om redaktionens egna fordon

I Classic Motor kan ni läsa om redaktionens egna fordon.

I Classic Motor kan ni läsa om redaktionens egna fordon. Robert Gustavsson har hittat dolda tillgångar i en MG 1100 eller Panda.