Min trogna isracer med Husqvarnas ”Flinta”-motor dammades av kvällen innan. Nja, riktigt så enkelt var det inte då jag lackerat Classic Motors renoveringsprojet Apollo Econom i samma lokal. Den normalt vita isracern var nu grön av färgdamm. Normalt brukar man kunna borsta bort dammet, men i oljehinnan runt tanklocket på tanken fick det bli thinnertrasa för att få bort det gröna dammet. Ny bensin hälldes i och isracern vaknade villigt ur dvalan. Motorn tände på första kicken och startade efter ytterligare någon kick!
Efter en snabb kontroll och pumpning av däcken var den klar för racingen. Men föraren då? Tänk att man aldrig lär sig… Varje gång man kört denna tävling uppenbarar sig hundratals nya muskelgrupper efter något dygn. Mitt idrottsintresse är väl inte det största och att lyfta en tyngd upprepade gånger från golvet känns helt meningslöst – jag kan inte övertyga mig själv om varför jag ska lyfta en tung vikt från golvet bara för att ställa ner den igen – gång på gång.
Årets isbana var dessutom halare än vaxat teflon, vilket fick musklerna att jobba ännu hårdare. Arrangören KRök Mk från Knivsta hade kämpat med enorma mängder smältvatten som två dagar innan tävlingen låg decimeterhögt över isen. Banan är spolad direkt på en äng och med hjälp av en hjullastare knuffades vattnet bort från banan och en bensindriven länspump stod och tuffade ända fram till start. Trots detta var banan förmodligen den halaste i evenemangets 10-åriga historia.
Taktiken blev att köra i kanterna för att få något som helst fäste. Jag vann ett heat, kom tvåa i två heat och trea i två heat. (om jag minns rätt – jag är ingen tävlingsmänniska heller). Det räckte i alla fall till en plats i B-finalen. Vid det här laget började muskelgrupperna ge sig till känna. Sedan gick det utför – eller i sidled, om man så vill. I B-finalen körde jag ut i snövallen, men kom upp och ut på banan igen. Nu var mina chanser till A-final helt borta, men jag tänkte i alla fall fullfölja tävlingen. Nu gasades det rejält vilket straffade sig direkt. Ny vurpa i snövallen där jag flög över styret och där moppen sedan flög över mig om jag förstått vittnesuppgifterna rätt.
Nåja, jag var tydligen nominerad till pris för ”snyggaste vurpa”. Sedan kom det som alltid kommer – muskelvärken! Varför tränade jag inte innan? En långpromenad med hunden, eller lite enkel gymnastik? Nä! I vanlig ordning var moppen servad men kroppen helt oförberedd. Vurporna (det blev en till efter tävlingen) gjorde nog sitt till, och det blev mycket stånkande och pustande dagen efter racingen – som vanligt. Men nästa gång…
Jim
Bilderna är tagna av Mattias Nyström, och fler bilder från denna tävling hittar du på hans hemsida Whiteracing
