Nästan framme i Tjolöholm. Jag, Björn och Jim har sovit i Hyssna i natt. Med på resan två hojar, ingen Fiero...

In i det sista hoppades vi kunna köra vår Pontiac Fiero till Tjolöholm Classic Motor nu på söndag 20 maj.
Icke sa Nicke, kylvätskeläckaget är inte fixat, vi får ta det till veckan.
I torsdags satte Jim vår Apollo på hjul, dessutom är motorn ihopsatt och monterad i ramen. En del återstår förstås, som avgasrör och ljuddämpare samt förgasare, saknas helt alltså. Men vi ser ljuset i tunneln. Apollon kommer med till Tjolöholm, liksom min egen Lambretta TV 175.
För att kompensera "Fiero-förlusten" åkte vi till märkesbrodern Johan Wallin utanför Öxabäck, han har tre Fiero. En fin 1988 som får en bromsöversyn, en banracerkopia under uppbyggnad och en donatorbil (varit i diket).
Johan har "hottat" sin Fiero med en hel del extra tillbehör, bland annat annan front och andra pop-uplysen. Originalen har han kvar. Kul att få se den!
Vi syns på Tjolöholm imorgon!

Jodå, vår Pontiac Fiero klarade besiktningen.
Men det är bara ett litet hurra, kylarvattnet läcker ur bilen och tempmätaren är inne på rött.

Dagen började med att vi hämtade bilen hos Elias utanför Knivsta. Handbromsen och signalhornet fixade han i helgen.
Hemma hos Jim åkte nyfådda regskylten på.
Efter en snabbtvätt åkte vi ner till Solna för besiktningen. Lite knas, tempmätaren gick in på det röda när Björn körde. Oroligt.
Nere på besiktningen gick allt bra. Den ordentlige besiktningsmannen hade kollat senaste protokollet, från 2001. Men, det som var problem då var åtgärdat (inte nödvändigtvis av oss). Men, under bilen var det en liten pöl av kylvatten. Det måste ordnas innan vi åker till Tjolöholm.

Det närmar sig för vår Pontiac Fiero, på måndag 14 maj är det besiktning...

I går var Björn och jag upp hos Elias Björkelund som hjälper oss med det sista. Egentligen var det för att han är lite av en data-hacker och Fieron har en del datorer och annat. Det visade sig att det egentliga problemet var bensintillförseln, mer om det senare.
Inför besiktningen gick vi igenom en del lampor för att inte få några onödiga tvåor.
Sedan tog jag och Björn en tur i regnet, och upptäckte att fläkten inte funkade. Fast det gjorde den när vi hittade rätt knapp.
Däremot så tutade vi en gång...här krävs åtgärder.
Fieron gick fint och drog villigt. Kändes tajt och låg fint på vägen.
Kassettspelaren fick vi heller inte igång, fast enda bandet i bilen var ett med Strauss valser.
Det ska nog gå vägen på måndag...

Imorgon är det Scooterpremiär i Stockholm.
Ett evenemang jag deltar i för mitt höga nöjes skull.
Tanken var att köra min Lambretta TV 175...

I onsdags var jag uppe hos Jim för att vi skulle åtgärda det sista. Montering av förgasare, soppaslang, kopplings- och växelvajrar.
Gick bra fram till kopplingen, armen ovanpå motorn var stum.
- Vi får öppna och kolla, sa Jim.
Jisses, där rök Scooterpremiären!
Efter att ha tagit bort kopplingskåpan konstaterade Jim att han måste tillverka en avdragare för kopplingen.
Medans han gjorde det kände jag med fingret i den kvarvarande oljan i botten på växellådan. Hm, en tredjedels låsring...den kan ju inte ha kommit utifrån.
Efter att fått loss lamellerna konstaterades att urkopplingslagret var rejält bucklat, och tre kulor fattades. Vi lyckades hitta alla tre och rikta hållaren.
För att jaga rätt på var den trasiga låsringen suttit fick vi lyfta ur större delen av växellådan. Jodå, mellan två brickor på kickaxeln fattades en låsring.
Så gjorde Jim en ny packning till kopplingskåpan, tjopp, tjopp. Tillbaka med kåpan, nu funkade kopplingen.
I med soppa, på med choke - och Lambrettan small igång.
Med växelvajrarna ännu inte på plats, fick det bli i med tvåan och en tur på 200 meter i mörkret!
Okej, nu är det lite mer fix innan imorgon...

