Om det är något som jag lärt mig om MIG-svetsning så är det att hålla rätt spaltbredd och att inte fega när det gäller att vrida upp strömmen. Vi ska börja med att göra fel för att se hur det blir. På bild 2 ser vi två plattjärnsbitar med en tjocklek på 5 millimeter. Dessa ligger i stort sett mot varandra utan någon spalt. Det här är det första felet, men vi ska göra ett fel till – vi ska köra med alldeles för låg ström på svetsen.
Svetsen vi använder ger maximalt 180 ampere och har sju olika strömlägen. Några strömvärden kan vi inte uppge. Läge ”sju” lär väl motsvara svetsens maxström, 180 ampere, men vad de andra lägena motsvarar kan vi inte säga säkert. Vi ska i alla fall svetsa i läge ”tre” som oavsett strömstyrka har visat sig vara lagom till plåttjocklekar under 1 millimeter. Vi svetsar dessutom från bägge sidor. På bild 3 ser vi resultatet – en hög och smal svets som mera påminner om spritsad vispgrädde än en djupgående svetsfog. För att se hur eländigt det egentligen blev har vi sedan skurit av plattjärnen och slipat snittytan. Och har man sett – på bild 4 ser vi att svetsen inte på långa vägar trängt igenom materialet. Om man nu också slipar ner svetsarna blir det inte mycket som håller ihop järnen!
Nu ska vi göra rätt istället. Vi tar två nya plattjärnsbitar, men nu lägger vi dem med ungefär samma avstånd som deras tjocklek – i vårt fall 5 millimeter (bild 5). Detta är en grundregel vid svetsning: samma spaltbredd som godstjocklek, fast givetvis inom rimliga gränser. Vid godstjocklekar över 3 millimeter bör man fasa kanterna och hålla spalten lite smalare. Nu drar vi upp strömmen till läge ”sex” på vår svets och kör igång. När man svetsar lite större spalter ska man inte dra fram svetstråden rakt som om man håller på och klämmer ut tandkräm på tandborsten, utan man ska föra fram svetsmunstycket i u-formade rörelser. Först kör man framåt några millimeter på ena sidan av spalten, sedan backar man tillbaka och svänger över ljusbågen på andra sidan spalten och kör fram några millimeter även här. Så här kör man fram och tillbaka under det att man givetvis rör sig i fogens riktning. På bild 6 ser vi resultatet av våra umbäranden – en nästan platt svets där man också kan se de karaktäristiska spåren efter vår ”körstil” i u-form. Nåja, yta är en sak, djup är en annan. Vi skivar raskt upp arbetsstycket och kikar hur genomträngningen blev. Och har man sett – på bild 7 ser vi att fogen är helt homogen! Så här ska det se ut om vi ska få full hållfasthet på en reparation/konstruktion.
Nu hoppar vi från grovt gods till tunt. Vi ska göra en klassiker, nämligen fylla igen ett hål i tunnplåt. Gamla moped- och motorcykelskärmar kan vara mer eller mindre perforerade efter att ha varit i händerna på ett stort antal ägare. Är man en duktig svetsare och dessutom tycker det är roligt att slipa bort svetsmaterial kan man ge sig på ett oönskat hål med enbart svetsen. Fast om man nu inte är nu är något svetsproffs kan man alltid ”fuska” litet – man lägger en tjock mässingsbit på hålets undersida (bild 8). Svetsen fäster inte i mässingsytan, utan lägger sig utan ovanpå så att hålet blir mer som en gjutform. Använd inte tunn mässing, då finns det givetvis risk för att även den smälter. Man tänder sedan svetsbågen i hålets kant och svetsar därefter varvet runt i en spiral tills man kommit till mitten och – simsalabim – hålet är borta! På bild 10 ser vi undersidan av svetsen där mässingsbiten låg emot. Ytan på svetsmaterialet ligger i samma höjd som den omgivande plåten och det behövs minimalt med slipning.
Nästa övning blir att svetsa med god genombränning utan att för den skull bränna hål i materialet vilket kan vara knepigt när man svetsar tunn plåt, alltså plåt med en tjocklek på cirka 1 millimeter. Man kan utnyttja en så enkel sak som jordens gravitation. Om man lägger fogen horisontellt så finns det risk för att smältan ska rasa rätt igenom och landa på golvet i ett moln av gnistor och glöd. Skulle man nu testa den andra ytterligheten och ställa fogen vertikalt så finns det risk att smältan rinner förbi ljusbågen och ner på golvet. Men om man lägger arbetsstycket i cirka 45 graders vinkel och sedan svetsar i ”nerförsbacke” så fyller svetstråden fogen effektivare samtidigt som risken för bränna igenom minskar radikalt. På bild 11 ser vi två tunna plåtbitar som ska svetsas samman i vinkel. Här har vi ställt upp plåtarna så att fogen ligger i cirka 45 grader relativt horisontalplanet. En punktsvets är redan gjord i fogens respektive ändar. Vi svetsade sedan hela fogen i fyra sektioner med ett par sekunders mellanrum. Detta med att göra korta uppehåll gör att man ytterligare minskar risken för genombränning. Den färdiga fogen syns på bild 12 och här ser man att den inte ligger ”ovanpå” utan att materialet flutit ut ordentligt. Dessutom ser baksidan likadan ut som framsidan, vilket innebär en lyckad svetsning.
