Publicerad 2020-07-16 22:29

Spontanträffarna i Nifsta i närheten av Arlanda lockar rejält – trots corona. Torsdagen den 16 juli var inget undantag. Oräkneliga fordon slöt upp i det vackra vädret, allt från mullrande amerikanska V8:or och brittiska och tyska V12:or till en- och tvåcylindriga svenskar. Möjligen fanns där också någon trecylindrig, men den missade jag.

Familjen Jusufovic med pappa Goran och sönerna Alexander och Adrian hade tagit sig från Märsta i sin nyrenoverade Fiat 600 från 1964. Bilen har varit i familjens ägo de 17 senaste åren. I familjen finns också en vit och en grön och vad blir det? Jo, italienska flaggan.

Bilen kördes till Sverige av en italienska, men kom aldrig tillbaka till ursprungslandet. Det tackar vi för. Bilen är renoverad av Goran och hans pappa Suleiman Jusufovic.

Återväxten i fordonshobbyn är säkrad. Alexander och Adrian gillar Lamborghini och motorcyklar.

Bagagehylla i trä får godkänt.

Ett riktigt hopplock är vad Bertil Björkman kom åkande i. Det är en A-Ford av årsmodell 1930 som hämtades hem från jämtska Trångsviken för drygt 40 år sedan. Det var Bertils fru Mona som hade en farbror som använde den som traktor där, men som inte längre behövde den. Sedan den hittade till Uppland har Bertil tagit så väl hand om den att den i dagarna ska medverka vid en inspelning av en tv-serie i Stockholm.

Bertil och Mona Björkman har tagit väl hand om Monas farbrors epatraktor.

I "good running order" säger Börje Jernheim att hans Triumph Herald från 1965 är. Det är en fin originalbil med cirka 7 600 mil på mätaren. Det enda avsteget från original en är Luisiratt, men den skämmer inte bilen på minsta sätt.

Börje berättar att han köpte bilen 2019 efter att ha sett den på Nifsta sommaren 2018, men då utan tak. Han förklarar att samtliga Triumph då byggde på samma kaross på vilken det sedan gick att skruva på moduler för sedan, kupé och kombi. Intressant lösning. Triumph delar för övrigt en sak med Jaguar E-type, nämligen en motorhuv där även framskärmarna följer med när huven öppnas. Genialt.

Lite japanskt hittade jag också, även om jag upplever att bilar från just Japan är sällsynta (möjligen med undantag av Mazda MX-5) på fordonsträffar. Jonas och Vilhelm Kjellstrand hade åkt från Sollentuna (med pappa Jonas bakom ratten får man anta). Bilen de åkte i är i alla fall en Datsun 240Z från 1970 och är sällsynt på det sättet att det är en förseriebil som Jonas hittat i USA. Jonas är tredje ägaren och mätaren står på blott 6 400 mil.

Den är något extrautrustad för att bilen inte fullständigt ska kränga sönder. Plåten i förseriebilarna är nämligen bara 0,62 millimeter, medan de bilar som senare sattes i produktion hade 0,8-millimetersplåt.

Vem vet, kanske tar Vilhelm över pappa Jonas bil?

Datsun 240Z är ingen vanlig syn på vägarna. Särskilt inte den här årsmodellen.

För tydlighets skull: 240Z.

Extrautrustad för ökad styvhet.

Jens Anderssons Borgward Isabella från 1961 är lite speciell på flera sätt. Det är i princip den sista årsmodellen, den har inte rostat bort och Jens har haft den sedan 1963 – nästan. Då köpte Jens bilen med 3 000 mil på mätaren. Han använde den sedan som bruksbil och pendlade mellan Uppsala och Stockholm tills mätaren visade 28 000 mil. Då ställde han upp den och gjorde en mindre lyckad renovering och bytte sedan bort bilen med återköpsrätt. Några år senare fick han tillbaka bilen, fast i ett bättre skick.

Den korallröda skönheten är nylackerad, men inredningen är original. De små lapparna som visar vem som tillverkat säten och när sitter kvar i stoppningen. Vi hoppas få återkomma till den här vagnen.

Jens Borgward Isabella är i ett korallrött kanonskick.

Nog för att denna Isabella är söt, men att flugor dras till den?

Skrev jag kanonskick? Det gäller även den orörda interiören.

Tänk så enkelt det var förr.

Som Robert Öhman har letat. Efter 40 år hittade han en. En Mercedes-Benz 170 DS från 1952, en sådan hans far hade i Bohuslän men som han aldrig var intresserad av i ungdomen. Till Sverige kom bara 186 exemplar av 170 DS-modellen. Hur många som finns kvar idag är högst oklart, men inte är det många. Enligt Robert var bilarna då vanliga som körskole- och taxibilar. Igenkänningsfaktorn från dem som växte upp på 50- och 60-talen är hög.

Gangsterkeps? Nej, nej. En helt vanlig Mercedeskeps.

Ingen vanlig dieselmerca. En 170 DS från 1952.

Vet du vad det här är? Kommentera nedan eller skicka ditt förslag till mig.

Egentligen är det Åses A-Ford Pickup från 1931, men Christer fick låna den ikväll medan Åse är hemma och slaktar mördarsniglar. Karosseriet är lokalproducerat.

Under vintern ska bilen få lite kärlek. Bilen heter för övrigt Ramona efter en film med samma namn. Filmen spelades in i Estland och där befann sig också den här bilen för att medverka i en av rollerna. Och som av en händelse var det förut nämnde Bertil Björkman som rattade bilen då.

Christer Lindholm fick låna hustru Åses bil för eftermiddagen.

Sist men inte minst (på något sätt): Classic Motors teknikredaktör Jim Lundberg dök upp med sin Maraton, alltså en dekaltrimmad NV-JB (också lokalproducerad på Nymans Verkstäder i Uppsala) med en JB-motor på 128 cc. Årsmodellen är 1950 (på hojen alltså).

Teknikredaktör Jim Lundberg på sin Maraton (NV-JB) från 1950.

Farväl för den här gången!

Även en Mercedes-Benz måste bege sig hemåt.