Det som banade vägen för segrarna var ett nytt Grupp A-reglemente. Bilarna skulle tas direkt från tillverkningsbandet, de fick endast modifieras måttligt, tillverkats i minst 5 000 exemplar under ett år, ha minst fyra sittplatser och minimivikten var relaterad till cylindervolymen.
Volvo skapade därför 240 Turbo Evolution med större turbo, modifierat motorstyrningssystem och vatteninsprutning i insuget. Under 1984 påbörjades tävlandet på allvar och 1985 kontrakterades flera team. Schweiziska Eggenberger Motorsport deltog i ETC tillsammans med svenska Magnum Racing.
IPS Motorsport tävlade i DTM, och även där hade konkurrenter och publik svårt att ta de kantiga Volvobilarna på allvar. Åtminstone till den 13 oktober 1985, då det stod klart att Volvo hade vunnit både ETC och DTM. Samma år passade Volvo för övrigt även på att vinna standardvagnsmästerskapen i Finland, Portugal och Nya Zeeland.
Volvo 240 Turbo i tävlingsoverall hade aluminiumtopplock samt smidda kolvar, vevstakar och vevaxel. Insprutningen var ett specialbyggt Bosch K-jetronic system och Garrett-turbon laddade upp mot 1,5 bar. Resultatet blev att 2.1-litersmotorn utvecklade cirka 300 hästkrafter och gav bilen en toppfart på 260 kilometer i timmen. Alla löstagbara karossdelar som dörrar och huv var av tunnare plåt än på produktionsbilarna. Bakaxeln var sex kilo lättare, bromsarna hade fyrkolvsok och ventilerade skivor.