Man brukar uppdela flygmaskinerna i tre huvudgrupper: 1. drakflygare, 2. skruvflygare (helicopterer), 3. slagflygare (ornithopterer). Drakflygarna, till vilken grupp (1926) alla praktiskt användbara flygmaskiner höra, ha fasta vingar och framdrivas av propellrar med i det närmaste vågräta axlar; skruvflygarna erhålla sin lyftförmåga från en eller flera propellrar med i det närmaste lodräta axlar och bibringas horisontell hastighet genom att maskinen lutas, så att den lyftande kraften får en lodrät och en vågrät komposant; slagflygarna lyfta sig och röra sig framåt medelst rörliga vingar efter samma princip som fåglarna. Man har lyckats få små slagflygarmodeller att lyfta sig och flyga några tiotal meter, men någon slagflygare med förmåga att lyfta en människa har ännu ej konstruerats. Av skruvflygare finnas några typer, som med förare ombord lyft sig någon meter från marken och tillryggalagt kortare sträckor; emellertid har tills i 926 ingen praktisk användbar skruvflygare framkommit.
Visdomsord från John Nerén! Han var född 1871 och blev sedermera sjökapten, motorman och chefredaktör för ett knippe motortidningar. Han skrev också ett tjugotal handböcker kring bilar, motorcyklar och motorbåtar fram till sin död 1956.
Orden vi visar här i urval är tagna ur John Neréns ”Motorencyklopedi”, utgiven 1927 på P.A. Norstedt & Söners Förlag.
Av: Linda Linnskog Rudh