Nu gäller det att få ordning på framlyset. Den kromade sargen gick hyfsat lätt att rikta och jag fick tag på ett begagnat lyktglas som användes som ”mall” så att sargen fick rätt form. Rostfäckarna på sargen försvann nästan helt efter en dust med lumptrissan. Okej – nu har jag ett lyktglas och en riktad och blank sarg. Nu måste reflektorn fixas till. Här ska förnicklas!
Häng med!
PS – mer och utförligare information om förnickling får du i artikeln Så förnicklar du hemma här på hemsidan
Glaset saknas, sargen är stukad och rostprickig och reflektorn gör knappast skäl för namnet. Den reflekterande beläggningen (aluminium?) har nästan flagnat av helt från den underliggande lacken som ligger närmast reflektorns metallstomme. Vi ska försöka ge reflektorn glansen åter genom att förnickla den. Men då måste vi ner till den underliggande metallen och då måste lacken bort eftersom förnickling är en elektrolytisk process och då får det inte vara någon isolerande lack i vägen.Här testas färgborttagaren ”Stripper” som jag använt till andra saker och den har visat sig vara rätt tuff mot diverse lacker. Först togs den tunna metallbeläggningen bort på en yta med en lumptrissa (vilket gick snabbt) och sedan åkte det på en klick Stripper på lacken för att testa. Efter 30 minuter hade ingenting hänt… Samma sak med aceton – ingen reaktion. Okej – tuff lack…Plan B – vi slipade bort lacken med en roterande nylonborste med inbyggt slipmedel i stråna. Detta gick snabbt men nu har vi en mängd sliprepor som måste bort. Det är nämligen så här att när man förnicklar något så blir inte ytan särskilt mycket blankare av nicklet. Det blir lite som att lägga på en högblank klarlack på en skrovlig sten – det blir ingen större skillnad. Som reflektorn ser ut nu skulle den inte ha bättre ljusbild en än klotlampan i vitt porslin som sitter på väggarna i källargångar. Vill man ha det blankt efter förnicklingen måste det vara blankt innan – basta!Pust och puts… För att få bort slipreporna efter nylonborsten våtslipades reflektorn. Först med 800-papper tills slipreporna från borsten försvunnit. Men även 800-papper ger sliprepor som får ljuset att studsa åt alla håll – och det är inte meningen med en reflektor som ju ska rikta ljuset. Då blev det ny våtslipning, men denna gång med 1200-papper. Efter en bra stunds slipning (och en öm tumme) var ytan så fin den kan bli med 1200-papper och det blev dags för nästa steg – polering. Handdiskmedlet, utspätt med vatten, fungerar bra även på metaller och ger papperet längre livslängd.Först gick jag på med slipvax av lite grövre typ (men mycket finare än 1200-papper) och en lumptrissa tills slipreporna från 1200-pappret försvann. Nu var ytan halvblank (tänk: immig badrumsspegel efter en varm dusch) men det räcker inte för en reflektor så det var bara att putsa vidare. Nu blev det en polerkräm (tänk: Autosol) som ger högglans. En ny lumptrissa togs fram och……nu blev det ett himla putsande. Nu avslöjas minsta fusk med tidigare slipningar och mycket riktigt så syntes sliprepor från både borsten och papperen nu när glansen började komma. Reporna var begränsade till mindre ytor och där var det bara att börja om: 800-papper, 1200-papper och sen slipvax igen… Men sen är det bara att fortsätta poleringen med polerkräm och lumptrissa tills spegelglansen infann sig.Nä – jag mäter ingenting här. Tumstocken visar bara hur skarp spegelbilden blir i den nypolerade ytan. Ju längre bort du kan få en skarp spegelbild i ytan – desto bättre reflektor. Kan du se detaljer i spegelbilden som är flera meter bort – ja, då har du verkligen lyckats med poleringen!Nu gäller det! Min förnicklingssats är från 2012 och själva nickelsyran håller i två (2) år – nu är den nästan nio år gammal. Men den har stått mörkt och svalt och fungerade faktiskt för några månader sedan. Just denna sats går inte att köpa längre. Här är noggrannhet extremt viktigt. Ytan som ska förnicklas måste vara helt ren och bara att ta i den med fingrarna ger tillräckligt med hudfett för att nicklet inte ska fastna där man rört vid den. Dessutom finns det rester av slipvax i ytan som måste bort. Ytan tvättas med handdiskmedel utspätt med destillerat vatten, aceton eller rödsprit. Reflektorn ansluts till strömkällans minuspol med en kabelsnutt.Nickelsyran hälls på tills den helt täcker reflektorn och en anod av rent nickel hängs ovanför i vätskan. Man får inte ”elda på” för hårt med hög ström – då blir ytan grov och nästan knottrig. Man räknar med en viss strömstyrka per kvadratcentimeter men jag har inga uppgifter på exakt värde utan gick på erfarenhet och magkänsla. Strömmen från min 12-volts mc-laddare reglerades med en glödlampa och ett vridmotstånd till 100 mA (0,1 ampere).Färdigt! Den gamla nickelsyran fungerar fortfarande. Reflektorn fick ligga över en timme i badet. Några små sliprepor syns fortfarande på ett par ställen, men de bör inte ställa till det.Här är ”hackordningen” för att få en spegelglans: Nylonborste-800-papper-1200-papper-slipvax-polerpasta. Tidsödande, men lite skojigt! Nu har reflektorn inte bara fått glansen åter – nicklet skyddar också mot korrosion (rostangrepp). I nästa avsnitt ger vi oss på det bedagade baklyset.
