Under de senaste åren har kombi-bilarna tagit över en allt större del av nybilsförsäljningen medan sedanmodellernas andel ständigt krymper. Annat var det på 1950-talet – då dominerade sedanmodellerna och endast en mycket liten andel av de nya bilarna var av kombimodell. Ordet kombi är förresten en förkortning av kombinationsvagn vilket är en bra beskrivning av modellen – en kombination av en sedanmodell och en skåpbil.
Tvillingarna Ulf och Bengt Winroth har var sin udda engelsman av kombimodell i sin ägo. Ulf, som bor i Bromma, har en Austin A35 Countryman 1957 medan Bengt, som bor på Lidingö, har en Ford Escort 1958. Låt er nu inte luras av namnet för det rör sig egentligen om en Anglia-kombi.
– Säger man att man har en Ford Escort och kommer i den här tror folk att man skojar. Escort fanns väl inte då brukar de säga, förklarar Bengt.
Trots att bilarna är jämngamla ser det ut att skilja ganska många år mellan dem. Ulfs Austin ser betydligt äldre ut med sin bulliga kaross än Bengts lite mer kantiga Ford.
Skenet bedrar dock, för öppnar man huven är det precis tvärt om. I Ulfs Austin ligger en toppventilsfyra med tillhörande fyrväxlad låda och modernare drivlina än så kunde man inte få på en småbil i mitten av 1950-talet. Under Fordens motorhuv döljer däremot en sidventilare med treväxlad låda och den drivlinan har anor från 1930-talet.
Bröderna har alltid varit intresserade av bilar och genom åren har det blivit ganska många som passerat genom deras händer. Det började med en Ford Anglia som de ägde tillsammans, Bengt har hållit fast vid Anglia medan Ulf har gått över till Austin.
– Vi brukar säga att de bilaffärer som man ångrar mest är de som man aldrig gjorde. Därför kan vi med gott samvete säga att vi knappast har gjort någon bilaffär som vi kan ångra, förklarar Ulf och Bengt med ett skratt.
– Historien om min Countryman började med att jag hade en vanlig A35. Jag gillade modellen men ville ha en som var mer udda.
– I början av 1980-talet hittade jag en skåpbil på Eda-skroten. Där stod en blå 1962:a som jag släpade hem.
Väl hemma i garaget visade det sig att bilen var riktigt dålig och när Ulf jagade delar kom han i kontakt med en man i Luleå.
– Han hade en Countryman som han var villig att sälja. Bilen stod i Eskilstuna och jag åkte och kollade på den.
Den var i dåligt skick och Ulf ville inte betala vad säljaren begärde.
– Han sålde den istället till en av sina kompisar.
Kompisen hade inte sett bilen utan köpte den efter ett telefonsamtal.
– Tyvärr hade han inte fått den riktigt beskriven för sig. Det förstod jag när han ringde och frågade mig om det satt något batteri i bilen. Ulf förklarade att bilen var långt risigare än vad ett batteri eller startkablar kunde avhjälpa och kompisen mulnade. Det slutade med att Ulf övertog bilen efter lite bytesaffärer och bilen kördes hem på släpkärra.
– I grund och botten är det en A35 så att hitta mekaniska delar till den var lätt, liksom de delar som är gemensamma på de båda modellerna. Däremot var det riktigt svårt att hitta de specifika Contryman-delarna som jag behövde.
– Jag fick mycket hjälp av kompisar och speciellt kan nämnas Gunnar Eriksson i Mölndal. Han har hjälpt mig att hitta många svåra delar.Bilen blev klar 2005 och samma sommar deltog Ulf i ett rally i Rättvik där han kom i samspråk med en man.
– Han sa att det troligen var samma bil som hans far en gång ägt och först trodde jag honom inte. Men den här mannen visste vad han pratade om och det var mycket riktigt hans pappas gamla bil. Han berättade att den stod bakom ett båthus i många år innan den såldes vidare till Luleå.
Sedan dess har bilen rullat på en del träffar, men så mycket mer körande har det inte blivit.
Precis som Ulf började Bengts kombiägande med en sedanmodell och sedan köpte han en Thames, den täckta skåpmodellen av Anglian.
– Tyvärr var den så rutten att jag inte gjorde i ordning den. I dag hade jag kanske lagt ner det jobbet, men det här var i början av 1980-talet så den fick vara.
Bengt såg en annons på en Escort som var till salu i Västerås och han åkte och tittade på den. Till skillnad från Ulfs Countryman var Escorten i gott skick. Den ägdes av en äldre dam och det var bara att vrida om nyckeln och köra. Trots det blev det ingen affär förrän Bengts flickvän övertalade honom.
– Hon tyckte den var gullig, så jag köpte den. Det var 1983 och under flera års tid användes den som extra bruksbil. Att den var i bra skick besparade Bengt massa arbete, för likt brorsans Austin är det lätt att få tag i slitdelar men det är minst lika svårt att få tag i specifika Escort-delar, som det är att få tag i Countryman-delar.
Bengt kör inte så mycket med bilen numera men när han gör det så föredrar han småvägar.
– Då är den riktigt rolig och uppför sig som en typisk engelsk bil. Så länge man inte har last på taket så är den också stabil på vägen, tack vare MacPhersonupp-hängningen där fram.
Motorn är orenoverad och det enda som Bengt gjort är att underhålla den samt att slipa ventilerna på den. Någon renovering blir det inte tal om utan han nöjer sig med att ha den i ett väl fungerande bruksskick med lagom puts.
– Jag är lite avundsjuk på att Ulfs Countryman är i så fint skick, både i detalj och helhet. Han är bättre på det än jag, men jag är bättre än han på att få grejerna att fungera, så vi kompletterar varandra bra.
Läs hela artikeln i Classic Motor nr. 07 2008
Av: Text: Robert Gustavsson Foto: Thomas Sjölund
