Eskil Roland Lindström startade, tillsammans med Sven Tilly, redan 1926 en motormekanisk verkstad i Mölndal. Han var grundligt motorintresserad och tävlade mycket under tjugotalet bland annat på en AJS fabriksracer i backtävlingar. Lennart Magnusson arbetade vid Lindströms verkstad under femtio- och sextiotalen:
– Jag var ingenjör och då fordrades det ju praktikplats och det fick jag hos Lindström och sedan blev jag kvar där och blev verkmästare. Det var en stor verkstad, en allbilverkstad, med bland annat många stora företagskunder så det var allt ifrån direktionsbilar till lastbilar, säger Lennart.
Men då hade Lindström redan smidit, genomfört och skrotat planerna på sin bil. Det var under trettiotalet som planerna tog form. Eskil Roland Lindström såg efterfrågan på en liten sportig bil och planerade tillverkningen. Mycket av chassidetaljerna hämtades från BMW Dixie, det vill säga den tyska licenstillverkade Austin Seven. Motorn var en stationär DKW-maskin som Lindström konverterade, elsystemet var franskt och fälgarna var av fabrikat Michelin. Även om projektet var nedlagt när Lennart Magnusson arbetade hos Lindström var han medveten om det och fick höra en del från konstruktören själv.
– Det var nog mot slutet av trettiotalet, 1939-1940 som han var klar att bygga bilar men då kom ju kriget. Så istället monterade man gengasaggregat och dylikt. Och när freden kom togs projektet upp men det fanns ingen marknad för en sån liten sportbil då. De som hade pengar köpte en Mercedes eller nån annan riktig bil och de som inte hade några pengar de fick cykla.
– Det fanns en sportvariant också, då satt det en luftkyld Douglasmotor i den, och den var väl på en 30 hästar.
Enligt Lennart så ska nio bilar ha byggts. Namnet, ERL, kom förstås från konstruktörens initialer. Den sista i serien behöll konstruktören själv, eller om det helt enkelt var så att den blev osåld.
– Det var en fyrtionia, den sista han gjorde. Jag minns när han körde den i Göteborg, säger Lennart.
Bilprojektet blev aldrig lönsamt och Lindström fortsatte driva sin verkstad under hela femtiotalet och fram till 1966 då han lade ner. Lennart Magnusson jobbade, med vissa uppehåll, fram till 1966 men höll kontakten även efteråt och gick på Eskil Roland Lindströms begravning några år in på sjuttiotalet. Mekanikern och bilkonstruktören blev 69 år gammal.
– Han var lugn och trevlig, bra som arbetsgivare, säger Lennart.
Lennart fick ta över ERL:n från änkan Irene Lindström. I köpet ingick en bil till, den med den kraftigare Douglasmotorn, men den var dock mycket dålig och sönderrostad. Så med stor sannolikhet är den här roadstern den enda kvarvarande i den lilla serie som byggdes. Efter renoveringen, där Lennart lackade om bilen, ordnade nytt krom, samt elsystem och bytte klädseln som var råttäten, körde han den i flera veteranbilsrallyn med goda placeringar och mycket uppmärksamhet. Senare, i mitten av nittiotalet, fick Björn Brännstam överta ERL:n.
– Vi hade känt varandra länge och Lennart kände till mitt intresse så en dag fick jag ta över bilen. Den var i bra skick men jag har gjort vid det maskinella. Motor och växellåda är genomgångna, säger Björn.
Vevaxeln var skadad och hade ”sår” efter rullarna i lagren men Björn fick tag på en axel som var i bra skick. En firma tog fram nya rullar efter Björns specifikationer och packningar fick han fatt i via DKW-klubben. Packboxar gick att använda standardmodeller som dock fick modifieras.
– Det är inte som när man håller på med Honda, då tittar man i reservdelskatalogen och mailar till Holland eller England och så kommer grejorna, säger Björn som också sysslar med motorcyklar, och Mercedes.
ERL:n är liten, riktigt liten. Längden, cirka 2,95 meter, är väl tilltagen i jämförelse med bredden på 1,18. Man sitter nära varandra och det finns inte mycket plats över för armarna. Bilen är så låg att man nästintill skulle kunna känna efter hur fort det går genom att sätta handen i backen. När man sitter så lågt känns farten mycket högre än vad hastighetsmätaren visar, det kan jag intyga efter en provtur i passagerarsätet längs vindlande vägar.
