Ny snygg sadel och en frän baklampa. Till en Vespa som behöver plåtjobb, ny lack, och motorrenovering. Som saknar hastighetsmätare och vars förgasare inte är komplett. De två senare delarna är svårfångade till SS 180.
Jag borde ha anat att något var på gång.
Hösten 2006 dök det upp en 150 GS från 1960 till rätt pris. Lite bucklig, fult silversprejad på skölden samt att någon även stänkt rödfärg på den. Luftburken saknades och sadeln trasig. Men med nytt batteri och bucklig luftburk från scooterkompisen Patrik blev det liv i den. Körförbud hade inträtt i början av 1980-talet och motorn har nog aldrig varit öppnad. Trots utseendet och den långa vilan var den förvånansvärt tajt och pigg. Faktiskt kändes den snabbare och rappare än min ”vinter-Vespa”, en identisk 150 GS, fast från 1961.
Att jag nu hade två stycken silver-GS nådde snart Classic Motors medarbetare Gunnar Geijer. I skarven mellan 1950- och 1960-talet körde han en GS till och från skolan. En Vespa han länge trodde att han ägde på den tiden, men nu hävdar hans yngre bror Erik att det var han som var ägare.
Nåväl, Gunnar kom våren 2007 över en vit Vespa GS 160 från 1963. Körbar men svårstartad, ”går utav h-lvete ibland” rapporterade Gunnar. Det var första ledet i bearbetningen av mig för att få till ett byte, GS 160 1963 mot GS 150 1960 – rakt av.
Jo, det kunde jag tänka mig att gå med på. Enda invändningen var väl att jag skulle få släppa ifrån mig en maskin. Försökte vänja mig vid den tanken. GS 160:an såg läcker ut och att den var körbar och inreggad hjälpte till att övertyga. Så en dag i september levererade Gunnar sin vita Vespa till mig. Sitt bytesobjekt ville han hämta någon månad senare. Det är därför jag visar bilden här med bägge Vesporna. Som ni ser kunde jag inte vänta med slänga på den omklädda sadeln.
Sedan var det andra saker som borde rättas till.
Thomas