Nu tror jag att problemet är löst på min 1264 Skoterett. Målet är ju att få ner förgasarens temperatur och de ånglås som blir följden. När jag har kört så har jag hållit handen vid luftintagen i sidokåporna och konstaterat att där råder det total stilltje, trots hisnande farter i 30 km/t. Fartvinden styrs effektivt ut av frontskölden och passerar flera decimeter utanför luftintagen.
Men hur ska man få in den svala luft man passerar? En osynlig lösning blev att tillverka ett litet luftintag på mopedens undersida. Detta gjordes i plåt och punktsvetsades fast på fästet till centralstödet. Bakom fästet sitter det två ”ledplåtar” som ska styra upp luftflödet till framkanten av motorrummet. Jag vill ju inte att min Skoterett ska se ut som någonting ur ”Flåklypa Grand prix” (inte just nu iallafall).
Men varmluften ska ju ut också. Om man håller handen utanför den högra sidokåpan så känner man värmen från den luft som precis passerat cylinder och topplock – men det är dåligt ”flås”. Man känner inget vinddrag utan bara värme. Därför limmades en stos av tunn aluminiumplåt fast på cylinderkåpan med silikon. Tanken med detta är att varmluften ska riktas direkt mot kåpans galler. För att ytterligare styra varmluftsluftflödet så monterades även en liknande stos på insidan av kåpan.
Nu hade varmluften dels ett ”munstycke” som riktade den, dels en ”tratt” som fångar upp den. Grejen med en Skoterett är att motorn sitter skruvad i baksvingen och guppar alltså uppåt och nedåt i takt med bakhjulet. Man kan alltså inte sätta dit en kanal som är förankrad i både cylinderkåpa och sidokåpa – då kommer den att knäckas i första guppet.
Men ”alla mån gör åt” som morfar brukade säga. En kylare från en dator limmades på motorns luftintag och genom kylaren rinner nu bensinen som då kyls av den inkommande luften som fläkten suger in. Slangarna isolerades mot värmen så inte bensinen ska värmas upp – särskilt när den kommer ut från kylaren på sin väg till förgasaren.
Avslutningsvis så monterades ett antal tjocka packningar mellan förgasaren och cylindern. Nu var det väl tusan om mopeden ska fungera mer än två mil sommartid!
Lagom löddrig bar det iväg på en första provtur. Jag kom två kilometer – sen dog motorn… En titt innanför vänster sidokåpa visade att bensinfiltret var tomt. Hm… Ska man behöva lufta bränsleledningen nu när den först går ner under förgasarens nivå innan den vänder upp igen? Sagt och gjort – filtret lossades vid vägkanten och bensinen steg direkt och fyllde filtret. Ihop med slangarna och iväg igen.
Några kilometer senare händer samma sak – motorn tvärdör. Återigen ett tomt filter. Mutter, mutter. Kopplade förbi kylaren vid vägkanten samtidigt som jag blev utskälld av två större hundar bakom ett staket.
Nu fungerade allt! Motorn spann som en katt, mil efter mil. Men varför blev det luft i den slang som gick ut från kylaren? Kan det vara en spricka i filtret? Väl hemma så sprejades filtret med diskmedel och provtrycktes med tryckluft. Inte en enda bubbla syntes…
Min teori är att bensinen ändå kokar på sin väg från kylaren så att den slangen fylls med gas/ånga och när det sker på ”stigarledningen” så hamnar bensinen i botten (ner i kylaren). Att fallhöjden från tanken bara är några centimeter på en Skoterett kan också vara en bidragande orsak. Den ligger bara några få centimeter högre än förgasaren.
Nåja, nu fungerar den och förgasaren är kännbart svalare. Kylaren får hamna på hyllan märkt ”Offerings to the god of cooling” för att parafrasera Burt Munro i filmen ”Citronträd och motorolja”.