– Kring femtio det är marschfarten, sen blir han vinglig och bromsarna är inte byggda för det heller, de är ju mekaniska. Man har ju svårt att få stopp på den redan i femtio. Den normala toppfarten är 70 men en gång, det kanske man inte ska säga egentligen, så körde jag över 90. Det var sånt perfekt väder, jag kände att den ville och den bara ökade, säger Björn.
ERL:n vill också helst gå, eller vara avstängd eftersom kylsystemet inte har någon vattenpump utan litar på termosifonprincipen, det vill säga att varmt vatten stiger och skapar cirkulation. Björn håller konstant ett öga på vattentemperaturmätaren, som sitter framför passageraren.
Björn kör bilen sparsamt men ändå några turer per säsong i rallyn och till klubbträffar. Det brukar bli en 15-30 mil varje år.
– Det som är extra roligt är att att den fungerar så bra. Den startar ju jämt. Man skulle kunna tänka sig med ett sånt här bygge att det ska krångla men det är aldrig nåt problem, säger Björn.
– Och det är alltid reaktioner, alltid glada miner och allt ifrån att folk vill köpa den till de som inte har en aning om vad det är. Och i bilsammanhang är det alltid mycket tekniska frågor.
Inte förvånande, när det dyker upp en sådan udda och välbyggd skapelse. Trots att så få som nio bilar byggdes är det helt klart inte en maskin tillverkad av vem som helst. Lennart Magnusson bekräftar Eskil Roland Lindströms skicklighet:
– Han hade aldrig någon teknisk examen utan var den gamla sortens motorman. Du vet, han var ju ett mekaniskt geni!
Teknisk specifikation ERL roadster 1949
Motor: Tvåcylindrig DKW tvåtaktsmotor, 600 cc. Effekt: 14,5 hk.
Kraftöverföring: Treväxlad från Morris. Bakhjulsdrift.
Chassi: Från BMW Dixie.
Mått & vikt: Längd: 2 950 mm, bredd: 1 180 mm. Tjänstevikt: 520 kg. Maxlast: 90 kg. Däck: 3.50-19.
Korta fakta ERL
Motorn är en 600 cc DKW som från början var stationär men som har konverterats med konventionell startmotor, generator och magnet. Växellådan är en treväxlad Morris. För att få lådan på rätt plats i bilen och undvika länkage finns en axel mellan motor och låda och sedan ytterligare en axel som för kraften till bakaxeln.
Den rosenpolerade instrumentbrädan liksom karossen är handbyggd av konstruktören Eskil Roland Lindström.
Vattentemperaturmätaren måste kollas konstant, bilen har ingen kylvattenpump så motorn går lätt varm.
Ratten går att höja och sänka med en finurlig mekanism. Främsta skälet är för att ratten ska få plats under sittbrunnskapellet när bilen står parkerad.
ERL – Eskil Roland Lindström. Detaljerna är mycket välgjorda och vittnar om Lindströms skicklighet och kunnande som motorman.
Bakom ryggstödet finns ett litet stuvfack.
Motorrummets ventilationsgälar har inpressningar för att hjulen ska gå fria från karossen vid maximala hjulutslag.
Hastighetsmätaren är av engelska märket Cooper Stewart. Normal marschfart är cirka 50 km/tim.
Lennart Magnusson (tv) kände konstruktören och fick överta bilen från hans änka. Numera äger Björn Brännstam ERL:n.
Fälgarna har en fastsättning som gör det möjligt att byta hjul utan att ta bort muttrarna. Man bara släpper muttrarna en bit och vrider fälgen sidledes och drar fälgen förbi muttrarna.
Djupt nedsjunken i den lilla sittbrunnen sitter konstruktören Eskil Roland Lindström själv. Bilen registrerades på honom den 5/8 1949.
Bilen med nummer O17196 följde med som reservdelsbil till Lennart Magnusson men var mycket dålig, endast vissa mekaniska komponenter gick att rädda. Barnen som sitter i bilen är konstruktörens söner Bengt (vid ratten) och Jan. Den bilen är racervarianten med 30-hästarsmotorn.
I den Norrbottensregistrerade bilen (AC28342) sitter byggaren Lindström som passagerare.
Artikeln publicerades i Classic Motor nr 9 2007. För att kontrollera om tidningen finns till försäljning klicka HÄR.
Av: Björn Meyer