Redaktörerna Björn Meyer och Thomas Sjölund är i Osby och fotar - samt kör!

Här testar de två klassiska rallydängare: Ford Escort Mexico och RS 2000. Gula RS 2000 var riktigt rapp! Kommer snart i en tidningen nära dig!

Nu har jag hittat bilden på det väsen som rumsterade utanför garaget. Antingen skulle han på en pilkastartävling eller byta lysrör. Vem vet? Han pratade så otydligt, lite metalliskt så där.

Min Duett har varit lite högludd den senaste tiden. Under huven har det hörts avgasljud som indikerade att något läckte. I höstas rev jag därför bort grenröret för inspektion. Jodå, grenrörspackningen hade blåst vid fyrans avgasport. Ny packning monterades och jag kunde även konstatera att grenröret var rejält sönderrostat i flänsen mot topplocket. Det fanns inte mycket tätningsyta kvar. När jag provkörde efter packningsbyte den gången blev det tyst uppe vid topplocket, men desto ljudligare nere där avgasröret ansluter till grenröret. I min Duett har någon tidigare ägare hissat ner en B20 som då har två rör istället för originalets enkelrör. Nu läckte det här nere istället... Då jag nyss hade byggt om en vedpanna hade jag en tub med pannkitt liggande. Jag lossade de tre muttrarna  och drog isär flänsarna ett par millimeter. Springan fylldes med pannkitt och sedan drogs flänsen ihop och fick härda. Nu var Duetten tyst - i några månader...

Avgasljudet under huven hade kommit tillbaka. Grenröret togs bort igen och inte helt överraskande var packningen blåst på exakt samma ställe. På en reservmotor i gömmorna satt dessbättre ett fint grenrör samt en användbar packning. Nu skulle det väl bli tyst i alla fall! Packning och grenrör monterades och som pricken över i fick den nedre flänsen en splitter ny packning mot avgasröret. Motorn startades och det fräste och brummade lika högt som förut... Efter en lång harang med otryckbara kraftuttryck, samt en förstående flickvän som kom till garaget med en smörgås och en kaffetermos började arbetet med att demontera allt igen. Till saken hör att den främre delen av avgasröret kommer från en bilskrot där man som brukligt lyfter de stackars bilvraken med en gaffeltruck. Av den anledningen var detta avgasrör böjt uppåt av gafflarna, men då det visade sig vara äkta rostfritt kunde jag leva med att det var lite tilltufsat.

När grenröret var borta (igen) inspekterade jag flänsen på mitt rostfria rör. Den såg fin ut, men när jag lade en plan metallbit över flänsen visade det sig att den såg ut som "hela havet stormar"... Den var vind och skev. Nu är det ganska trångt mellan framvagnsbalk och nämnda avgasrör när det har två pipor och av den anledningen är det ingen lek att lirka ut det i det fria. Jag beslöt mig för att planslipa flänsen på plats. Först sprejade jag på svart färg på flänsen och därefter tog jag en plan metallbit och gnuggade mot flänsens yta. Där färgen nöttes bort var alltså de höga punkterna som slipades ner med vinkelslipen. Detta upprepades ett antal gånger tills jag med en stållinjal och bladmått kunde konstarera att planheten låg inom 0,1 mm vilket packningen borde fixa. Japp, det blev tyst! Det gamla grenröret sparar jag då det finns mycket gods kvar om man vill planslipa det. Vi inom veteranfordonshobbyn är ju inte direkt kända för att kasta bort saker.

Ljuddämpare till en Lambretta TV 175 är svårhittat.
Som tur är var orginalet med till min maskin.

Firmor som tillhandahåller Lambretta-delar brukar ha ljuddämpare till TV 175 serie 1 listade. Med en rejäl prislapp. I verkligheten brukar de finnas i listan, inte i verkligheten.
Turligt nog fanns originaldämparen med. Innocenti-fabriken var vänliga nog att utrusta dämparna med ett inspektionshål, täckt av ett gängat lock, med en insexfattning kring 22 mm. Den fanns inte med förstås, går inte att köpa nygjord eller. Jim räddade situation förstås genom att tillverka nämnda lock. Hålet för insexnyckeln avböjde han dock. Nu är det två hål istället, lämpliga för tappar och sedan en mejsel för att skruva upp locket vid behov av inspektion.
Sedan blev det svetsning, blästringen gjorde att en del småhål valde att komma fram.
Ljuddämparen ska också ha ett förlängningsrör. Det satt ett på, visade sig var styrstolpen till en trampcykel. Den fick vara kvar men ytterligare en förlängning svetsades på, denna gång ett rör hämtat från en klädställning! Häpp!
Allt detta hände medan ett mystiskt väsen (i dubbel bemärkelse) levde rövare utanför garaget. Ska kolla om jag hittar en bild.

