Det senaste tillskottet hos National Motor Museum , Beaulieu, England, är en Grenville ångvagn. Den är troligen det äldsta självgående passagerarfordonet som fortfarande är i skick att köra, och utan tvekan det bäst bevarade exemplaret av de många hembyggda ångvagnar som tillverkades under perioden 1860 till 1890.
Ångvagnen började byggas 1875 av Robert Neville Grenville, Butleigh Court, Glastonbury, England och byggdes om och förbättrades under de kommande 15 åren, bland annat med hjälp av George Jackson Churchward. Han blev för övrigt chefsingenjör hos Great Western Railway. De båda herrarna hade gått i lära vid South Devon Railways verkstäder och förblev vänner livet igenom. Vid första försöket var den enda cylindern monterad vid vattenkokaren. Den ersattes senare av dubbla cylindrar. Förutom chauffören och styrmannen finns det plats för fyra passagerare och längst bak finns en speciell plats för eldaren som även har till uppgift att hålla kontrollera vattennivån. Under gynnsamma förhållanden kunde Granvilles ångvagn komma upp I den svindlande hastigheten av 32 kilometer i timmen på plan väg.
Robert Granville använde sin ångvagn tämligen flitigt fram till 1898, trots att den var både svår att köra och inte speciellt tillförlitlig. Vid den tiden hade bensinmotorer börjat komma så smått, tillsammans med lättare och mer effektiva ångbilar från USA, så Granvilles ångvagn användes istället som stationärmotor vid cidertillverkningen vid Butleigh Court. Det verkar som om Grenville förlorade intresset för sin vagn vid den tiden och vid hans död 1936. Vagnen lånades ut till John Allen & Sons Ltd. Cowley, Oxford, där den genomgick en smärre renovering. Sedan deltog den i flera rallyn innan andra världskriget bröt ut. Under 1946deltog ångvagnen i London Jubilee Cavalcade, Regent’s Park, där den skrämde en polishäst i sken. Året därpå donerade Kapten P L Neville, Robert Granvilles brorson, ångvagnen till Bristol City Museum. Där har den varit fram till juni 2009 då den överfördes till National Motor Museum.
