Ford blev alltmer homogent och stod inför flera generationsskiften 1975. Vad som var tyskt eller engelskt på den svenska marknaden var inte lätt att avgöra. Motormässigt blandades det vilt och amerikanska Mustang hade den tyska V6:an.
I vår serie om 1975 års fordonsutbud koncentrerar vi oss denna gång på Ford, oavsett tillverkningsland, något som då blivit allt svårare att utskilja. Engelska och tyska Fordmodeller hade alltid haft sina särdrag men med Capri kom det att ändras. Den ursprungliga tanken att en gemensam bil skulle ha olika utmärkande egenskaper utifrån tillverkningsland kom snart på skam. Den tyska versionen dominerade totalt efter några år och var den enda som Ford Sverige tog hem 1975 Tillverkningen i England var dock fortfarande var i gång, om än i allt mer krympande skala. Motorerna i Sverige 1975 var antingen den nya gemensamma Pintomotorn, en rak fyra med överliggande kamaxel, eller den tyska Köln V6:an, som hade rötterna i Taunus 20M med flera.
Samma enhetliga tanke som med Caprin, fanns för den enhetliga ersättaren till engelska Cortina Mk II och tyska Taunus. Modellen kom 1970 och gick under namnet TC, det vill säga Taunus Cortina. På den svenska marknaden fanns bara Taunusversionen 1975 – som kombi, sedan och som coupé. Under huven fanns antingen Pintomotorn eller Köln V6:an. En ny generation TC var på väg och nyheterna var därför få på Taunusen.
Hur var det då med Escort? Även här var det samma gemensamma tanke på en paneuropeisk modell, men här dominerade den engelska versionen. Mk I var även den inne på sitt sista tillverkningsår och bjöd därför inte heller på några större nyheter för året. 1300-modellen var den enklaste Forden i hela modellutbudet, det här var innan Fiesta fanns. Escort fanns även som kombi, en udda skapelse där sidobakrutan sträckte sig från framdörren till bagageluckan. Som en joker fann Escort RS 2000, som hade en mycket liten men trogen köpkrets då den användes ofta för tävlingsbruk, både på bana och i rally. RS hade för övrigt Pintommotorn medan de enklare Escorterna fortfarande hade en lätt moderniserad engelsk Kentmotorn, ett arv från Anglia.
Consulmodellen var också inne på sitt sista modellår, och bjöd mest på detaljnyheter. De enklare modellerna hade skippat den engelska Essex V4:an med rötterna i Zephyr, till förmån för Pintomotorn. De lite större höll fortfarande fast vid Essex V6:an. Consul skilde sig utöver motorerna bara i detalj från den tyska systermodellen Granada. Motorerna i Granada varierade mellan Pinto i den enklaste, tyska Köln V6:or i de lite bättre utrustade bilarna och engelska Essex V6:or i de lyxigaste modellerna.
Consul/Granadakombin var en av de större herrgårdsvagnarna på marknaden och tar vi en närmare titt på coupémodellerna snackar vi nästan om gran turismobilar, det vill säga stora, snabba och bekväma milslukare.
Även Mustang såldes i Sverige, eller Mustang II som den kallades. Basversionen, sportversionen Mach I och lyxversionen Ghia fanns enbart med ett motoralternativ i Sverige 1975: tyska Köln V6:or. Det visar att Fords enhetlighet även hade nått USA. Trots att Mustang II var ganska små och lätta bilar var de trots det inte speciellt snabba. Både toppfart och acceleration var jämförbara med en fyrcylindrig Consul och sämre än både Taunus, Consul och Granada med V6.