Vilken trevlig påsk!
Smet upp till Jim på annandagen för fortsatt pyssel med Lambrettan.

Elkablarna, eller kopplingstrådarna som branschen säger, var ju på plats redan på skärstorsdagen.
Det blev spårbyte först så vi pillade med frambromsen. Dels skulle handtaget på plats, inte alldeles enkelt. Vi får hoppas det gick fortare på Innocenti-fabriken där de satte ihop Lambrettorna. Själva tappen där handtaget är lagrat hålls på plats av en liten sprint som måste pillas in på plats innan vajernippeln skjuts in i handtagets hål. Tappen måste därför hållas i exakt rätt läge för att de små (2 mm) hålen ska ligga mitt för varandra. På bilden nedan syns tre händer, det behövdes...
Sedan tillbaka till elen; det verkades som vi placerat trådarna rätt från "för till akter". Nåja, lite tankearbete krävdes innan vi kunde koppla upp batteri, tändspolen, likriktaren och el-plinten på motorn. Mina grundliga kunskaper om de italienska färgerna kom till sin rätt.
Och se! Efter att ha vridit om tändningsnyckeln lös baklampan! Fusk-koppling visade att de båda stoppljusen också fungerade!
Sedan modifierade Jim bromsljuskontakten å det grövsta. Nu lös bromsljusen när jag trampade ner fotbromsen.
Ja, det var verkligen en glad påsk!

07.34 i morse var min Lambretta 150 D från 1956 godkänd hos besiktningen.
Blankt papper alltså.

Ja, hur svårt kan det vara. Den startade, lyse fram och bak, tut-tut och broms fram och bak. Klart och betalt!
Men, när körde jag den senast lagligt på allmän väg? Tre år sedan trodde jag...
Besiktningsprotokollet visade att det var 2006 som jag besiktigade den senast (och regbesiktigade den), körde till 2008 alltså.
Synd att det är så kallt bara...

Nästa uppgift på Lambrettan blev baknav och bakbroms.
Allt gick bra, ett tag...

Baknavet  hade varit "monterat" utan beläggen. Men de som var med såg rätt fina ut. Inga problem där, inte heller med armen till bakbromsen. Sedan löper vajern över motorn, ner under frontskölden och fram till fotbromspedalen.
Returfjäder, smörjnippel och bult till själva pedalen hade jag koll på. Men fästena mellan pedalen och vajern? Var sjutton?
Rafs, rafs i lådorna. Inget napp...
Hrm, vraket hemma på gården. Där sitter ju bromspedalen kvar.
Väl hemma vände jag på vraket och, jodå, den gamla vajern med fästanordningar satt kvar. Skitigt, lerigt, rostigt. Trodde knappt att de skulle gå att få löst. Men, 5-56 löste upp rosten, det gick förvånansvärt lätt. Sedan blev det en omgång med kratsen. Nu måste de rena metallbitarna rostskyddas. Elförzinkning kan stå på programmet!

I lördags var det den årliga isracingen för mopeder i Knivsta. Undertecknad kom i vanlig ordning väl förberedd...

Min trogna isracer med Husqvarnas "Flinta"-motor dammades av kvällen innan. Nja, riktigt så enkelt var det inte då jag lackerat Classic Motors renoveringsprojet Apollo Econom i samma lokal. Den normalt vita isracern var nu grön av färgdamm. Normalt brukar man kunna borsta bort dammet, men i oljehinnan runt tanklocket  på tanken fick det bli thinnertrasa för att få bort det gröna dammet. Ny bensin hälldes i och isracern vaknade villigt ur dvalan. Motorn tände på första kicken och startade efter ytterligare någon kick!

Efter en snabb kontroll och pumpning av däcken var den klar för racingen. Men föraren då? Tänk att man aldrig lär sig... Varje gång man kört denna tävling uppenbarar sig hundratals nya muskelgrupper efter något dygn. Mitt idrottsintresse är väl inte det största och att lyfta en tyngd upprepade gånger från golvet känns helt meningslöst - jag kan inte övertyga mig själv om varför jag ska lyfta en tung vikt från golvet bara för att ställa ner den igen - gång på gång.

