När ekonomin vände uppåt på den krigshärjade europeiska kontinenten i skarven mellan fyrtio- och femtiotal, vaknade ett enormt sug efter fordon: bilar, motorcyklar – och omöjliga maskiner som varken var fågel eller fisk egentligen.
Carl Borgward närmade sig vid slutet av fyrtiotalet 60-årsåldern och var en van tekniker och företagsman ända sedan tjugotalet. Under kriget byggde hans fabrik i Bremen fordon till den tyska krigsmakten – vilket resulterade i en plats i finkan för herr Borgward.
Det sägs att han studerade amerikanska tidningar under sin tid i fängelset, där han läste om de kommande trenderna inom bilindustrin. När han släpptes 1948 skred han raskt till verket igen – det dröjde inte länge innan bilar började rulla ut genom fabriksporten igen.
Billiga småttingar som Lloyd och Goliath skulle ge bröd men Carl Borgward hade större idéer: Borgward Hansa 1500 kom redan 1949 och hade en modern pontonkaross – när konkurrenterna i mångt och mycket fortfarande såg ut som förkrigsbilar. Snart kunde de flärdfulla dessutom köpa 1500-modellen som cabriolet och några år senare växte modellnamnet och motorstorleken till 1800.
Kanske borde Carl Borgward ha stannat vid de moderna men ändå storleksmässigt modesta fyrcylindriga vagnarna. Inte för att de större bilarna han började bygga var dåliga – på intet sätt! Tvärtom. Men kanske för att de drog kraftigt med resurser.
Då, 1952, när hans Hansa 2400 presenterades visste han inget om vad som skulle hända blott nio år senare: 1961 gick företaget i konkurs med buller och bång. Ökad konkurrens, brett modellprogram och höga tillverkningskostnader knäckte Borgward. En lite kallare herr direktör kanske hade kunnat lotsat sitt företag längre fram i nittonhundratalet, men så blev det inte.
För alla oss bilintresserade är det bara att tacka och ta emot av de fantastiska bilar han hann med att bygga – även om de kanske bidrog till den penningmässiga krisen. Borgward Hansa 2400 är en imponerande bil som tyvärr alldeles för få har fått uppleva. Både då och nu.
Bilen byggdes bara i 1 388 exemplar (inklusive Pullmanversionen med konventionell baklucka) – och sägs ha varit en förlustaffär för Borgward. Och svårsålda därtill. När man idag studerar en 2400, om än sliten som Stefan Helgessons, så förundras man över varför samtiden var så pass kallsinnad till den.
Den hade förstås inte Mercedes eller BMW:s namn och okej, formen är annorlunda men detaljarbetet är utöver det vanliga. Kvalitetskänslan i knappar, rattar och beslag är fortfarande mycket övertygande. Även små detaljer, som på ”vanliga” bilar görs enklast möjligt har i 2400:an behandlats med omsorg.
Men även om bilen håller hög kvalitet är den inte oändligt motståndskraftig mot tidens nötning. Och med ett litet antal bilar att börja med, av ett märke som konkursade tidigt, är det inte konstigt att få finns kvar idag. I Classic Motor nr 9/2001 skrev vi om en tyskägd bil, fullt körklar och i trafik – och snart finns det en till: en svensksåld bil som inom kort rullar i Mariestadstrakten.
Skicket är kittlande: tiden har nött men de senaste cirka fyrtio åren har den stått still – i vila och väntan. Stefan Helgesson planerar att friska upp det mekaniska så pass att bilen blir körbar men det yttre ska få vara som det är.
Men var har den stått i alla år?
– Det är en man som har haft bilverkstad som har haft den sedan sextiotalet. Jag har känt honom ganska länge. När jag första gången besökte honom hade han lagt ned bilverkstan men han hade alla grejor kvar, säger Stefan.
Stefan är egentligen mest intresserad av Volkswagen och av motorcyklar och reflekterade först inte över Borgwarden, mer än att den var mer ovanlig än de andra bilarna som fanns i verkstadsägare Bengt Hassels samlingar.
– Jag köpte en Indian av honom och då såg jag Borgwarden men då hade jag ingen koll på hur många som fanns.
Och det är först på senare år som intresset vaknat på riktigt. När Stefan besökte Bengt förra året stod det massa bildelar på gården, då hade han sålt några bilar – men Borgwarden fanns kvar.
– Han visste att jag var intresserad och jag la ett bud men det tyckte han var för lågt så jag fick lägga ett nytt som han accepterade. Det blev en del pengar, säger Stefan.
Stefan har efter köpet varit i kontakt med Svenska Borgwardklubben och fick då verkligen veta vilken sällsynt bil han har blivit ägare till. Han har även träffat en tysk Borgwardentusiast och fått värdefulla tips och råd från honom.
– Jag fick provköra hans bil och den gick inte alls lika stadigt som min, säger Stefan som tror att hans 2400 har gått lite drygt 12 000 mil, det är troligt att mätaren gått ett varv runt men förmodligen inte två.
Bilen såldes ny av Bröderna Grönlunds i Skara den 18 maj 1954. Grönlunds var återförsäljare för Borgward, Studebaker och Peugeot. Förste ägaren var en fabrikör Anders Werner Grönlund. Vänta nu, Grönlunds säljer en bil till fabrikör Grönlund. Finns det en koppling? Visst är det så. Classic Motor får tips om att bilhandlarens son, Malte Grönlund vet mer:
– Pappa hade två bröder och han var lillebror så han fick förestå bilhandeln när de andra ägnade sig åt plåtslageriverksamheten, berättar Malte.
Det var nämligen plåtslageriet som var huvudsysslan men bröderna såg möjligheter till goda affärer när efterfrågan på bilar ökade. Malte vill minnas att bilfirman drogs igång i slutet av fyrtiotalet. Bröderna Grönlunds sköttes alltså av Maltes pappa Sven medan Anders och Åke höll sig till plåten. Fast broder Sven kom efter och hade en lång karriär som konstruktör inom plåtbranschen. Bilhandeln avvecklade bröderna nämligen i mitten av femtiotalet:
– Jag skulle tippa att han slutade hösten femtiofem, säger Malte, som dessutom minns farbror Anders Borgward.
– Jag förstår inte att han gjorde sig av med den bilen, den var ju fantastiskt fin. Och jag minns att min pappa blev lite sur när han sålde den, säger Malte
För den 6 juni 1957 bytte R9658 ägare till en lantbrukare i trakten: Bertil Ljungberg. Han höll också fast vid den påkostade tyska bilen i tre år innan han, den 27 maj 1960, sålde den vidare till verkstadsarbetaren Karl-Erik Andersson. Och han i sin tur bytte in den hos bilverkstadsägaren, där den blev stående. Nu är det Stefans tur att ta vid.
– Jag vill göra iordning motorn och sen ta den till Borgwardträff i Tyskland, det vore kul. Även om den är så gammal så ska den vara väldigt fin att köra.
Skickar du en liten reseberättelse, Stefan?
Av: Text: Björn Meyer Foto: Thomas Sjölund
