Idag var det dags att hämta ett paket på närmaste ombud – som inte ligger så nära. Bor man på landet är det långt till mycket, men det mesta är ofta inom mopedavstånd. Paketet ifråga borde vara litet och dessutom sken solen. Två kraftiga argument för mopedåkning.
För säkerhets skull tog jag med en tygpåse om paketet mot förmodan inte skulle rymmas på Dakotans pakethållare. Och tur var väl det. Jag kom bara ett hundratal meter innan jag såg en pantburk i vägkanten. Den hamnade i innerfickan. Men snart så dök det upp fler burkar – och fler. Nu var fickorna slut så tygpåsen fick husera burkarna.
Väl framme så visade sig paketet vara så litet som jag misstänkt och fick med god marginal plats på pakethållaren. Tygpåsen hade jag i högerhanden då burkar knappt väger något.
Väl hemma kunde jag konstatera att jag hade kört 2,6 mil. Antal burkar (och en PET-flaska) uppgick till nio stycken vilket är lika många kronor i pant. Då det kostar tre kronor (=tre burkar) milen att köra moped med dagens lägre (men inte låga) bensinpriser innebar detta att jag inte bara fick resan till ombudet betald – jag gick till och med lite med vinst – om än med några ören.
Sen är jag rätt ambivalent när det gäller dessa burkar utefter vägarna. Visst, när jag kör moped kan jag få hela, eller delar av, resan betald av pantburkarna. Å andra sidan har jag väldigt svårt att förstå hur man bara kan veva ner bilfönstret och hiva ut allt som man inte vill ha kvar. Själv så får jag nästan dåligt samvete om jag någon gång slänger ut ett äppelskrutt genom bilfönstret, trots att detta kommer att förmultna, eller bli djurföda, inom några dagar.
Jim Lundberg