Årets isbana var dessutom halare än vaxat teflon, vilket fick musklerna att jobba ännu hårdare. Arrangören KRök Mk från Knivsta hade kämpat med enorma mängder smältvatten som två dagar innan tävlingen låg decimeterhögt över isen. Banan är spolad direkt på en äng och med hjälp av en hjullastare knuffades vattnet bort från banan och en bensindriven länspump stod och tuffade ända fram till start. Trots detta var banan förmodligen den halaste i evenemangets 10-åriga historia.

Taktiken blev att köra i kanterna för att få något som helst fäste. Jag vann ett heat, kom tvåa i två heat och trea i två heat. (om jag minns rätt - jag är ingen tävlingsmänniska heller). Det räckte i alla fall till en plats i B-finalen. Vid det här laget började muskelgrupperna ge sig till känna. Sedan gick det utför - eller i sidled, om man så vill. I B-finalen körde jag ut i snövallen, men kom upp och ut på banan igen. Nu var mina chanser till A-final helt borta, men jag tänkte i alla fall fullfölja tävlingen. Nu gasades det rejält vilket straffade sig direkt. Ny vurpa i snövallen där jag flög över styret och där moppen sedan flög över mig om jag förstått vittnesuppgifterna rätt.

Nåja, jag var tydligen nominerad till pris för "snyggaste vurpa". Sedan kom det som alltid kommer - muskelvärken! Varför tränade jag inte innan? En långpromenad med hunden, eller lite enkel gymnastik? Nä! I vanlig ordning var moppen servad men kroppen helt oförberedd. Vurporna (det blev en till efter tävlingen) gjorde nog sitt till, och det blev mycket stånkande och pustande dagen efter racingen - som vanligt. Men nästa gång...

Jim

Bilderna är tagna av Mattias Nyström, och fler bilder från denna tävling hittar du på hans hemsida Whiteracing

Lambretta-renoveringen smyger sig framåt.
Ett avbrutet handtag och framhjulsnavet fick sig en omgång.

Lambrettan är ju en stafett-renovering och jag kör andrasträckan, förhoppningsvis ända in i mål.
När jag tog över den var den delvis ihopsatt, men med motorn utan kolv bredvid.
På något vis kändes det nödvändigt att öppna framhjulsnavet, ett litet skrapljud indikerade att allt kanske inte stämde.
Visst, en låsring och en packbox saknades efter att ha tittat på en sprängskiss. En låsring hade Jim i sina gömmor medan leverantören av packboxar och lager muttrade om "italienska dimensioner", men packboxen ramlade in i brevlådan dagen efter. Nu är navet tyst!
Handtaget till kopplingen var avbrutet ungefär halvvägs. En del som är väldigt svårfunnen för just denna modell. Vad göra? Zinklöda på biten som fattades var Jims förslag. Ett handtag från en Vespa fick vara "organdonator", så lödde Jim ihop det hela och sedan kapades den till rätt längd. Så fick jag fila och putsa. En pytteliten skarv syns om man tittar väldigt, väldigt noga. Tack för handtaget, Jim!

Inte mycket handlat på marknaden i Västerås.
Ville helt enkelt inte komma hem med en moped till.
Fast det stod en Svalette från 1953 till salu...

Men ett problem löste sig. Till min Lambretta TV 175 från 1978 fanns det en nyckel till tändningslåset med. Lite krokig, med risk för brott.
Eftersom scootern var med till Västerås-marknaden i helgen var även nyckeln det.
Så när jag gick förbi låssmeden Robert Gustafsson från Siljansnäs, kom jag på att ge honom en chans.
Robert tittade på originalnyckeln och började slå i pärmar och böcker. Flera gånger. Rev sig i huvudet och fortsatte. Så började han plocka bland nyckelämnen, och nog tog det en tio minuter. Till slut fick han fram ett som han ville pröva.
Efter att han slipat till den fick jag gå bort till Classic Motors monter där Lambrettan stod och prova. Till vänster gick det bra, till höger inte alls. Tillbaka till Robert som gav den en omgång till. Nu gick det även till höger!
Härligt, då får den gamla nyckeln bli reserv.

Svaletten från 1953? Nja, fel färg och ingen svala på tanken...jag kunde stå emot.

