”Jag hörde när du kom på långt håll”, sa Jim.
Jo, visst kändes det som att Speeden hade gått lite extra bra sista biten hem till Jim. Jag myste och var stolt över min kraftiga maskin…
”Fast här har vi förklaringen, du har tappat päronet”, sa Jim.
Och jag hade inte märkt ett dugg. Räddningsaktionen inleddes: det vill säga Jim hoppade på sin Maraton, jag på min Speed och vi båda åkte iväg längs sträckan där jag trodde att päronet kunde ha hoppat av – en dryg mil på ett ungefär. Vi hade väl inte så stort hopp om att hitta det, det kan ju ha studsat hur som helst – och gräset i vägkanten är högt. Nä, trots intensivt spejande fann vi inget. Inget päron i alla fall. Läskburkar, kaffemuggar, folieförpackningar och annat skräp däremot fanns det hur mycket som helst.
På väg hem svängde vi in till Jims granne, som har ett och annat i gömmorna. Dock inget päron. Men väl en gammal ljuddämpare av lagom storlek. Hem till Jim. Fram med vinkelkapen. Jim alltså, jag är inte lika händig i situationer som denna. Kapa, banka, fixa, dona, svetsa och vips hade ett nytt päron sett dagens ljus. Nu sitter det väl fastskruvat på dämparen och det ser nästan ut som förut. Tack Jim!
Efter den insatsen ger jag mig i och för sig fasen på att jag hittar päronet på hemvägen…
