En bra bit in på 1970-talet var rattar av bakelit det allra vanligaste i våra bilar. Numera kan det vara svårt att hitta fina rattar, utan de flesta har med åren hunnit bli ganska slitna och kanske fåt en och annan skada. Så var också fallet med den här ratten från en Saab 99 från 1969. Bilen hade inte rullat många tusen mil så den var inte speciellt sliten, däremot hade den ett par mindre skador och ett par fula sprickor i ekrarna, där signalhornsanordningen sitter fastskruvad.
I stort sett alla rattar, vare sig de är av bakelit eller läder, är uppbyggda kring en metallstomme och därför har några småsprickor i bakeliten ingen stor betydelse för säkerheten. Däremot är det betydligt viktigare att splinesen är i bra skick. Är de slita är klokare att leta rätt på en ratt med bra splines och hänga upp den andra som prydnad i garaget.
Börja med att rygga upp de skadade partierna med ett sandpapper. Kornstorlek 100 brukar räcka gott och väl. Enklast fyller man igen skadorna med finspackel och i det här fallet användes Plastic Paddings PP 100, som är lättarbetat och härdar på kort tid. Kläm två lika långa strängar med spackelmassa och härdare och blanda ihop det. Var noga så att allt blandas väl, annars är det risk att det blir en klick spackelmassa utan härdare i massan och då får man göra om alltihop.
Lägg sedan på massan på det område som ska fyllas upp och se till att få ner det i alla små hålor och sprickor.
Grovslipa det spacklade området och lägg på mer spackel vid behov. Nästa steg är att finslipa spacklet och då går man över till finare slippapper. Här kan man med fördel använda 240-papper. Granska området och se om det behöver ytterligare en omgång spackel.
Efter det mattar man ner hela ratten för att färgen ska fästa bättre. Tumregeln är som alltid vid lackeringsarbeten: resultatet kan aldrig bli bättre än vad underarbetet medger. Var därför noggrann och se till att få en så jämn yta som möjligt, och att övergången mellan de orörda och de spacklade områdena inte märks. Här är fingrarna det mest överlägsna instrumentet och känner man ingen övergång har man slipat rätt.
Sedan är det dags för själva lackeringen. Slipa och lacka inte i samma rum eftersom det då finns stor risk för gammalt kringyrande slipdamm. Om man vill så kan man börja med att lägga på en grundfärg för att ytterligare förbättra resultatet. Då ser man lättare eventuella misstag och det kan vara bättre att se dem då än upptäcka dem efter att ratten är lackerad.
Sprayburk eller sprutpistol väljer man efter behag och det går att få riktigt bra finish även med sprayburk om man är noggrann.
Under tiden som ratten torkar kan man fixa till signalanordningen. På den här ratten är den synliga delen av vinyl och var i gott skick om än ganska skitigt. En vanlig ”cockpit shine” inköpt på macken gjorde underverk på vinylen, både att få den ren och att få ytan blank och ”fet”. Passa även på att kontrollera de elektriska kontakterna till signalhornet och se efter så att de inte är oxiderade. Spruta gärna på lite kontaktspray för säkerhets skull så håller du framtida oxidation borta ett tag.
När färgen på ratten har torkat är det bara att besikta sitt arbete och eventuellt komplettera med ytterligare ett lager färg. Med tanke på hur mycket en fin ratt höjer både känslan och utseendet på bilen så var det väl värt det nedlagda arbetet. Den effektiva tidsåtgången var cirka tre timmar och kostnaden för materialet var försumbar.
Av: Robert Gustavsson
