Det blir lite förvirrat när jag ska köra hem till Olle. Vid en villa står det några gamla Fiat – här måste det vara. Men det är ju på vänster sida av vägen, Olle sa ju att han bodde på höger sida efter rondellen. Ett kvickt samtal till Olle:
– Nej, fortsätt 200 meter, där bor jag. Grannen gillar också Fiat, skrattar Olle.
När jag svänger ner på gården fattar jag att kommit rätt. Utspridda står några Lancia, Fiat och Simca. På uthusen sitter skyltar med den berömda Abarth-skorpionen.
Fikabordet står laddat utanför ett uthus och ytterligare en Abarth-skylt utgör blickfång.
– Fast den där har jag tillverkat själv, äkta Abarth-grejor kostar ju en del, berättar Olle och häller upp kaffet.
Fiat-intresset är av gammalt datum. Olle som är född 1962 fick följa med sin äldre bror till Skarpnäck och tävlingarna där i skarven 1960- och 1970-tal.
– Som liten grabb var det ju oerhört imponerande att se racingen. Redan då fattade jag tycke för de små och ettriga Abarth-bilarna. De såg ju överkörda ut redan på startlinjen, men lyckades ändå ibland slå betydligt större och starkare bilar, berättar Olle.
Lite om Abarths historia är på sin plats. Italien-österrikaren Karl (Carlo) Abarth startade 1949 firman Abarth & C Spa i Turin. Grunden var att trimma och tillverka ljuddämpare till i första hand Fiats modeller. Första stegen mot egen tillverkning (på andras modeller) togs 1955 med Boano-ritad kaross med delar från Fiat 1100. Storhetstiden inleddes med modellerna baserad på Fiats 500- och 600-modeller, uppdaterade med kraftigare vevaxel, förstärkt koppling och sänkt fjädring. Men även egna modeller med karosser från Allemano och Zagato byggdes i liten omfattning.
I början av 1960-talet inledde Abarth samarbete med franska Simca som varade till 1966 då samarbetet med Fiat ökade.
Abarth härjade även på racerbanorna under 1960-talet vägledda av den giftiga skorpionen i firmans logotyp. 1971 såldes företaget till Fiat och fram till idag handlade det i ökande grad mest om dekaltrimning. Idag har dock Fiat gjort Abarth till en egen division och lanserat Abarth-versioner av både Grande Punto och nya 500:an.
Men när Olle Rundqvist tog körkort 1980 var det inte Abarth som gällde.
– Min första bil var en Fiat 128 Berlina som jag fick ta över efter brorsan. Ja, egentligen hade jag innan haft en 600 som jag körde på isbana före körkortet. Klart att det var en udda bil bland kompisarna, men jag fastnade för märket, berättar Olle.
Fiat hade en stark ställning i Flen-trakten på den tiden. Den lokale Fiat-handlaren var framåt och sponsrade bland annat det fotbollslagets spelare med Fiat 127.
– Han bor dessutom granne med mig, det var han du passerade på vägen hit, genom åren har han hjälpt mig med skruvandet på bilarna. På så vis har jag hållit mig rullande billigt!
Det Olle som brukskörare gillat är Fiat-delarnas utbytbarhet:
– När jag hade en Fiat 128 3P-coupé satte jag i en femväxlad 1 500-motor från en Fiat Ritmo. Det gick hur bra som helst, antingen passar de rakt av eller med mycket små modifikationer, förklarar Olle.
Så det fanns en grund att stå på när Olle kom i kontakt med Kaj Wallin i Örebro, som driver Mowazet och Scuderia Forza Arbarth. Bland annat har Kaj låtit bygga en Abarth 1000 Corsa åt gamle racingföraren Arne Allard. Och byggt teambilar för dennes deltagande i historisk racing. Och i detta arbete har Olle varit inblandad.
– Motorn till Corsan har professionella motortrimmare tagit hand om. Jag har lackat här hemma i garaget, klistrat dekaler och monterat raceinredning med mera. Teambilarna, två Fiatbussar i form av en 238 och en Iveco, har jag också donat iordning åt Kaj. Liksom ett Fiat 127-skåp, Fiorino kallat. Samtliga med Abarths färger och dekaler. Inte exakta kopior utan mer en tolkning av hur det såg ut, berättar Olle.
Arbetet med Corsan inspirerade honom. En äkta Abarth ligger utanför Olles ekonomiska ramar.
– Det blev till att bygga en själv på en vanlig Fiat 600. Tyvärr rasade motorn ifjol men nu har jag plockat i motorn från den skruttiga Lancia A112 Abarth jag har på gården. Den ger 70 hk i original. Den äkta som Arne Allard har har väl kring 80. Mot slutet av Corsornas tillverkning landade de kring 100 hästar. Utseendemässigt är min dock rätt med breddade skärmar och frontboxen som exempel, säger Olle.
Inne i garaget under huset står Olles Corsa och för dagen en Thunderbird som han gör småfix på åt en kompis. Jänkaren ser ut som en udda fågel bland alla Fiat-prylar. Minnestavlan över Fiats 50 år i Sverige gavs ut 1981 och ”pryds” av en Fiat Ritmo. Den kommer från Serraco, Fiat-återförsäljaren i Eskilstuna. Väggarna pryds av pressfoton på olika Fiat-modeller från 1970- och 1980-tal.
– Jo, men jag gillar 80-talarna också. Kanske för att det var då jag skaffade körkortet. Ner på 1960-talet är jag också med, men de äldre bryr jag mig inte så mycket i.
Blickarna far längs garageväggarna och uppe på en hylla tronar fyra fina Campagnolo-fälgar. Under diverse reservdelar. Man förstår att Olle gärna tillbringar tid här nere. Men har ett deltidsjobb åt en bilverkstad i närbelägna Stjärnhov.
– Där jobbar jag med moderna bilar, Citroën och Mazda. Man måste ju försörja sig också, skrattar Olle när vi går ut i solljuset.
Lite på sidan om, mellan uthusen, står en nedsjunken Fiat 850 coupé. Men det är bara en reservdelsbil.
En Fiat X 1/9 har han haft, den som står på gården nu tillhör hans syster Elisabeth.
– Den skaffade hon alldeles själv, även om jag tror att mitt intresse smittat av sig&
Längst bort i trädgården huserar en kapad Fiat 127 och en Saab kortnosfront. Volvo och Saab då, har de aldrig lockat?
– Jag hade en Amazon när jag gjorde lumpen, i tre veckor. Sedan hamnade den i ett krondike. En VW 1200 med Porsche 356-motor har jag dock haft. Men, jag kommer alltid tillbaka till Fiat, säger Olle och ser uppriktigt glad ut.
Se även Classic Motor nr 9-2008
Av: Text & foto: Thomas Sjölund