Ni som följer vår serie i Classic Motor om renoveringen av en Apollo Econom har sett att vi står i valet och kvalet i  när det gäller bensintanken. Ska vi använda den väldigt rostiga originaltanken eller ska vi använda reservtanken som läsaren Benny Friberg från Sundsvall så vänligt skänkte till projektet? Tanken (!) var att vi skulle  svetsa upp originaltanken som efter blästring såg ut som ett såll undertill. Bennys tank är nästan oanvänd, men har tyvärr en del bucklor vilket kräver rikting och en omlackering. Då Apollo inte är världens vanligaste tvåhjuling tänkte vi i så fall maskera dekalerna på den tanken och lacka runt dessa eftersom vi inte räknade med att hitta dekaler.

Fast häromdagen ringde jag till Auto Arkiv i Sunne för att kolla om de möjligtvis kunde ta fram dekaler. "Vill du ha dekalen till styrhuvudet ochså?" frågade Toomas på Auto Arkiv. Oj, vi visste inte ens att det skulle vara någon dekal på styrhuvudet eftersom all färg på hojen i princip har ramlat av och ersatts med rost. Nu har dekalerna landat i brevlådan och tanken (!) är att de ska hamna på originaltanken när denna lackerats efter reparation. Just nu väntar jag bara på lite varmare väder så att jag kan uppnå lacktemperatur i garaget.

-Jim

Till min Lambretta TV 175 följde det med två fälgar. En tredje behövs för reservhjulet.

Mitt Lambretta-vrak hade visserligen två fälgar. Efter blästring av den ena blev domen; porig!
Så hittade jag en kromad Lambretta-fälg på Svenska Scooterklubbens hemsida. Snabbt mailade jag mitt intresse och det blev affär.
Nu ska den bara del-lackas, det är bara den allra yttersta delen på fälgen som ska vara kromad, resten ska ha samma färg som karossen, d v s elfenbensvit.
Som fotobakgrund har jag använt Lambretta-vraket och ett "fått" hjul som givaren misstänkte var ett Svalan scooter-hjul. Jag trodde inte det men tog hem det ändå. Jag hade rätt. Ett onödigt hjul hemma alltså.

Tråkiga mellandagar kräver utmaningar. Beslöt mig för att
pigga upp tutkåpan jag hittade på Imola-marknaden i september. Kåpan i aluminium var hårt åtgången av tidens tand, mest syre
och en del föroreningar. "Blinget" var långt borta. Plastlinsen i rött var tack
och lov med, och helt. Men inga bucklor eller djupa revor, dock var en liten del av
ett hörn borta.

Det blev våtslippapper och lacknafta för att slipa bort
gråheten. 280-, 400-, 800 och 1200-papper. Så Autosol och lumptrissa. Se så
tutkåpan skiner!

Thomas

Idag kom kedjeskydden till min Svalette. Torbjörn från Mora sa redan på Västerås-marknaden att han
hade två kedjeskydd till Svalette. Det viktigaste var att de var till salu också. Färgen är ganska okay, lite smuts och ytrost bara. Lite tråkigt att Svalette-logotypen är i dåligt skick. Knappt synbar på det ena och inte alls på den andra. Nygjorda märken passar väl inte till det skick jag tänkte hålla Svaletten i. Nå, jag är ändå nöjd med kedjeskydden.

Thomas

Jag och Jim (herr Lundberg) har varit på fågelskådning. Han
på Svanen och jag på Svalette.

Mindre, hrm, service på Svaletten gav nya inblickar. En
trasig pinnbult till cylindern avslöjade att vi minsann är i lucköppningens
tider. Någon har försökt toktrimma den stackars Svaletten. Den upptagna luckan
är vid pass tre-fyra gånger större än vad som är lämpligt. Ny kolv måste
hittas. En PET-flaska och röd tuschfärg fixade
baklyset.

Den rafflade jakten på fåglar att skåda kommer i nr 2/2012,
ute i mitten av januari.

Thomas

Även om min Svalette startade så tyckte jag att det var läge
att lyfta på toppen. Lite lagom sotigt, fast ganska lätt att avlägsna med bara
avfettning och en trasa. Till kolven tog jag bara en torr trasa, inget sot var
fastbränt. Idag ska jag jaga rätt på en handbromsvajer. Det gäller ju
att få stopp på vidundret.

