Det var dags för en uppfriskande tur till affären på min hoj. Kvicksilvret stod på minus 12 grader – ingen avskräckande siffra då undertecknad kört tvåhjuling vid 25 minusgrader utan problem. Det handlar ju i vanlig ordning om rätt klädsel. ”Expedition lanthandel” förbereddes därför noggrant. Fodrade kalsonger, fleecetröja, heltäckande vinteroverall och en ”rånarluva” – allt som behövs för att åka ett par mil i vinterkyla. Hojen rullades ut och startades upp. Sist åkte hjälmen och handskarna på. De senare är fodrade kraghandskar i läder som jag köpt på en marknad för en hundralapp. Varma och sköna på vintern! För säkerhets skull drog jag först på mig ett par tunna innerhandskar som ett extra foder.
Sedan bar det iväg. Föret var åt det ishala hållet då vägen var täckt med flera centimeter hårdpackad snö. Efter bara ett par kilometar var fingrarna så kalla att det gjorde ont i alla tio. Efter en halvmil gjorde det bara ont i nio – då jag hade helt tappat känseln i vänstra långfingret. Eftersom jag inte får några kickar av faror och äventyr blev valet enkelt – det var dags att avbryta expeditionen omgående. Helst hade jag velat stoppa den mest frusna handen i fickan, men då vägen var hal som is vore det dumdristigt att köra med en näve i fickan. Jag knöt istället näven i handsken så det känslolösa fingret fick det lite ombonat. Och en knuten näve på styret är definitivt bättre än ingen alls. När jag kom hem såg jag varför fingrarna blev så kalla så fort – sömmarna i fingertopparna hade spruckit och fartvinden blåste rätt in i fodret! Och jag som betalat hundra spänn …
