Typiskt! Kopplingen på min NV börjar slira lagom till att Thomas och jag ska köra Polarrallyt i Luleå. Korkarna i lamellen har inte gått många hundra mil och lämnades utan misstanke. Anledningen till det begynnande sliret berodde på – vatten i kopplingen! Skiljeväggen mellan transmissionen och omvärlden på en JB-128:a består av en tunn aluminiumplåt. Enda tätningen där kopplingsaxeln passerar genom denna plåt brukar vara en liten skrumpen gummitätning som knappast kan göra ett bra jobb. Förmodligen är det här vattnet kommer in. På förekommen anledning brukar jag därför göra en ”vattenkontroll” varje gång jag kört i kraftigt regn. Nu var det dock annorlunda – jag har inte kört i regn i år. Inte ens i en liten vattenpöl. Var kom då vattnet ifrån? Jo, från Finland! I februari körde jag rallyt i Jyväskylä. Det var hyfsat mycket snö och bara några få minusgrader, som upplagt för att skapa en liten vårflod i min motor! I fyra månader har jag alltså kört runt med finskt smältvatten i transen. Att jag inte tänkte på detta för tre månader sedan …
Nåja, kåpan är lätt att ta bort och vattnet tappades raskt ur. Konstigt nog fanns det inga tecken på att vattnet och transmissionsfettet hade emulgerat, utan vattnet var glasklart och fettet var mest mörkt, inte gräddfärgat som det blir om det blandas med vatten. Men fyra månader är fyra månader, och jag bestämde mig för att göra ordentligt rent i transen. Tänk om kedjan rostat? Eller att lamellkorken hade börjat ruttna! Efter inspektion kunde jag dock konstatera att alla delar mirakulöst klarat sig från vattnet. Förmodligen hade fettet skyddat alla delar. Vem har sagt att transfetter bara är skadliga?
Jim