Thomas Sjölund

Det kanske har blivit lite kryptiskt kring Göran i Vångas
inlägg om sin Infe. Vi lånar en bild från en Anders i Ulricehamn som har en
Infe, Monark-ram med JB 128:a. Vi tror att Infe står för något i stil med
"Järnhandlarnas inköpscentral", In + Fe = järn.

Vet någon bättre?

Thomas Sjölund

Kan det här vara Stockholms vackraste villatomt? Jag tycker nog det... Var tvungen att dra fram min Svalan Scooter som bakgrund till min "nya" Svalette. En svala gör ingen sommar, heter det ju, men två då? Kedjeskydden kan lösa sig veckan som kommer, en kille i Mora har lovat skicka. Han har haft båda skydden i sina gömmor!
Håll tummarna...

Thomas Sjölund

Nej, jag har valt att undvika mopeder. Jag har nog med andra
tvåhjulingar. Men jag har sagt till mig själv att kommer det en
Svalan Svalette med JB-motor så ska jag ompröva mitt beslut. Vad
tror ni fanns till salu på Classic Motor Marknad i
Västerås? Just det. Och det blev affär. En lillebror till min
Svalan Scooter om man så vill. Visserligen saknades de snygga
kedjeskydden och ljuddämparen. Skydden kan vara nära en lösning, men då jag är
vidskeplig säger jag inte mer. Kompression fanns det så motorn
verkade inte i allt för dåligt skick. Årsmodell? 1953 eller
1954, verkade vara lite hipp som happ vid den här tiden. 1953 fanns de med
JB-motor och med en annan ram, men 1954 sker det också förändringar. Experter
får gärna höra av sig. Efter rengöring, nya slangar (24x2.00),
lite annat småpyssel, så kunde jag inte hålla mig... I med
soppa, några kraftfulla tramptag och Eskilstunas minsta hostade
igång! Det blev nån kilometer i mörkret runt
kvarteret...

Thomas Sjölund

Delarna som jag lämnade in på zinkfosfatering är
tillbaka.

Frågan är väl om jag ska skriva detta inlägg, kommentarerna
till det förra gör att jag tvekar.
Nå, allt är tillbaka och ser snyggt ut. En
skyddande yta ska väl stoppa ny rost.

Bilden är inte världens bästa, med telefon, men i alla
fall.

Skydd mot kommentarer? Ska kolla vad firman
har…

Har precis på lunchen varit och lämnat in lite smådelar till
Lambrettan för zinkfosfatering. En ytbehandlingsfabrik ligger bara några
kilometer bort från redaktionen.

Original var delarna kadmierade men den metoden för rostskydd
är ju numera förbjuden av miljö- och hälsoskäl.
Om ett par dagar ska jag få
tillbaka delarna. Hoppas jag.

Thomas

Lite nya blandade delar till Lambrettan som nyss kom hem.  "Made in Italy" men levererade från Knutby i Uppland. Har sagt det förut, det är idag lättare att hitta delar än för 22 år sedan då jag började med "dumheterna".

Thomas

Upptäckte en grej på min Lambretta TV 175. I botten på
frontskölden så ligger det två gummimattor som fästs genom skruvar som går
igenom skölden och fyra utriggare som kommer från ramens centralrör.
Jag
hittade nytillverkade mattor i England. När jag prövade att montera dem noterade
jag att högermattan la sig lite över ändbiten på gummilisten som skyddar kanten
på frontskölden. Tänkte att eftermarknadsmattan var dåligt gjord, men när jag
tittade på originalmattan låg också den lite för långt till höger, och täckte
ändbiten. Då såg jag att originalmattan var karvad med kniv i underkant, just
där ändbiten ska vara.
Trodde ett tag att lösningen var att borra nya hål,
men då blir det för mycket omgörning för min smak.
Jag får göra som jag tror
att de gjorde på Innocenti-fabriken en vårdag 1958.

Thomas

Mitt senaste scooterprojekt har tagit fart. Det är en
Lambretta TV 175 från 1958. Renoveringen påbörjades kring 1990 av dåvarande
ägaren. Jag tog över den lackad och delvis ihopsatt 2008. Motorn, 175 cc, var
isärplockad. Fälgarna var omkromade, men saknade lackering innerst. Eftersom
det inte är optimalt att lackera med 20 års mellanrum valde jag att behålla
elfenbenskulören på ram och sköld, men låta lackera sidokåpor, tutkåpa och
styrets överdel i hasselnötsbrunt.

