Vintern behåller sitt grepp men snart kan vi, åtminstone i större delen av landet, köra på barmark igen. Det är där Bonnie trivs bäst och hon är en riktig milslukare. En helg i augusti klarades över hundra mil av då lördagen spenderades med att köra till Slöppers mopedrally i Falkenberg och därefter upp till Eskilstuna Veterandag och sedan hem igen.
Bonnie trivs inte så bra på motorväg och därför undveks de nogsamt och när jag räknade på sträckan i efterhand blev det bara några mil längre.
Det var ett rent nöje att köra för Bonnie tuggade i sig milen likt en collie som tuggar i sig husses bästa tofflor – målmedvetet och utan stress. Att det tog några timmar mer än beräknat berodde i ärlighetens namn på fler ställen som lockade till spontana stopp, som en solig rastplats vid en sjö för en bensträckare och där sörpla i sig kaffet som hunnit bli lagom drickvarmt.
På hemvägen korsade jag förresten E4:an och stannade då till vid ett strategiskt utplacerat matställe. Mätt i magen gick jag ut och fick till min glädje se att bredvid Bonnie hade fyra stycken tyskregistrerades Opel GT parkerat och det måste vara ett Opelrekord (om vitsen ursäktas).
Märke: Carbodies
Modell: Fairway Club Class 1997.
Kallas för: Bonnie.
Kört sedan sist: 229 mil.
Övrigt: En riktig milslukare. Snart dags att byta motorolja igen…
Bilden ovan: Opelrekord? Förvisso måste detta vara svenskt rekord i antal tyskregistrerade Opel GT parkerade bredvid en Londontaxi.