Idag åkte jag till bebodda trakter för att hämta ut ett paket, modell mindre. Därför blev det en moped som färdmedel – min Puch Dakota från 1974 med stor och kromad pakethållare. Vägg i vägg med paketombudet ligger en pizzeria så då blev det lunch på samma gång.
Dakotan stod uppställd precis utanför ingångarna till pizzerian, närbutiken och en frisör där folk kom och gick hela tiden. Nu blev jag lite nyfiken på hur folk skulle reagera då det står en drygt 50 år gammal moped parkerad utanför. Jag satt ju vid fönstret och åt min pizza, endast fem meter från mopeden. Min tanke var:
1. De som är äldre än 50 år kommer att titta på Dakotan för att de haft, eller minns, en sådan från ungdomen (Dakotan såldes i Sverige från 1966 till och med 1982).
2. De som är under 50 år kommer att titta på den för att de tycker den ser underlig/exotisk ut jämfört med de plastmopeder som de har växt upp med.
Nä… Ingen tittade, Alla passerade den 50-åriga mopeden på någon meters avstånd utan att ens ge den en kort blick. En skäggig figur sprang nästan på Dakotans bakskärm när han gick till sin bil med hämtpizzan i ena näven. Men varför? Jag är van vid att folk kommer fram och tittar eller ler och ger tummen upp när man står på en bensinmack och tankar upp ett veteranfordon.
Till slut kom en knutte i 50-årsåldern på en japansk plastmotorcykel och parkerade några meter från Dakotan. Nu då? Integralhjälmen åkte av men inte ens en kort blick ägnades åt den stackars osedda Dakotan. Men jag tror att knutten faktiskt tittade till lite när han kom ut från butiken och krängde på sig hjälmen igen – kanske. Vad har hänt – har våra fordon tappat dragningskraften – eller parkerade jag på fel plats? Hade alla bråttom hem på en fredag?
Tur att mopeder inte har känslor.
Jim Lundberg