Så såg den inte ut från början, varken i Sverige eller i Italien. Men i
England! Den lilla annonsen är från aprilnumret 1959 av "Motor cycling and
scootering weekly". Där står att Lambretta TV 175 kunde fås i kombinationen
ivory/coffee. För mig är kaffebrunt och hasselnötsbrun samma!

Kompisen Patrik har satt ihop motorn, bland annat ny kolv och ringar. Kick,
bromspedal, lyktsarg med mera är omkromat. Gummidetaljer och vajersats inköpta.
Plus en del annat. Jo, sadeln är omklädd också, också tvåfärgad.

Tur att det är långt till våren…

Thomas Sjölund

Årets tema verkar vara starta gamla "surdegar". Jag har ju en
fömåga att glömma allt och kasta mig över de nya scootrar som "ramlar" in.
Tidigare i år satte jag igång min Vespa GS 150 från 1961. Igår blev det dags för
min Lambretta 150D från 1956. En "naken-Lambretta" lackad av förre ägaren i
"parkarbetargrönt".
Efter ny soppa och tändstiftsöversyn hostade den potenta
6-hästarsmotorn igång. Men, kopplingen satt fast. Efter cirka 15 minuters
hårdkörning och noggrann växling och pumpande av kopplingshandtaget släppte lamellerna. Frid och fröjd!

Thomas Sjölund

Så är det över. Tre fantastiska dagar, om än varmt. Såg en italiensk herre i svart kostym på marknaden, hur är det möjligt? 33 grader i skuggan...
Jag har träffat flera svenskgäng här nere. Några som besökt Imola-marknaden 7-8 gånger.
Jakten på 50 cc-maskiner är stor.
Precis som på svenska marknader är spännvidden stor. Från rent skrot till de som säljer nyproducerade delar och tillbehör.
Själv har jag köpt extralysen, "sockerbit", reservhjulshållare, gummihandtag, motorlucka, verkstadshandbok till Lambretta TV 175 m m.
Nu ska det bli skönt att komma hem!

Thomas Sjölund

Dag två på Imola-marknaden, lika varmt, näe, ännu varmare. Gick följdaktligen kortare. Tittade inte riktigt lika mycket. Mer bilar till salu idag. Och framför allt fler besökare, igår var ju arbetsdag för många.
Tåget runt banan gick i alla fall, även om det var knökfullt varje gång jag funderade på att hoppa på.
Gick förbi platsen där Ayrton Senna förolyckades 1 maj 1994, det hängs fortfarande blommor på stängslet utanför.
En favorit blev en liten Fiat 850 T i husbilsutförande. Mycket läcker med vitt tak mot den blå karossen.
En femtiotals-Cadillac väckte frågan hos italienarna som stannade till: "hur sjutton parkerar man en så'n här?".
En rå 30-tals Fiat 508 stationsvagn drog också blickarna till sig, men av nostalgiska skäl.
Om det blir mer i morgon? Får se...

Thomas Sjölund

Helt galet! Och skavsår och solsting...

Det kan ju tyckas konstigt att jag först nu kommit iväg på italiensk veteranmarknad. Men jag har tyckt att det finns tillräckligt att kolla på i Sverige.
Idag blev det debut på marknaden på Imola-banan i staden med samma namn. Banan kämpar för fullt med att få tillbaka sin F1-status.
Officiellt insläpp var satt till 13.00 på fredagen, kl 11.15 var jag inne med massor av andra. Givetvis massor av Lambrettor och Vespor. Ni kanske inte tror mig, men efter en timme gav jag upp att fotografera alla som kom i min väg. Så många är det, mycket 50 cc från 1970- och 1980-talet men även riktigt gamla scootrar. En snyggt sliten, "conservata" som italienarna säger, Lambretta B från 1949 lockade.
Men självklar mängder av Moto Guzzi, Aermacchi, Benelli, Ducati, Parilla, Laverda, Motom, Moto Morini med mera, från 50 cc upp till över tusen kubik.
Redan 10.00 på morgonen var det 29 grader i skuggan. Resten av dagen gassade solen över den fem kilometer långa racerbanan. På var sida runt hela banan säljare, fötterna tog slut...ansiktet har vackert röd färg...
Bra utbud, priserna högre än i Sverige. Prutning är inte lika vanligt som på våra marknader men  funkar ibland.
Och nu vet jag vad skavsårsplåster heter på italienska!

Thomas Sjölund